En mäktig svit att faktiskt bry sig om

LONDON. Erik Hamrén kom till Danmark för att bryta en svit. Han är i England för att hålla en vid liv. Jag hoppas att han lyckas bättre nu. 43 års historia är inget man bara slänger i papperskorgen när man är det lilla fotbollslandet Sverige.

I går kändes det London här. Det London man läst om i böcker och sett på film. En grå filt hade lagts över staden och den stack lite i ansiktet när jag vandrade till tunnelbanan för att ta mig ut till Wembley. Det var presskonferens med Erik Hamrén och Sebastian Larsson. I vanliga fall hade Zlatan Ibrahimovic suttit på podiet och svarat på frågor, men som alla väl vet vid det här laget var han kräkfärdig på journalisterna så det blev Seb alltså.

Han skötte sig naturligtvis utmärkt. Han har bott i England i tio år nu så han låter som en engelsman i alla sina svar. Han fick, precis som alla andra den här veckan, frågan varför England inte har lyckats besegra Sverige sedan 1968 kunde han inte ge något bra svar på. Det har nästan ingen kunnat. Neil McLean på Daily Mirror var i alla fall ärlig när han gav sitt svar när jag frågade. "Därför att Sverige är ett bra lag med underskattade spelare samtidigt som vi har överskattade spelare."

Det är givetvis inte hela förklaringen. Det ligger djupare än så. Traditionen. Likheten mellan länderna. Vi är Englands lillebror oavsett om vi vill vara det eller inte. Det har blivit hippare och ballare (är det kanske samma sak?) att hålla på lag i andra, lite mer exotiska länder. Vi säger att engelsmän ser ner på andra länder samtidigt ser vi ner på Premier League. Oavsett vilket. England har format oss. Fotbollsmässigt och för att förstå det så behöver man inte gå tillbaka till Robert Douglas Houghtons dagar. Det räcker att titta på fotbollen som spelas i de båda ländernas ligor idag.

Vi är dock lillebror. Så enkelt är det. Därför känns de där 43 åren viktiga. Jag försökte förstå vad Erik Hamrén menade när han pratade om sviten igår. Det var inte helt lätt och då har jag ändå lyssnat igenom bandet ett par gånger.

Den var inte viktig samtidigt som det var viktigt att se att man kan vinna mot sådana lag för då skulle man veta att man kan vinna mot sådana lag, men själv har han inte varit med mot England så därför var de tidigare matcherna inte viktiga och ändå kan historien var bra att ha om man har en positiv historia samtidigt som han vill leva i nuet och så vidare.

Det var inte bara det att Sebs engelska byttes mot Hamréns och att was blev till were när det skulle vara tvärtom. Jag tror inte riktigt att han vet vad han tycker om sviten. Han borde bry sig. Om det blir förlust ikväll så skriver han historia. Svensk fotbollshistoria. Som den förste förbundskaptenen att förlora mot England sedan Orvar Bergmarks mannar föll med 3-1 inför 72 000 åskådare. Den historien vill han nog inte skriva.

Kanske är det förklaringen. Att han inte vill blåsa upp den för att då skulle en förlust svida så mycket mer. Det kommer den att göra ändå.

Erik Hamrén var väldigt mycket inne på en annan svit inför resan till Danmark. Flera gånger upprepade han hur Danmarks förbundskapten Morten Olsen berättat att han aldrig förlorat mot Sverige, hur Hamrén påmint om 3-3-matchen på Parken där Sverige dömdes som segrare med 3-0 och att Olsen kallat det för en förlust på papper.
- Nu vill jag att han ska få känna på hur det är att förlora mot Sverige på riktigt och inte via skrivbordet, sa Hamrén.

Han lyckades inte. Jag kan ta det. En förlust på Parken i en träningsmatch är inget som kommer att påverka vår ställning i fotbollsvärlden. En förlust mot England däremot. Lyckas Sverige hålla liv i sviten så kommer det att fortsätta talas om den. Den kommer att växa ytterligare, och då menar jag inte i datumstorlek.

För även om England inte har varit större än Sverige i mästerskap på väldigt länge, även om de håller sig själva på en alltför hög piedestal så är det ändå ett land som ses på med respekt.

Att hålla ett sådant land på mattan ger mer än man kan tro. Man ska aldrig underskatta den psykologiska betydelsen av respekt inom sport. Ett mål, en enda sekund, kan vända en hel säsong. Det kan lyfta eller sänka huvuden. Den kan ge tro eller så tvivel. Den kan leda till triumfer och sammanbrott. En svit kan göra detsamma.

Så jag hoppas att den lever förbi i kväll och att jag inte behöver skriva en historisk krönika och dödsruna över en av svensk fotbolls allra mäktigaste och viktigaste bedrifter.

Fast det är klart. En svit får gärna brytas. Jag skulle verkligen älska det om Zlatan smäller in ett par bollar ikväll. I would bloody love it!

The Four Guys, tillbaka i landslagssolen

LONDON. På något sätt kommer man alltid tillbaka till början. Så det är klart att det skulle sluta såhär. I solen med Erik Hamrén och The Four Guys.

Minns ni hur det började? Det "riktiga" landslagsåret, menar jag? Med 2-0-segern mot Ungern i september 2010 fick Erik Hamrén den perfekta starten i sin tävlingsdebut som svensk förbundskapten. Därefter åkte ett kaxigt och förhoppningsfullt Sverige ner till Holland, ställde upp som om de skulle kunna vinna och åkte hem med läxboken full av anteckningar efter 4-1 i baken. Hamrén blev sig aldrig riktigt lik efter det.

Han har själv talat om att smällen i Amsterdam gjorde fysiskt ont och det märktes redan i träningsmatchen mot Tyskland på Nya Ullevi där han blev sur över frågor om den defensiva inställningen. Han förstod inte att man kunde kritisera 0-0 mot världens tredje bästa lag. Han hade både rätt och fel. Det var rätt att hitta tillbaka till grunderna, men frågorna måste givetvis ställas efter en match där Sverige knappt skapade en målchans. Särskilt som Hamrén själv lade grunden till alla förhoppningar med sitt snack om medaljer och om att våga.

Så kom 2011 och efter Sydafrika var det dags för Cypern. För mig var det första resan med landslaget sedan jag kom till Eurosport. Vi är en liten redaktion och kan inte åka taxi överallt till och från arenor, träningsanläggningar och spelarhotell. Vi måste vara lite smartare. Så jag hann bli rätt nervös när jag landade i Larnaca och insåg hur krångligt och dyrt det skulle bli att resa mellan staden där jag bodde och staden (Ayia Napa) där landslaget bodde.

Där och då föddes The Four Guys. För i Larnaca bodde även DN-Lunkan, Årets Sportjournalist och Foto-Jonas. Så i en gemensamt hyrd bil gjorde vi minst en resa om dagen, ibland flera. Vi käkade middag och lunch. Vi satt till slut också i källaren på GSP Stadium i Nicosia och skrev våra texter med datorn i knäet, vilket slutade med att Årets Sportjournalist såg sin dator flyga i golvet. Den höll, om än smått skadad. Vi höll också.

Allting levererades som det skulle, alla jobb blev gjorda och landslagsåret hade inletts på riktigt.

Nu är det snart över. På tisdag möter Sverige England på Wembley i en häftig match som handlar om mer än bara en träningsmatch. Jag återkommer i ärendet i senare inlägg här i bloggen. I dag tränade det landslaget på The Hive, Barnet FC:s hemvistelse. Det var trevligt och grönt. Vi stod, precis som på Cypern, mellan två planer och intervjuade några utvalda innan träningen satte igång. Solen sken och man fick en känsla av vår. Nu innan en lång vinter väntar, då efter en lång vinter som vi vet nu var långtifrån över.

Det var i februari och osäkerheten kändes i den blågula luften där solen samsades om utrymmet med några få molntussar. Precis som nu. För även om Sverige gjorde vad man kunde begära, möjligen mer, i EM-kvalet tack vare segern mot Holland är det svårt att veta var det här landslaget står någonstans? Några riktiga svar lär vi inte få på tisdag heller. Det är först i EM som det kommer att visa sig.

Jag frågade Olof Mellberg vad han ansåg vara viktigast för att Sverige skulle lyckas i EM och fick det förväntade svaret. I klubblagen. Det är i klubblagen det måste gå bra nu. Spelarna måste få spela, vara friska och hitta formen. Och visst är det så. Erik Hamrén har den trupp han har. Han har de spelare han har och det eviga snacket om en Tomas Brolineskt genombrott tar vi med en nypa salt. Kanske är det samma sak med Erik Hamréns drömmar och tal om mod.

Det spännande och lovande 4-2-3-1 har förvandlats till ett 4-4-2 och vi känner alltmer hur Erik Hamréns initiala frejdighet offras på Lars Lagerbäcks altare byggt på trygghet. På något sätt kommer man alltid tillbaka till början. Den personliga fördelen med det är lätt att se. Att upptäcka London som The Four Guys är spännande och givande. Precis som det var att återupptäcka Cypern.

Nu måste Hamrén fundera över bortaspelsgåtan

KÖPENHAMN. Ett landslag utan aggressivitet. Vi känner igen det från EM-kvalet. Om sommarens stora fotbollsfest ska gå bortom gruppgemenskapen måste Erik Hamrén lösa bortaspelsgåtan.

Ett EM i Sverige. Kanske tillsammans med Norge och Danmark eller någon annan liknande kombination. En fotbollsdröm som känns avlägsen i den arenaverklighet vi lever i idag. I jämförelse med jättarna som andra länder smäller upp ÄR Swedbank Arena inte särskilt imponerande Vi som var tillräckligt gamla - tänk att man ska behöva skriva det om 1992 - minns festerna på Råsunda för snart 20 år sedan. Hade vi haft ett hemmamästerskap att se fram emot hade jag gjort det med sportslig tillförsikt.

Men så är det inte. Vi ska till Polen eller Ukraina. Vi ska lämna trygga Sverige i sommar för att försöka göra något stort. Var det inte därför Erik Hamrén kom till oss med de stora orden?

Han talade tidigt om modet att drömma, men faktum är att det modet känns ganska avlägset numera. Det kan vara hårt att döma efter en träningslandskamp och visst är det dumt att överanalysera en match som den på Parken på fredagskvällen, men om man gör det i ljuset av EM-kvalet så blir det lite tydligare.

För det vi såg mot Danmark har vi sett förut. Mot Ungern. Mot Finland. Ja, till och med mot San Marino. Om vi börjar med den sista matchen så är siffrorna snygga. 5-0. Erik Hamrén har också rätt när han säger att det var en bra seger. Om man stirrar sig blind på de snygga siffrorna, men det kan vi inte tillåta oss att göra. Ser man bortom dessa så ser man en match där Sverige hade svårt att vara övertygande. Tack vare det svaga motståndet blev det seger till slut.

Detsamma gällde mot Finland, men där var det snarare våra grannars oförmåga att ta vara på sina möjligheter - minns Kasper Hämäläinens osannolika miss (eller Andreas Isakssons fantastiska räddning om man så vill) - som gjorde att blågult till slut ändå gick segrande ur den matchen för att sedan stå för den imponerande segern mot Holland. Och så har vi Ungern.

Matchen som höll på att förstöra allt. Vi kan glömma den efter triumfen mot Holland, men vill vi se den i ett större mönster så kan vi göra det. Något händer med den där aggressiviteten och tron när vi spelar på bortaplan. Något händer med Erik Hamréns storslagna drömmar.

Mot Danmark kom Sverige ut med ett 4-4-2, även om det tycktes råda viss förvirring bland spelarna vad gällde detta, och det raka mittfältet blev överspelat gång på gång. På vänsterkanten fungerade varken offensiven eller defensiven och det var där Danmark hittade de största hålen. Till slut fick också Nicklas Bendtner ett läge som han inte kunde slarva bort.

Sverige ryckte upp sig något. Zlatan Ibrahimovic kom med mer i spelet och som framspelare hittade han rätt när han satte Emir Bajrami i ett friläge som Thomas Sörensen räddade till en stolpträff. Danmark fortsatte dock ha kontroll och mest imponerande var att se danskarna gå för 2-0 med en kvart kvar. Till slut kom det också.

Michael Kron-Dehlis fullträff var logisk och fullständigt rättvis när den skrev slutsiffrorna på ett allt kyligare Parken. Det var väl knappast någon Dehlikatess, men målet cementerade ytterligare känslan av att Erik Hamrén har mycket att fundera på vad gäller sitt landslag fram till EM. Han har experimenterat. Han har petat spelare till höger och vänster, mest till vänster, och han har nu också infört en lägre uppställning försvarsmässigt som ska fungera mot de bollskickligare lagen.

Tanken är långt ifrån galen och vi såg att det fungerade mot Holland, men det var knappast därför vi ville ha en ny förbundskapten va? Det var ju inte därför vi var så glada över att höra honom prata om drömmar om guld. Om hur han och Zlatan talat om att vinna när de träffades i Barcelona för att diskuterat storstjärnans återkomst. Zlatans roll har det talats om och det kommer att fortsätta efter ännu en förlust med honom i laget, men det är bara en av frågorna som Hamrén har att fundera över.

Minst lika viktigt är att han hittar lösningen på hur Sverige ska kunna vinna utanför.... äh, Sverige. Tid finns. Grunderna finns, men för att nå drömmarna måste det till mer.

Fredagsbloggen: Det finns en bok i oss alla

PARIS. Mörkret sänker sig. Parisnatten är svart. jag sitter i ett litet hotellrum och känner mig ensam. Så jag skriver. För även om konversationen blir lite ensidig så är det ändå en konversation. Vi pratar med varandra. Det är det som är så fantastiskt med att skriva. Här sitter jag. I Paris. Kärlekens huvudstad brukar de säga, men här i mitt hotellrum finns ingen kärlek. Det enda som bryter tystnaden är bilarna som kör förbi utanför och det monotona surret från datorn.

Så jag skriver. Inte bara för att det är mitt jobb utan också för att jag får chansen att dela med mig. Det fundamentala med att skriva är för att få berätta. Ibland bara för en själv, ibland, som i det här fallet för andra. Jag kan finna det både trösterikt och märkligt att ni läser det här. Orden dör så fort jag stänger av datorn, men när ni sätter på er dator så vet jag att ni läser. Ni kanske tycker att det är strunt, att det är dåligt, roligt, bra, vackert, fult. Jag vet inte, men ni läser. Om ni bara är du eller flera hundra, rent utav tusen, spelar egentligen ingen roll.Orden får liv igen.

Ni läser.

Man brukar säga att alla människor har en bok inom sig. Jag råkar tro på det där. Vissa böcker kommer aldrig att läsas eller ens skrivas, men alla har en berättelse som är värd att sätta på papper. Den kan vara sann eller påhittad. Den kan vara trogen verkligheten, den kan vara så galen att inte ens George Lucas skulle kunna förstå den. Galaxen kan vara både stor och liten, nära eller långt, långt borta.

Att folk vill läsa Zlatan Ibrahimovics bok är självklart. Att han vill skriva den känns lika självklart. Det tjatades visserligen en hel del innan han väl bestämde sig, men nu tror jag inte att han ångrar det för fem öre. Tvärtom. Han hade ett behov av att berätta och han har fördelen att han får göra det för flera hundratusen. Fler än så rent utav. Nu pratar vi ändå om en person som får ut sitt budskap om han vill, men till skillnad från radio, internet, tidningar och tv så har han här full kontroll. Det är hans ord.

Sedan kommer det givetvis att tolkas och tyckas ändå och det kan han inte styra över, men han har ändå satt sin berättelse på papper via David Lagercrantz penna och det borde fler göra. Jag tänker inte recensera boken och det av den enkla anledningen att jag inte har läst den. Jag har tidigare ifrågasatt beslutet att komma med den nu istället för efter karriären när han inte behöver hålla inne med något av lojalitet. Det står jag fast vid, men teamet runt honom visste verkligen vad de gjorde när de räknade siffrorna. Årets julklapp kan bli en bok.

Han har redan pratat om den flera gånger. Jag har inte sett det på plats. Idag kunde det ha blivit första gången, men jag befinner mig alltså i Paris. Huvudkontoret kallade och då åker man. Så varför sitta ensam i ett hotellrum? Varför inte ta tillvara på tillfället och måla staden röd? Det är en fråga väl värd att ställa, men svaret är inte särskilt komplicerad. När ni läser det här har jag redan varit uppe en halv dag. Klockan 05.00 ringer klockan. Eller ringde? Det är svårt med tempus i det här fallet.

Jag reser mot Köpenhamn. Jag ska se Sverige spela mot Danmark och nu börjar vi resan mot EM. På tisdag väntar England i London och från och med fredag kväll är jag med de blågula hela vägen. Vi får väl se om Zlatan är det. Enligt presschef Hans Hultman är han det. Jag ser fram emot båda matcherna.

Träningslandskamper kan kännas rätt sega, men den här gången är det stora matcher. Dessutom är det viktigt.

Räknat i matchminuter är EM inte särskilt långt bort och det gäller för Erik Hamrén att ta vara på allihop.
Han måste bland annat hitta den perfekta platsen för just Zlatan. Jag vet inte vad han tycker om sin roll i Hamréns landslag, men fram till dess att boken började läcka var det den stora snackisen här hemma kring vår störste stjärna.

Jag är av den bestämda uppfattningen att han ska spela. Självklart. Han är vår bäste spelare och - återigen - ska vi gå långt i ett slutspel krävs det mer än hårt jobb av elva spelare. Då krävs det något extra. Zlatan är något extra. Det är därför vi bryr oss så mycket om vad han har att berätta.

Om ni bryr er om vad jag har att berätta vet jag inte, men jag skriver ändå och ni läser det uppenbarligen. Ensamheten och tröttheten känns lite längre bort då. Ni borde prova på. Jag lovar att ni skulle gilla det.

****

Tandvärk. Jag har tandvärk. Den ligger liksom och smyger nu. Det är  visdomstanden som bråkar. Jag var hos tandläkaren strax innan jag reste. Trodde att jag hade hål, men så var det inte. Ändå kostade besöket 1000 spänn. Det var för tre röntgenbilder och en tid hos tandhygienisten som i nästa vecka ska hänga i mina gaddar för att ta bort tandsten. Det kommer att kosta rejält. Vad det inte kommer att göra är hjälpa mot tandvärken.

För att den ska försvinna krävs det antagligen att de spränger bort visdomstanden. Vad det kommer att kosta vill jag inte ens tänka på. Julklapparna får jag köpa på Willys?

- Grattis allra yngsta lillesyrran, det är en snodd som du kan sätta upp håret med.

****

Jag hade glömt bort hur lustiga fransmän kan vara. Specialtaxi för att kunna beställa med kort och toaletten i en separat skrubb.

****

Tankar i ett tandläkarväntrum.

1. Om jag lägger min Kalle Anka i ett nummer av Vagabond kan jag läsa den utan att någon ser.
2. Köper alla tandläkare sin doftspray på samma ställe?
3. Vad hände med de blåa sockeplasten?

****

En hyfsad entrecote med pommefritt. Kallt rödvin utan smak och en Créme Brûlée som smakade ihopvispat ägg. Alla krogar i Paris håller inte högsta klass.

****

Märkligt var det att se David Lagercrantz sitta i morgon-tv och ta ära och heder av Pep Guardiola. Jag förstår att han är målad av och påverkad av Zlatans berättelse, men författaren var ju inte där. Han har bara hört en version av händelsen.

****

Tankar i en tandläkarstol.

1. Ska jag köra en Mister Bean och laga tänderna själv?
2. Milhouse-citatet: Uh, these aren´t real x-rays are they?
3. Maratonmannen är en rätt kass film. Jag ska aldrig mer se den.

****

Trafiken i den här staden. Ännu en sak jag hade glömt. Herregud.

****

Christophe Lallet till Bajen. Ingen jättevärvning kanske - åtminstone inte i Theorin, vi får se om det blir det i praktiken - men det är alltid härligt när supportrar får gå till laget de verkligen håller på. Sedan är det ju ett skönt namn också och passar bra att skriva när jag sitter där jag sitter.

****

Tankar i ett röntgenrum.

1. Mr McGee, don´t make me angry. You wouldn´t like me when I´m angry.

2. The creature is wanted for a murder he didn´t commit. David Banner is believed to be dead, and he must let the world think that he is dead until he can find a way to control the raging spirit that dwells within him.

3. Sorgsen pianomusik spelas i mitt huvud och jag får lust att gå på luffen. I ungefär fem sekunder. Och då har jag ändå inte fått någon lustgas. Inte ens en bedövningsspruta.

****

Jag tycker att Veckans brott hanterade derbysnacket på ett ganska så bra sätt. Det är klart att de där skakiga kamerorna skulle dyka upp för att försöka skapa en dramatik som inte fanns och visst skulle det gnällas på bengalerna, men de bjöd i alla fall in en supporterrepresentant som fick tala till punkt och även polisen som var på plats sa bra saker. Jag ryser vid tanken på hur det hade sett ut i händerna på Lennart Ekdal.

****

Jaha, det är alltså Twitter som gäller numera. Daniel_Sjoberg. In och följ för sjutton.

****

Tankar om Hulken.

Hur risig var CSI-teamet som utredde mordet som "han" anklagades för. Jag menar, om nu Hulk skulle mörda någon borde det finnas rätt tydliga tecken på vem som var den skyldige.

****

Nej, det här blir ingen vanlig helg. Lördag morgon är det upp för mixad zon med landslaget, skriva några texter och sedan blir det en taxi till Kastrup för flyg till London. Tur att jag har DN-Lunkan som guide, annars hade det kunnat ta en ände med förskräckelse.

Vi hörs.

Di Caprio före Jihde hemma hos mig

För alla som undrar. Nej, jag såg inte Galan. Är ni Galna? Jag är väl inte Galen heller. I Galor. Kanal 9 visade Blood Diamond. Okej, jag har sett den 15 gånger eller något sådant och kan varenda replik mer eller mindre utantill...

T.I.A!

...men det är fortfarande den bästa filmen på 2000-talet och med tanke på att galan som vanligt var fullständigt ointressant så avstod jag. Galet tycker ni kanske. Jag är ju ändå fotbollsreporter. Det är mitt jobb. Jodå, jag har jobbat med den förut vid ett flertal tillfällen och har man gjort det en gång, så har man gjort det 1000 gånger. Jag har aldrig varit särskilt mycket för Gal(g)-humor och Galna upptåg. För det blir ju mest pinsamt och jobbigt att se spelarna, programledarna och andra gäster försöka vara roliga. Därför har jag svårt för fotbollens firmafest.

In America, it's bling bling. But out here it's bling bang.

Särskilt den här gången. Det fanns de som försökte skrämma upp en viss spänning när det gällde Guldbollen, men den dödade ju Tjena-Malena rätt effektivt igår. Det hela var mer ett spel för Gal(l)eriet därefter. Galet kul förresten att all media utom Sportbladet citerade eurosport.se igår. Undrar varför?

Sometimes I wonder... will God ever forgive us for what we've done to each other? Then I look around and I realize... God left this place a long time ago.

Nej, det undrar jag givetvis inte. Däremot undrar jag om Giuseppe Sapienza visste att det han berättade skulle vara "hemligt?" Nu tycks grejen vara att man ska erkänna att man faktiskt visst tittade på Fotbolls-Galan för det gör ju alla. Men det här är inte Melodifestivalen (som jag alltid ser och försöker Gal(l)skrika med i sångerna) och den har ingen dragningskraft. Det är alltid så självklart vad som ska hända och då pratar jag inte bara om Guldbollen.

You're a reporter, eh? Well piss off!

Landslagsmännen slår alltid de allsvenska stjärnorna. Mästartränaren slår alltid Pelle Olsson och den här gången hade vi också Giuseppe Sapienza.

You come here with your laptop computers, your malaria medicine and you little bottles of hand sanitizer and think you can change the outcome, huh?

Okej, jag ska erkänna att jag såg ett par minuter. Ett reklamavbrott föll sig så väl att jag fick se Zlatan ta emot Guldbollen och därmed Sajmon Bänks (som Farsan säger) "skämt" med Lars-Åke Lagrell om pension. Det räckte gott och väl för att fylla mitt Gala-behov.

T.I.A! This is Africa.

Och ska vi nu fortsätta på det galna spåret så är det alltså Twitter som är det nya svarta. Daniel_Sjoberg är namnet.

Zlatan sitter fortfarande på tronen

Redaktör "Pierre Isacsson" är tillbaka i tjänst efter till hemtrakterna och då ska det twittras igen såklart. Så nu sitter jag där med ett påtvingat konto och det är bara att leva med. Så om ni av någon anledning känner att ni vill följa mig där- varför i hela fridens dagar ni nu skulle vilja det, jag fungerar bara när jag får skriva låååångt - så finns jag där som Daniel_Sjoberg.

Nu är det inte allt han beordrar. Det ska även skrivas och tyckas. I dag om Guldbollen och andra bollar. Ja, inte Peps då, utan faktiska bollar. Av glas. Inte för att det är så himla mycket roligare. För vad för nytt ska man tycka om de där priserna som är så givna? Vad kan en Pär Hansson sätta emot en Andreas Isaksson? Vad har Alexander Milosevic att bjuda på mot Olof Mellberg? Och så vidare.

Jag har varit inne på det många gånger tidigare och det gör mig långt ifrån unik, men att sätta Allsvenska spelare mot utlandsproffs är helt meningslöst. Det känns som en utfyllnad bara för sakens skulle. Ungefär som att servera grädde till Guldnougat när alla vet att Guldnougat räcker alldeles utmärkt på egen hand.

Det är klart att jag skulle kunna försöka göra något lustigt av det och införa egna kategorier, men det mesta känns uttömt här så vad skulle vara poängen med det?

Jag skulle också kunna gnälla på galan som helhet, men det är varken ute eller inne, bara tråkigt. Det känns mest som om folk nu har accepterat att den finns. Vi vet ju hur det blir. Dålig tv, tråkiga, pinsamma, korta tal från fotbollsspelare som inte har en aning om hur man säljer sig själva eller sin sport och så slutar allting med att man täcker Zlatan Ibrahimovic i guldkonfetti. För så kommer det väl också att bli.

Ja, enligt Milans presschefen Giuseppe Sapienza så är det så. När Tjena-Malena pratade med honom i ett helt annat ärende så vräkte han plötsligt ur sig att Zlatan är i Sverige för att ta emot Guldbollen.

Om det stämmer får vi veta senare under kvällen, men det skulle vara överraskande om Sapienza är ute och cyklar. Jag är hur som helst rätt ointresserad just eftersom det inte finns någon konkurrens om priset. En vinnare av ett årligt pris år efter år har den effekten. Förutom att min kompis Jessica-Pessika skulle bli fullständigt vansinnig så skulle jag inte finna något större nöje i saken om Tom Hanks hade fortsatt att vinna Oscar på Oscar.

Zlatan har dödat Guldbollen. Så är det. Skulle det nu visa sig att Kim Källström får den istället - vilket jag har svårt att tro - så känns det som om priset har devalverats. Visst, Zlatan hade en tung vår och i landslaget har han inte dominerat, men att påstå att Kim har gjort det är att skriva om historien lite grann.

Källström har varit klart godkänd under hösten, men varken mot Ungern eller mot Finland dominerade han på något sätt även om han stod för en viktig framspelning till 1-0-målet mot just Finland. Sedan var han stundtals strålande mot Holland, men ska det verkligen räcka? Såklart inte.

Jag förstår att många vill se någon annan vinnare än Zlatan, men det räcker inte som skäl för att avsätta honom. Tronen i svensk fotboll tillhör fortfarande den store anfallaren och det är lika självklart som att Pär Hansson inte får ta emot priset som Årets Målvakt trots att han har varit just det. I Allsvenskan.

Fredagsbloggen: Fotbollsåret A till Ö

Det här är inte en helt vanlig Fredagsblogg. Det här är en sammanfattning av Fotbollsåret 2011 i traditionell A-Ö-form. Fotbollsåret är ju egentligen inte över. Vi har en cupfinal kvar, det ska kvalas till Superettan och landslaget har två spännande landskamper kvar att spela. Men hur länge ska man behöva vänta egentligen? Nej, nu får det vara nog så här har ni det. Håll till godo!

****

Aaaa: Det här med Avbrutna matcher var något vi fick känna på direkt i första derbyt mellan Djurgården och AIK. Vi satt och njöt av stämningen, men förstod inte att vi där och då såg början till något som kunde ha blivit slutet. I följdvattnet (nytt ord?) kom en snedvriden huligandebatt.

Analyserna har varit många som sig bör under en Allsvensk säsong. Mest klockren var givetvis Miggey Blue som lovade att Helsingborgs IF inte skulle vinna SM-guld eftersom deras innermittfält var för dåligt.

Avslöjanden har det också varit gott om. Här är konkurrensen stenhård, men bäst är givetvis Sportbladets om att Kasper Hämäläinen var redo att bli utlandsproffs om chansen dök upp. På frågan om han hört om något intresse svarade Hämäläinen: Nej, det har jag inte. Jag fokuserar bara på en match i taget med Djurgården, att spela så bra så möjligt.

 

Bbbb: Fantomen bor i Bengali. Det räcker antagligen att han går på en allsvensk match för att den ska avbrytas. Tycker ni att skämtet var dåligt? Tja, kanske, men inte lika dåligt som skämtet att stoppa en match så fort en Bengal tänds.

Bloggen har varit rolig att ratta. En del inlägg har varit usla, en del mediokra, en del bra och ett och annat kanske bättre än bra. Vilket som var bäst vet jag inte, men det här var i alla fall roligast att skriva.

Tänk om Mats Strandberg hade haft ordning på den där Bandspelaren från start. Då hade vi kanske aldrig fått det klassiska tjafset mellan Andreas Alm och Magnus Pehrsson.

Apropå Blogg. Han var sent ute, men får nu titeln som årets fotbollsBloggare. Att han skulle skriva bra var jag säker på, men att han hade en så vass penna, den gode Bojan Djordjic... det trodde jag inte. 

 

Cccc: Tänk att det finns människor som på fullt allvar vill införa Censur på svenska fotbollsläktare. De är inte många, men de finns där. Det är människorna som vill ha mummel-mummel-klapp-klapp som enda publikdeltagande och möjligtvis ett kontrollerat jubel när det blir mål, men inget mer än så. Som drömmer mardrömmar om stämning och tryck på läktarna.

Kampen om årets Chipskommentar står mellan Simon Thern och Torbjörn Rosdal. Det är chipsrövar mot busskort. Vinnaren måste bli Rosdal. Thern var bara rolig. Rosdal lyckades med att vara rolig, icke-rolig, korkad, fördomsfull på en och samma gång. Att han dessutom spädde på politikerföraktet ytterligare (som om det behövdes) gör segern solklar även om det i sig inte har något med fotboll att göra.

 

Dddd: Finns det något som heter Domstolstrots på juridiksvenska? Pär Hansson menade att han hade blandat ihop datumen och att det var därför han missade rättegången dagen efter guldfesten. Hand upp den som tror på den förklaringen. Hansson tycks ju vara van vid rättegångar. Annars vet jag inte hur jag ska tolka hans uttalande: "Det är aldrig roligt att missa en rättegång"

 

Eeee: Det har ända sedan Gaston Lerouxs bok kom ut 1910 bland Fantomen-fantaster spekulerats i vad han egentligen hette. Frederick Forsythe gav honom efternamnet Mulheim, men såväl han som Leroux tycks ha varit överens om att han hette Erik i förnamn. I år avslöjade Henrik Rydström att det egentligen är han som är Fantomen på Operan, men fan vet om vi vill höra honom sjunga.

Lennart Ekdal gjorde sitt bästa, men i slutändan tycks det ändå som om de flesta genomskådade hans fula försök att misstänkligöra hela den svenska supporterkulturen.  

 

Ffff: Ni kan kalla honom Filosof eller Författare eller Fotbollstränare. Vad ni vill. Nej, det handlar inte om Pep Guardiola utan om Carlos Banda. Den dåvarande huvudansvarige Djurgårdstränaren gick hårt fram med motorsågen när Andreas Alm kom ut med sin bok om fotbollsförståelse och berättade att han skulle skriva en bättre bok. Jag har inte läst Alms bok, men om jag blir stående där i bokhandeln någon gång med Bandas bok och Alms framför mig så köper jag nog Bandas. Inte för att bättre förstå mig på fotboll, då känns det som om Alms går före, utan helt enkelt för att den troligen blir betydligt roligare. Men Magnus Pehrssons munkavle hindrar kanske Banda från att skriva boken.

Man kan börja dåligt, uselt eller så kan man göra som IFK Göteborg och starta med Fyra raka förluster? Jonas Olsson hängde i året ut. Det gjorde inte hans guldförhoppningar.

 

Gggg: Det var länge sedan ett Guld var så välförtjänt som det som Helsingborgs IF hämtade hem och man gjorde det trots alla spelartapp vilket gör det ännu mer imponerande än Djurgårdens bedrift 2003.

Alltså, det finns Genombrott och så finns det genombrott. Och så finns det Teteh Bangura. Från division 2 till skytteligatoppen till turkiska ligan. Det var länge sedan någon marscherade så snabbt. Inte ens kompisen Mohamed gjorde det. Tillsammans var de vårens och sommarens behållning.

 

Hhhh: Det handlar om ett bottenlag i Superettan, men när Hammarby spelar fotboll så skriver vi om det. När Hammarby jagar en tränare så skriver vi om det. Hammarby är Hammarby och publiken på Söderstadion är den enda jag verkligen vill ha upp i högsta serien.

Jag har blivit Hundsugen de senaste månaderna. Kanske blir det en Mops så småningom när tid och pengar finns. 15 000 får man slanta upp för en sådan. Mycket pengar, men ingenting i jämförelse med en polisHund. Den kostar 320 kronor i timmen. För sådana pengar ska den inte bara hämta tidningen, den ska fan läsa tidningen för mig också.

 

Iiii: Busvisslingarna var kraftiga. Det tog bra lång tid innan han väl fick slå straffen. Han är 18 år. Branimir Hrgota var så Iskall från straffpunkten på Söderstadion att det Ilade i tänderna på mig. Att det i slutändan inte betydde något spelar ingen roll. Det var säsongens enskilt mest Imponerande ögonblick.

 

Jjjj: Zlatan är inte bara författare. Han är Jägare också. Fast det tror inte en annan Jägare på som också är författare. Jan Guillou sågade Zlatan jäms med fotknölarna när han fick frågor om Zlatans jaktintresse. GW har en tröja som Zlatan har signerat. Kanske är Jan bara avundsjuk på sin polare.

 

Kkkk: Vi hade väntat och när en spelare äntligen Kom ut så kom farhågorna på skam. Nästan allt som skrevs och sades om Anton Hysén var positivt även om en och annan givetvis var tvungen att hävda att det är sådant man håller för sig själv. Nu är inte Anton någon stjärna precis, men han slog ändå in en dörr som varit stängd alltför länge och jag var glad när han visade modet att berätta.

 

Llll: Ingenting varar för evigt. I år kom beskedet att Lars-Åke Lagrell hänger upp kostymen under 2012. Jag vet vad supportrar tycker och tänker om Lagrell och jag har inte heller alltid varit överens med honom, men när han slutar så kommer jag att sakna honom. Att han har gjort mycket för svensk fotboll är självklart.

 

Mmmm: Det började med att Mats Persson levererade. Sedan kom Mats Persson informerar och allting slutade med en femteplats i Allsvenskan och Gais var bäst i Göteborg. Ett Gais som jag tippade på kvalplats. Apropå klockrena analyser.

Aldrig har väl en stad utan allsvenskt lag besjungits så till den milda grad på allsvenska arenor som Mora den här säsongen. Världens äldsta yr... stad.

När man vet vad man har, men inte vad man får så är det bra att minnas det man i alla fall fick. Magnus Haglund sågas mest hela tiden tycker jag, men vi ska inte glömma att han etablerade Elfsborg i toppen.

 

Nnnn: Om Zlatan behöver en signaturmelodi till boksläppet så... 

 

Oooo: De kom hit som världens näst bästa landslag. Som en omöjlig motståndare. De klädde stad... nåja, de klädde Sundbyberg i sina färger och trodde att de bara skulle fira VM-platsen med ännu en enkel seger. Men de Oranje fick återvända hem med en 2-3-förlust och när jag trampade på Orangea papperssamlingar på väg till jobbet dagen efter var det med ett leende.

 

Pppp: Aldrig har väl en assisterande tränare hyllats så till den milda grad som Pep Clotet Ruiz. Aldrig har en tränare utan A-lagserfarenhet på elitnivå fått ett sådant förtroendekapital som han fick av Halmstad. Inte sedan Reefat El-Sayed har väl någon förvaltat sådana hyllningar, förtroende och kapital sämre.

Segern mot Holland var inte bara en plats direkt till EM, det betydde också att landslaget slipper Ukraina och istället får bo i farmors land. Polen, here we come!

 

Qqqq: Om man vill göra det enkelt för sig, och det vill man ju, så kan man hävda att Fotbollsåret 2011 inleddes i början av december 2010 när VM lottades. Qatar fick VM och ett knappt år senare berättade landslaget att januariturnén går till samma land. Nu väntar vi bara på att Qatar ska köpa Antarktis eller något liknande för att kunna kyla ner landet lagom till premiären.

 

Rrrr: Anklagelserna var allvarliga, ämnet ännu allvarligare. Två gånger påstod Teteh Bangura att han hade utsatts för Rasistattacker. I första fallet bekräftade Tomas Zvirgsdauskas mer eller mindre att han sagt "något." I det andra slog Andreas Augustsson rasande tillbaka.

Malmö FF inledde säsongen med att Roland Nilsson ville lämna, sedan försökte man med en tränare som sa ja och sedan nej innan man landade på Rikard Norling. Att mästare tappar spelare är vi vana vid, men nu har mästarna tappat tränaren två år i rad. Håller Helsingborg i Conny Karlsson?

 

Ssss: 2010 års Supercup kändes mest som ett skämt på en plan där Bojans kossa hade stoppats i spelargången. 2011 års Supercup var lite mer laddad och den var faktiskt en fin start på säsongen. Vilka möts 2012? Helsingborgs A- och B-lag?

Med tanke på allt snack om hur han vill se Shining hos sina spelare torde Daniel Anthony Torrance hade varit given i Erik Hamréns landslag om han bara hade varit svensk. Och spelat fotboll. Och funnits på riktigt.

Erik Edman visste antagligen precis vad han gjorde när han Sågade sitt Helsingborg fullständigt under försäsongen.

 

Tttt: Snacka om känsla för Timing. Jag hyllade Tom Prahl efter att han lett sitt lag till fjärde seger på fem matcher. Därefter vann Prahl och Trelleborgs FF bara tre ytterligare matcher, rasade ner under strecket och så åkte han för första gången ur en serie någonsin i sin långa elitkarriär. Jag valde verkligen rätt läge att kalla honom för den bäste tränaren i Sverige.

Inmarschlåtar har verkligen blivit en del av svensk fotboll, men jag väntar fortfarande på att någon ska ta sig an den här... Vem behöver ord?

 

Uuuu: Det var som sagt vackra ord och en del rykten om Barcelona-fotboll eller åtminstone något som liknade spanskt passningsspel, men när Halmstad drog igång säsongen var det Utvisningarna som stack ut.

En annan Utvisning som stack ut var den som drabbade stackars Marcus Lindberg i kvalmatchen mellan Syrianska och Ängelholms FF.

Det skulle handla om Prioritet Finans i Uppdrag Granskning, men i det enda jag såg var IFK Göteborg, IFK Göteborg, IFK Göteborg.

 

Vvvv:  Han lämnade svensk fotboll för att få fart på sin karriär. Han lämnade grekisk fotboll för att få fart på sin karriär. Men inte ens i Holland, bortom Vargar och björnar hittade Dulee rätt.

Ibland är det bättre att låta bli att tänka. Ibland är det bättre att få bollen på fel fot så att man inte ha något annat Val än att klippa till. Fråga bara Ola Toivonen. Fråga hans Vänsterfot.

Ibland är det bra att få tänka riktigt länge om man har en bra Vänsterfot. Fråga bara Kim Källström.

Någon annan som är trött på snacket om Vänsterbackar? Jag bara undrar.

 

Wwww: Jonas Wahlström är alltid stor hos oss, men hittills i år har det bara varit två intervjuer med Skansenakvariets nestor häroch här och den andra handlade dessutom om Håkki! Fram för en flodhäst som tippar fotbolls-EM.

Årets poängkung var Wanderson do Carmo. Hamnar han i HIF?

 

Xxxx: Det började med ett X. Det minns väl alla. Det var en hejdundrande start på fotbollssäsongen 2011 när Halmstad spelade 0-0 mot Kalmar FF.

Några sådana där klassiska X fick vi aldrig, men det var nära när just Halmstad besegrade IFK Norrköping med 5-4.

 

X-laget nummer ett var annars Gefle som drog in hela elva en-poängare. Elfsborg och Gais var minst X-benägna med bara tre oavgjorda resultat.

 

Yyyy: Det var rätt många Ynglingar som tog för sig Allsvenskan i år. Det var kul att se Alexander Milosevic, Niklas Hult, Mervan Celik, Simon Thern och så vidare. StrömvallenNästa år får vi stifta närmare bekantskap med Viktor Claesson som kan slå igenom med dunder och brak på den stora scenen. Jag har stora förväntningar på en kille som från sin mittfältsposition gjorde 21 poäng i ett lag som gjorde 43 mål. Han var således inblandad i hälften av fullträffarna.

 

Zzzz: Hur stor är egentligen Zlatan? Tja, ska vi ta ett exempel som illustrerar. Sverige har precis gått till EM-slutspel efter en bragdartad match. I den mixade Zonen kommer så småningom hjältarna ut till oss. Ola Toivonen får berätta om målet och missarna. Kim Källström om frisparken. Johan Elmander om hur han sprang sig halvblind, Sebastian Larsson om hur nervös han var vid straffen och Mikael Lustig om en bollkalle. En sak har dock alla gemensamt. Frågan om Sverige är bättre utan Zlatan. Han är inte ens där. Han är i Milano, men den som det frågas mest om är Zlatan. Den illustrationen räcker rätt långt va?

När jag sätter de sista tecknen till den här lilla sammanfattningen handlar allt annat också om Zlatan och om hans bok. Det har varit löpsedlar två dagar i rad. Jag räknar med många fler. Vad ska vi skriva om när Zlatan lägger av egentligen?

 

Åååå: Det är klart att man ska ta ut Årets mål i en sådan här lista. Det är inte helt lätt. Det var rätt många sköna fullträffar den här säsongen, men jag väljer en som det inte har snackats om särskilt mycket. Det var den 15 april på Stockholms Stadion. Malmö FF jagade sin tredje raka seger mot ett tappert kämpande Djurgården som hade en man mindre sedan Pa Dembo Touray blivit utvisad. Klockan gick upp mot 90 när bollen hamnade hos inhoppare Jimmy Durmaz som ett par meter utanför straffområdet drog till på volley upp i nättaket. Snyggt och betydelsefullt. Fast det är klart. Hade Pa Dembo inte blivit utvisad hade han räddat skottet.

  

Ääää: Jodå, det var Hammarby som jag följde mest hela tiden av lagen i Superettan, men jag blev även förtjust i Ängelholms FF och det har inget att göra med Tjena-Malena som inte har några varmare känslor för hembygdens lag. Nej, det har snarare att göra med hur galet laget var. Man visste liksom aldrig var man hade Joakim Perssons grabbar. De har inte publiken för det, men på sätt och vis hade det varit kul att se galningarna i Allsvenskan.

 

Öööö: Efter Håkan Juholt har det varit mycket snack om drev. Det brukar bli det någon gång om året ungefär. Det finns positiva drev också. Som bara vill väl, men som ändå bara är jobbiga. Inte nödvändigtvis för huvudpersonen, men för oss bredvid. Rapporteringen om bollpojken som kastade en boll till Mikael Lustig innan kvitteringen 3-2-målet mot Holland gick till sådan Överdrift att jag nästan förväntade mig att han skulle vara bland kandidaterna till Guldbollen.

****

Det var det. Nu tar jag snart en helg som bland annat innehåller en del shopping samt ett besök på museum. Och en cupfinal.

Vi hörs...

Det är bra att minnas hur lite man visste

- Det är inte aktuellt att byta tränare. Det gäller även om vi skulle förlora nästa match mot Hammarby.

Någon som minns Sture Svensson? Det var han som sa det där till mig. Han var ordförande i Elfsborg när Magnus Haglund blev tränare. Han pratade om Magnus Haglund. Hur det gick mot Hammarby? Elfsborg förlorade på Söderstadion med 1-0. Björn Runström gjorde målet. Svensson stod för det han hade sagt. Hammarby och Runström spelar i Superettan där de var ett bottenlag i år.

Magnus Haglund har precis sagt hej då till ett Elfsborg han etablerat i den allsvenska toppen. Ibland är det bra att minnas vad man trodde då och hur lite man egentligen vet om framtiden.

Visst känns det som om det var väldigt länge sedan. 2004 låter ju så, men tittar man på laguppställningarna är det inte så fruktansvärt som man kan tycka. Till exempel kan vi konstatera att när Magnus Haglund äntligen tog sin första seger som allsvensk tränare så var det Lasse Nilsson som var den store hjälten.

Nilsson gjorde två när Elfsborg körde över Örebro SK med 3-0. Okej, Hasse Berggren gjorde ett och han var 48 år gammal redan då, men slutade ju faktiskt inte spela förrän förra året när han var 63 så det räknas inte.

Åtta år är inte så fruktansvärt länge. Om man nu inte talar i svenska tränartermer vill säga och det är ju det vi gör här. För då är åtta år en livstid. Av de andra tränarna i Allsvenskan är det bara Nanne Bergstrand som har varit längre i sitt nuvarande lag, men det räknas inte riktigt. Nanne och Kalmar FF har växt ihop och jag har inte hört någon på allvar ifrågasätta Nanne trots två rätt svaga år.

Hur som helst så är åtta år i samma lag i Allsvenskan imponerande. Särskilt när man tänker på hur det började. Med fyra raka förluster. Med åtta matcher utan seger innan allt förlöstes mot ÖSK den 24 maj 2004.

- Det är trodde man inte för två år sedan. Då ringde Sjöberg varje dag och frågade när jag skulle få sparken.

Så sa Haglund och pekade på mig när han stod omringad av oss journalister i Globen efter att 2006 fått motta en glasboll som bevis på att han precis utsetts till Årets tränare. Jag minns inte att jag brukade ringa honom varje dag, men jag vet att vi pratades vid rätt ofta då.

Det var på den tiden Magnus alltid svarade i telefonen. Det har varit si och så med det den senaste tiden. Egentligen var han ju satt under större press där och då. Hade han fått sparken av en otålig styrelse utan mod att stå för sitt val så hade hans karriär på högsta nivå varit över. För så var det ju. Magnus Haglund var helt okänd när han kom till Elfsborg.

Klubben valde mellan olika kandidater. Där fanns rutinerat folk som Sören Cratz och där fanns orutinerat folk som Haglund. Han gjorde uppenbarligen ett gott intryck under sin presentation för han fick uppdraget och två år senare tog han laget hela vägen till guldet trots den där usla starten.

Nu är han en etablerad topptränare som givetvis inte kommer ha några problem att skaffa ett nytt uppdrag även om det inte har blivit några fler guld eller några fler glasbollar och personliga utmärkelser.

Men det kunde ha tagit slut där. Om han hade haft lite otur med folket ovan honom. Då hade Elfsborgs experiment - för ett sådant var det oavsett hur djupt man hade forskat i ämnet - hånats och kallats dumdristigt. Nu skulle man kunna göra om det. Det vore spännande.

Att Jörgen Lennartsson kommer ta över klubben tycks det inte råda någon större tvekan om. Ingen säger något, men Lennartsson kan knappast vara kvar i Stabaek där framtiden är så osäker, där sportsliga ledare hotas av avstängning och till och med fängelse. Han behöver ett nytt uppdrag och jag förstår om Elfsborg lockas av Lennartsson.

Och hey, han är min man alla dagar i veckan. Det räcker att konstatera att vi älskar U2 lika mycket så förstår ni att jag och Jörgen alltid kommer ha något att snacka om. Senast jag träffade honom var förövigt när U23D gick upp på en biograf här i Stockholm för ett par år sedan. Då var han och jag där samtidigt och vi pratade lite kort bara innan filmen skulle börja.

Han var fortfarande förbundskapten för ett U21-landslag som inte särskilt många svenskar brydde sig om. Åtta, nio månader senare förändrades det som vi vet.

Så jag säger välkommen till Jörgen Lennartsson och det känns också som ett klokt val med tanke på det unga lag han får ta över. Han har gjort bra resultat med U21-pojkar tidigare (även om Robin Söder kanske har en annan uppfattning). Det betyder dock inte att jag inte kittlas av tanken på att Elfsborg skulle våga pröva ett nytt Haglund-experiment.

Oavsett vem som tar över så kommer pressen på denne att vara stor. Klubben kommer åter vara en stor guldfavorit, beroende på vad som händer transfermarknaden, kanske den allra största. Klarar en oprövad Haglund-kopia verkligen det? Jag tror originalet hade gjort det, men det är det som är grejen med original. De kommer bara i en uppsättning.

Jag skiter egentligen i Barcelona

Som väntat. Zlatan Ibrahimovic slår hårdare mot Pep Guardiola än han har gjort tidigare i boken Jag är Zlatan och det kan inte komma som en chock för någon. Det är klart att det är kittlande att läsa om vad som händer mellan skål och vägg och våra kollegor i Spanien och Italien, ja alla i hela våra redaktioner i hela världen egentligen, kastade sig över mejlen för att få Tjena-Malena att komma med så mycket information som möjligt är. Det här är ju bara början. Eller fortsättningen, om man så vill. Zlatans bok kommer att citeras fram till boksläppet och därefter följer ytterligare.

Jag skiter egentligen i Barcelona. Jag ska inte säga att jag hatar laget för det gör jag verkligen inte. Jag har inga känslor alls för laget. Jag har inga känslor för några lag i Spanien likt en riktig supporter har. Däremot så tröttnade jag tidigare i år när jag stängde av TV:n efter Champions League-finalen. Det var så tråkigt att se att världens näst bästa lag var så fruktansvärt långt ifrån att störa katalanerna som de i slutändan var. Det var som att se The Washington Generals mot Harlem Globetrotters och jag kände mig lite som Krusty The Clown som satsade pengar på The Generals i ett avsnitt av The Simpsons för att jag faktiskt hade trott att Manchester United skulle ha en chans.

Jag avskyr jämförelsen mellan Lionel Messi och Diego Armando Maradona, när så många historielösa personer vill göra Messi till den bättre av de två. Fotbollen de spelar är vacker, men också sövande.

Fotboll är inte bara passningsspel och bollinnehav. Överlägsenhet är helt enkelt aldrig särskilt kul. Det är det jag älskar med Allsvenskan. Det är inte kvaliteten på spelet utan jämnheten. Att man går in i en säsong och tippar fel mästare nästan varje gång. Att man sätter Gais på kvalplats och ser laget sluta femma. Att man tror att Örebro SK ska kunna utmana om guldet för att i slutändan slita till sig en tolfteplats. Fotbollen slår alla filmer eftersom det verkligen kan sluta hur som helst. Utom när Barcelona spelar. Boring, boring Barca, liksom.

Det är givetvis inte deras fel. Fotboll går ut på att vinna. Det är en resultatsport och de har inget att be om ursäkt för. Motståndarna är de som måste hitta nycklarna och jag hoppas verkligen att någon gör det i år. Åtminstone ge oss lite ovisshet.

Zlatan vill nog bara slå Barcelona. Jag vet inte hur det är med er, men jag brukar somna till tankar om hur jag avgör de stora matcherna. Jag har aldrig ens varit närheten av att avgöra de små matcherna förutom någon enstaka gång i Reklamserien. Om Zlatan gör samma sak har jag ingen aning om, men om han gör det så föreställer jag mig att han ser sig själv sänka just Barcelona i Champions League-finalen. Kanske hur han stjäl bollen av Messi på mittplan, avancerar, gör Nac Breda-sylta av Barca-försvaret och sedan rullar in bollen samtidigt som en maktlös Pep Guardiola tittar på.

Milan möter Barcelona i Champions League den 23 november. Vilken laddad match det kommer att bli. Egentligen är det bara en match som handlar om förstaplatsen i gruppen och skulle inte ha någon särskild laddning, men nu kommer världens fotbollsblickar att vara riktade mot San Siro den kvällen. Kameror på Zlatan och på Pep. Räkna med att tränarens ansikte kommer att zoomas in varje gång Zlatan gör något, lyckat eller misslyckat.

Undrar om Pep kommer köpa boken fram till dess? Jag undrar vad han tycker och tänker om det som Zlatan berättar? Om han känner igen sig i beskrivningen och om han kan se att han själv gjorde några fel eller om han, likt Zlatan, skyller på den andre?

Resultatmässigt går det inte att argumentera för att Zlatan hade rätt, men om det han nu skriver stämmer, att Pep lämnade rummet när Zlatan kom in så känns beteendet löjligt och rent utav som vuxenmobbning. Men vi har bara en sida av det hela och även om Pep berättar sin så kommer vi utanför aldrig ha hela sanningen. De som älskar Zlatan kommer säga att han har rätt, de som älskar Barcelona kommer att säga att Pep hade rätt. Det vi alla kan vara överens om är att det var ett dåligt köp och en dålig flytt. Det var amatörmässigt på ett sätt som vi skulle såga om det hände i Allsvenskan.

Där är vi nu och historien kommer att rulla vidare. Nu väntar vi på Peps reaktion. Hittills har han varit diplomatisk och mycket talar väl för att det fortsätter så, men det skulle vara befriande om han fick ett Mourinho-bryt och sa vad han egentligen tycker och tänker.

coldplay vs satriani i Kalmar

 Fotbollsramsor uppmärksammas sällan annat än när folk ska rasa över hur hemskt det är med fula ord och när tyckare inte kan förstå att "det ska hatas så mycket." Visst kan det vara plumpt och väldigt enkelt ibland, men fotbollsramsor kan också vara konst. Det kan vara roligt och det kan vara vackert och när en ramsa är riktigt bra så vill man höra den igen och igen. Då nynnar man ovetandes på den när man lämnar arenan efter utfört jobb, levererade texter. Så det är lätt att förstå de mindre klackar som tittar avundsjukt mot de större. Mot de som har en stolt historia. Mot de som har sjungit så länge att till och med deras nya verk blir klassiska på kort tid.

Men det är inte alltid så lätt det här med ramsor. Min kanske väl romantiska syn på det hela är att ramsor ska födas naturligt på en läktare för att bli riktigt bra. Spridas genom gruppen och fångas upp på det sättet. Men med den teknik som nu finns tillgänglig för oss, där supportrar kan prata utan att någonsin träffas, är det väl självklart att ramsorna minst lika ofta tillkommer elektroniskt. Sajten Hej Kalmar utlyste en tävling för att ta fram en ny ramsa till Kalmar FF. Det var många som ville bidra.

Enligt sajten kom det in nästan 150 förslag. När juryn, där före detta Praktikant-Stefan ingick, till slut valde så valde man det vackra före det roliga och föll för de här orden:

"Jag har en klubb i mitt hjärta,
En kärlek som ingen förstår,
En kärlek som får mig att drömma,
Drömmar om gyllene år."

Fint som snus det. Bara ett problem. Malmö FF sjunger redan ramsan och så tvingades man utse en ny vinnare.

****

I går presenterade Erik Hamrén en väntad trupp till matcherna mot Danmark och England. Jag hade väl en tanke om att förbundskaptenen skulle göra en Cypern och ta ut två lag, men så blev det alltså inte och jag köper resonemanget. Matcherna fram till EM är få och nu ska det slipas på det som ska bli något mer än bara deltagande i slutspelet.

****

Det ska bli kul att se hur Hamrén resonerar när det gäller matcherna, vilken han anser som viktigast. Han skulle givetvis aldrig säga något annat än att båda är lika viktiga och han menar det säkert, men om han tvingades välja skulle han nog hellre besegra England på Wembley än Danmark på Parken trots Morten Olsens snack om att han aldrig förlorat mot Sverige utom på papperet. Morten Olsens svit i all ära, det är den svenska mot England som känns viktigast.

Inte sedan 1968, alltså inte på 43 år, har Sverige förlorat mot England och det vore för jävla tråkigt om mitt första besök på Wembley skulle sammanfalla med att den mäktiga raden bryts.

****

Det blir intensivt för mig nästa vecka. Först ska jag ner till Paris för en träff med huvudkontoret. Sedan ska jag därifrån ta mig till Köpenhamn för matchen mot Danmark och sedan blir det England på det. Fruktar några bagarväckningar framöver, men man ska inte klaga. Tvärtom. Det ska bli jäkligt kul. Träningslandskamper är sällan spännande, men dels väntar ett mästerskap vilket gör matcherna viktiga. Dels är det högklassigt motstånd gånger två.

****

Alltså, jag förstår inte debatten kring den svenska Guldbollen. Jag trodde att det var självklart att bollkallen som satte upp för 3-2-målet mot Holland skulle få den.