Fredagsbloggen: Neeeä Jens Andersson, så gick de inte te

Jag tänker göra något som är dömt att misslyckas och ska man göra det så gör man det i en Fredagsblogg. Det är lika bra. Jag tänker nämligen försvara journalistskrået mot fotbollsklubbarna. I det här fallet mot AIK. Tror ni att ni kommer att hålla med mig om mina slutsatser? Det tror inte jag, men jag är inte rädd. Jag har sanningen på min sida. Jag har gud..skelov ledigt i helgen. Jag hinner slicka mina sår. Jag känner mig redo. Here we go!

"Det som hände egentligen var att nån, nån hemsida i nån mediasfär valde att vinkla Nebojsas citat på ett sätt som gjorde att övriga Mediasverige hängde på och konstaterade att Flavio skulle hem, tillbaka till AIK. Och så var inte fallet och så är inte fallet utan det är inget beslut taget i hans case ännu. Utan han är AIK-spelare från och med årsskiftet förutsatt att vi inte kommer överens om något annat...."

Jens T Andersson talar. Han gör det i AIK Media och han använder ord vi känner igen. Åtminstone ett. Vinkla. Fy fan. Kan man tänka sig något värre? Vinkla är något vi i media sysslar med kategoriskt. Vi kan knappt skriva en text utan att vinkla. Vi måste vinkla. Hade Giovanni di Simones okände företrädare varit sportjournalist hade det där tornet i Pisa fallit för länge sedan.

Jag raljerar. Visst gör jag det. Ibland måste man vinkla. Ett exempel. När Zlatan Ibrahimovic efter förlusten mot Danmark åtta, nio gånger på ett par minuter säger: "Vi var inte tillräckligt aggressiva" (och nu raljerar jag inte) så förstår ni att det inte går att skriva ordagrant. Det skulle bli oläsligt. Detsamma gäller många andra spelare och ledare. Ibland när man lyssnar igenom banden när man kommer hem till redaktionen inser man att det blir svårt, nästan omöjligt, att göra något läsvärt av det överhuvudtaget. Så nog vinklar vi.

Så illa som ni tror att det är är det dock sällan. Jag lovar. Jo, rubriker kan ibland dras lite väl långt, men försök själva att på fyra, fem, sex ord locka till läsning och beskriv vad texten handlar om så får ni se hur svårt det är. Jag har stor respekt för skickliga rubriksättare. Med det sagt så förstår jag om läsare ibland känner sig lurade. Jag minns en målvaktstränare ringde upp mig och var rasande över en text jag skrivit där han kritiserade sitt lags målvakt. När vi pratat ett tag visade det sig snart att han tyckte att texten var helt okej och att citaten var riktigt återgivna. Det var rubriken han rasade emot.

Det vinklas. Men det vinklas minst lika ofta från klubbledare, spelare och agenter. Ibland ljugs det rakt ut. Skulle vi göra det skulle det bli ett jäkla liv, men när klubbledare gör det så är det helt okej i allmänhetens ögon. De försöker ju bara försvara sig mot de onda journalisterna.

Jag har berättat tidigare om Tom Prahls ilska mot mig i samband med att han sågat Yksel Osmanovski. Det slutade med att Tom Prahl backade. Han visste att jag hade rätt, men försökte ändå få det till att jag hade lurat honom och till och med ljugit i en text. Hittat på citat helt enkelt. På sitt sätt givetvis en oerhörd anklagelse, men inte särskilt ovanlig. Det har hänt mig förr och det lär hända igen och jag vet att det händer kollegor.

Att ställa sig upp och säga att en journalist ljuger är rätt så ofarligt. Så ljuger Jens T Andersson? Nej, det gör han inte. Men det gjorde inte jag heller. Låt mig berätta vad som hände.

Efter åtta dagar på resande fot, varav majoriteten av dagarna ägnades åt landslaget var jag tillbaka i vardagen. När man reser på det där sättet så händer det att man missar grejer. Fokus ligger liksom på det man är på plats för att göra och samtidigt rullar verkligheten hemma på. Jag ringde upp Nebojsa Novakovic för att höra mig för om AIK:s forwardssituation. Besättningen såg lite tunn ut i mina ögon. Nej då, menade "Nesh" och sa att AIK hade sju anfallare. Jag gjorde ett snabbt överslag i mitt huvud, men inte ens med Viktor Lundberg inräknad kunde jag komma på fler än fem. Det visade sig att Nebojsa räknade in talangen Christan Kouakou och Antonio Flavio.

"Jaha, Flavio kommer tillbaka?" sa jag.

"Ja, han är AIK-spelare från 1 januari" sa Nebojsa och min nyhetsnäsa reagerade inte. Jag tog nämligen för givet att det här var ute och att jag bara hade missat det i rapporteringen. "Nesh" bara slängde ur sig det och jag frågade bara om hur han såg ut. Nebojsa gav samma svar som Björn Wesström gett mig tidigare. Att Flavio ser ut som han gjorde när han kom till AIK 2009.

Vi pratade vidare om övriga forwardsbesättningen. När jag lagt på började jag leta efter Flavio-nyheter. Hittade ingenting och insåg att det nog var en nyhet ändå. Jag satte rubriken på det och lyfte även upp det i ingressen. Jag vinklade på det. Men jag vinklade inte på det sätt som Jens T Andersson menar.

När jag häromdagen såg AIK:s sportchef säga det han sa blev jag först förbannad. Sedan lugnade jag ner mig och gick tillbaka till mina anteckningar. Jag ser var missförståndet uppstod. "Nesh" sa nämligen även:

-  Det kan bli en ny utlåning.

Jag tog inte med det . Det kändes inte intressant. Jag tolkade det som att det ändå var klart att Flavio skulle komma tillbaka och försäsongsträna med AIK. Om det sedan visade sig att han inte höll måttet så kunde det bli en ny utlåning eller rent utav en försäljning. Och så kan det givetvis alltid bli. Det gäller alla spelare. Visst kan man kalla det att vinkla, men tror ni att det var det Jens T Andersson menade när han sa som han sa? Självklart inte.  

För Jens T Andersson menar att jag tog något som inte var sant och gjorde det sant medvetet.

På Nebojsa lät det helt klart att Flavio skulle tillbaka. Han pratade om sju anfallare. Det blev möjligen ett missförstånd, men jag vinklade inte. Vi gör sällan det. Jag skulle vilja påstå att jag aldrig gör det. Inte på det sätt som Jens T Andersson menar i alla fall.

****

Nån hemsida? Det var en snygg diss. Det måste jag ge Jens, riktigt snygg.

****

Tänk om människorna som krigat för Eken kunde vända all den där energin mot riktig orättvisa som drabbar levande människor. Vilken kraft de skulle kunna bli.

****

När börjar IKEA sälja bokhyllan Eken?

****

Några tunga dagar för Magnus Pehrsson. Helt klart. Ingen Johan Andersson. Ingen Sebastian Andersson. Ingen Kristoffer Nordfeldt? Spännande att se hur Djurgårdens manager kontrar på det här. För jag tror att Djurgården skulle behöva ett par tunga nyförvärv. Inte bara för det rent sportsliga - där det känns akut - utan även för att skapa ett lugn runt klubben och laget. Ge lite framtidstro helt enkelt.

****

Vi skrev det här klockan 12.30.

Då hade Kristianstadsbladet redan skrivit storyn och italiensk media ytterligare något tidigare.

Expressen kontrade med det här AVSLÖJANDET En och en halv timme senare.

Nu väntar jag bara på att någon ska AVSLÖJA att David Löfquist är HELT klar också. Det finns mer att hämta här.

****

Bruce Springsteen kommer till Ullevi. Och? När Swedbank Arena står färdig kommer han att spela där minst en gång i veckan och han kommer att göra det samtidigt som han tänker: "Nu är jag i Solna."

****

Det här var också kul. Den här texten publicerades under avslöjar-flagg klockan 15.34

13.54 skotsk tid, det vill säga 14.54 svensk tid publicerade Celtic detta på sin hemsida.

Men som jag skrivit tidigare. Ett avslöjande är ett avslöjande om man bara sätter det under AVSLÖJAR-rubrik.

****

Men jag gnäller inte bara. Spännande grej på Fotbollskanalen.se om Simon Thern. Ska bli intressant att se var han hamnar till slut. Skulle tro att rätt många klubbar anmäler intresse hos agent Patrick Mörk nu, men hur många kan erbjuda en innermittfältsplats och samtidigt vara så pass stora att de inte innebär ett steg ner för Thern statusmässigt? IFK Göteborg kan jag tänka mig där det behöver fyllas på centralt med tanke på vad man har tappat. Kanske i AIK som ju också har en god relation till Mörk och där ett par fina fötter bredvid Robert Åhman Perssons lite hårdare säkert skulle kunna lyfta.

Djurgården? Känns lite mer tveksamt. Inte för att det inte vore en bra värvning för blåränderna och skulle ge såväl status som framtidstro, men centralt spelar ju Kasper Hämäläinen och Daniel Sjölund och där är det inte lätt att slå sig in.

****

Några garantier finns aldrig, men nog låter det som en spännande och lyckad kombination, Carlos Tevez/Ibrahimovic.

****

Vi upptäckte en ny ljudtic hos Zlatan. Har han alltid haft den? Någon annan som upptäckt den?

****

Twitter blev genast mycket bättre igår. Jag hittade Vic Mackey himself. Michael Chiklis. Jag är nu redo att förlåta redaktör "Pierre Isacsson" för att han tvingade in mig. Ni hittar mig här.

Michael Chiklis får ni leta upp själva.

****

Nu vet Paul Lindholm att jag söker honom. Vi har inte pratat ännu, men det hemliga projektet har tagit ytterligare ett liiitet kliv.

****

Helg. Fredag. På Spåret är tillbaka. Fredagssushin lika så med andra ord. Men inte På Spåret-signaturen. Den är ny. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna inför det. Så länge de inte ändrar för mycket i programmet så kan jag väl stå ut, men gubben inom mig är allt lite vred. Resten av helgen? Tja, ingenting planerat, men det känns bara bra.

Vi hörs!

Tråkigt att vara klok när det gäller Zlatan

Vill man bara vara klok och förnuftig så säger man att matchen ikväll inte betyder någonting. Som Zlatan Ibrahimovic gör. Känslan är bara den att han försöker dämpa slagen som han vet kommer om han misslyckas

Kanske är det så att förväntningarna är för höga. Ofta är det ju så. Man går och suktar efter en match så länge att den till slut bara smakar bittert och så byter man kanal och kollar in GW istället. Nu blir det inte så ikväll. Ja, matchen kan fortfarande bli en besvikelse, men med tanke på att Eurosports eget fotbollslag firar en stark säsongsavslutning genom att besöka lokal för att dricka och äta hem 2011 års fotbollsinsats så blir det fullt fokus på matchen ikväll oavsett om den motsvarar haussen eller ej.

Slutsatsen som kommer från så många olika håll är givetvis helt riktig. Rent sportsligt betyder matchen ingenting stort. Etta eller tvåa i gruppen. Två lag som har avancerat vidare. Henrik Larsson och Jesper Blomqvist slår båda två fast att spelarna är professionella och att ingen kommer att offra något för att vinna när det i slutändan ändå inte avgör Champions League-äventyret. Så mycket återstår innan man når Allianz Arena som bara hägrar långt där borta vid fotbollshorisonten. Som sagt. Allt detta stämmer. Och ändå inte.

För ingen kan övertyga mig om att det här med boken bara är kosmetika. Vi kan givetvis inte vara helt säkra på att känslorna den väckt kommer att synas i matchen. Fotbollen innehåller så många olika variabler. Skador, utvisningar, mål och till och med väder kan påverka vad som händer på planen. Vad som sker inom spelarna är något annat. Allsvenska tränare brukar slå fast ett antal gånger per år att tre poäng i ett derby bara är tre poäng. Det ger inget extra. Det är också en sanning man inte slår hål på. Men när vi kommer till "å andra sidan" av resonemanget så håller samma tränare med om att det visst betyder något extra att besegra Djurgården eller AIK eller Malmö eller Helsingborg eller vilka det nu än rör sig om.

Zlatan Ibrahimovic har pumpat upp den här matchen till något större än vad den är rent sportsligt. Till något som går bortom tre poäng av mer symbolisk betydelse. Jag tänker inte ge mig in i resonemanget om vad en seger kan betyda för Milans självbild och det man försöker bygga upp. Det lämnar jag till Itto-kännarna som Hertigen av Katalonien men det är klart att Zlatan vill vinna det här. Han vill alltid vinna. I alla sammanhang

Fotbollsspelare gifter sig ofta unga och skaffar barn tidigt. De växer snabbt upp helt enkelt. Jag har ofta svårt att föreställa mig att till exempel Olof Mellberg faktiskt är yngre än jag när jag står framför honom i mixade zoner runt om i Europa. Han har på något sätt alltid varit mer vuxen än jag och det beror inte bara på skägget. Men trots allt detta så är fotbollsspelare också ganska så barnsliga och då talar jag inte om faiblessen för tv-spel. Vi ska komma ihåg att de spelar fotboll. Det vi andra gör när vi vill leka lite. De har aldrig haft ett "riktigt" jobb och är givetvis extremt bortskämda. Som curlade barn.

Men det finns ett motsatsförhållande här som inte är helt enkelt att reda ut på några rader.

För mig betyder fotbollen givetvis oerhört mycket. Jag har ingen religion, men fotbollen kan få mig att be till någon sorts gud. Den kan skänka glädje och sorg som går bortom mycket annat i livet. Så Zlatans jobb är viktigt. För många miljoner människor. Han lever under en oerhörd press som gör att man måste växa upp tidigt. Lägg till det att han har kämpat stenhårt för att nå dit han är nu så förstår ni att det inte går att ta lätt på bedriften.

I boken avslöjar han också att det långt ifrån alltid var enkelt. Så all respekt för det han uppnått. Sedan länge är han dock omhuldad stjärna som är van att få det han pekar på och skulle han inte få det så kan han med lätthet betala för det. Zlatan bryr sig om vad som skrivs om honom vilket är omvittnat flera gånger om. Han ser sällan någon annan världsbild än sin egen och det var hit jag ville komma via den något krångliga serpentinen av ord.

Med en sådan personlighet är det givet att den här matchen betyder något extra för honom.

- Jag var besviken, men det finns inget personligt i att möta mitt gamla lag, säger han i en intervju med Uefa.com och slår fast att det här bara är en match bland alla andra.

Han försöker lindra de mentala kroppslagen som han vet kommer att delas ut om det blir förlust, om han misslyckas. Ikväll kommer miljontals människor i Sverige, Spanien och Italien tycka något om Zlatan och vad de kommer att säga och skriva och tycka baseras till stor del på vad han gör i matchen mot Barcelona. Han vet att han kan framstå som en vinnare om han sänker Pep Guardiolas lag och att han kommer att stå på andra sidan skranket om Milan faller.

Därför är Guidetti högaktuell för EM-truppen

Två spelmål. Äntligen. Men det räcker inte säger de som vet. Mycket mer måste till. Mycket, mycket mer. Det kan jag hålla med om, men jag hävdar att när vi tittar på John Guidetti måste vi se bortom målen han gör.

Det ska erkännas direkt, rakt upp och ner, att jag har sett alldeles för lite av John Guidetti genom åren för att säga att jag kan spelaren till fullo, men jag tycker mig ändå ha en tillräckligt god uppfattning för att skriva att han inte bara är summan av sina mål eller poäng. Jag såg honom givetvis i Brommapojkarna och förstår nu, med lite distans till det hela, vad han gjorde med det laget. John Guidetti gjorde tre mål och tre assist på sina åtta matcher, varav sju från start. I den match han hoppade in låg han bakom segermålet förövrigt. Det kan låta mycket eller lite, men det är inte där vi ska titta.

Under en tid när vi nästan bara pratar om Zlatan Ibrahimovics betydelse för landslaget och när folk försöker vrida och vända på statistiken för att bevisa att Zlatan är bra eller dålig för blågult - beroende på vilken sida Z man befinner sig - så kan vi ju lika gärna göra detsamma med John.  Under de 8 matcher då John var utlånad till de svartrödrandiga tog BP 12 poäng i Allsvenskan. Från de övriga 22 fick Grimsta-grabbarna med sig 13 poäng. Med John i laget gjorde man 10 mål och var mållösa i en, utan John gjorde man 10 mål och var mållösa i 13. Med John i laget såg BP ut att vara på väg att bli ett stabilt allsvenskt lag. Utan John rasade man i tabellen och slutade på sista plats.

Jaha, där har vi siffrorna. Vad döljer sig då bakom dessa? Jag är ingen GB-Kalle. Jag tänker inte försöka mig på någon djupare analys av ärendet. Jag skriver och tänker lika fort som jag tänker fel och ofta, men jag vet som sagt vad jag såg. John Guidetti gjorde tre mål och tre assist, men han gjorde något annat med BP också. Han gav laget en tro på att något skulle kunna ske om man bara fick upp bollen i anfallet. Om man bortser från raset i ett tre, fyra matcher, så var Brommapojkarna defensivt stabilt hela säsongen. I de två sista matcherna när hoppet var ute släppte man till exempel in nio mål, men det var inte bakåt man fallerade. Det var framåt. Utan John Guidetti.

För att förstå att det finns något riktigt stort som ligger och gror hos den unge svensken behöver vi bara vända oss till Roberto Mancini. Italienaren jobbade uppenbarligen hårt på att få behålla talangen och lyckades trots att det såg kört ut. Varför? Mancini har en anfallsstyrka som till och med skrämmer slag på självaste Sir Alex Ferguson, så varför skulle han vilja behålla Guidetti om han inte trodde på killen? Sanningen är att han givetvis inte skulle det. Att Guidetti inte redan nu slår sig in i Manchester City är inte så konstigt. Ingen annan i den svenska EM-truppen skulle heller göra det, med ett möjligt undantag i Zlatan, men inte ens han skulle vara given i den konkurrensen.

Så John Guidetti hamnade i Feyenoord efter lika många turer som det finns tulpaner i hans nya hemland och han började med att dundra in straffar. Men det räcker inte, säger folk. Han måste göra mer. Mer mål. Gör han många mål så kan han komma med i EM-truppen, säger de som vet. Jag hoppas att Erik Hamrén inte är lika blind som vissa tyckare. Jag återkommer till början av texten. Jag kan John Guidetti för dåligt. Jag vet inte om han är en stor målskytt historiskt sett, men jag är helt övertygad om att han kan bli en stor spelare. Att han är på väg redan nu.

Titta på målen - ja, ni får fan leta upp länkarna själv - från senaste matchen. Se hur han sätter upp för sig själv. Hur han till exempel håller inne passningen innan sitt andra mål. Speluppfattning. Jag personligen fastnar framförallt för assisten till det sista målet. Hur han tar emot bollen med spelaren i ryggen, skapar utrymme med en kroppsfint och sedan med full kontroll på bollen rycker ifrån försvararen och sätter en perfekt passning snett inåt bakåt. Det är klass rakt igenom.

Vi har sett mängder av spelare göra mängder av mål i den holländska ligan genom åren. Det är ingen självklar kvalitetsstämpel på landslagsnivå. Jag säger inte att John Guidetti absolut ska med i EM-truppen. Jag håller med om att han måste visa mer över längre tid, men jag säger att han måste vara högaktuell i dagsläget och det hänger på mer än antalet mål han producerar.

****

Erik Hamrén dricker vatten när han träffar oss journalister. Det är vårt fel. Det har han berättat vid ett flertal olika tillfällen. Han blir så torr i halsen. Lars Lagerbäck behöver inget vatten. Han är en vattenkastanj. Han föredrar att hålla sig torr. Torr humor, torrt humör. Så det var ingen överraskning direkt att när han väl kommenterade Zlatans bok så kommenterade han den inte alls. Coolt eller irriterande? Både och kanske. Förhoppningsvis pressas han ändå i Viasatstudion imorgon.

****

Annars då? Tja, ett Dart-svar till stackars Joakim som jag lurade in i Fredagsbloggen med löften om texter om min nya favoritsport. Nu vet jag inte om det duger. För svaret jag har hittills är att vi brukar sända VM, men att det inte är klart ännu. Vi får väl se om det dyker upp.

****

Möte igår om ett än så länge hemligt projekt. Vi får se om det blir av. Kan bli kul. Och plötsligt diskuteras Paul Lindholm här på redaktionen. Utan hans vetskap dessutom. Vi får väl se om någon skvallrar. Jag får återkomma i ärendet när jag har mer på fötterna.

Fredagsbloggen: Ett exklusivt avslöjande av den nya Englands-sviten

Som ni har längtat. Eller? Efter den närmast depressiva Fredagsbloggen ni fick uppleva förra veckan författad i ett tyst och tomt hotellrum i Bolougne-området utanför centrala Paris förtjänar ni något bättre nu. Särskilt med tanke på att övriga blogginlägg/krönikor inte har varit av det direkt upplyftande slaget. Jag ska villigt erkänna att den senaste veckan har slitit på mig. Det började redan innan med tandvärk och fortsatte med ett hejdundrande resande.

Efter en minst sagt lång säsong som på sätt och vis började redan i slutet av den förra för mig då jag klev in genom Eurosport-dörren för första gången har jag jobbat utan semester. Lägg till en hel del jobb på helger också så förstår ni att jag börjar känna mig trött. Nu har detta varit självvalt så ingen skugga ska falla över någon annan. Jag ville göra såhär och är nöjd med valet, men det betyder inte att jag inte kan känna mig sliten.

Så när det började förra onsdagen i Stockholm, fortsatte via Paris tidig fredagsmorgon och Köpenamn lördagsförmiddag så var jag redan där ganska seg. Dagarna i London var upplyftande. Fint väder, utom en dag, och strålande sällskap i form av framförallt DN-Lunkan som van London-besökare som med van hand kunde guida mig genom den stora staden. Tillbaka i Stockholm i förrgår, jobb igår och tandläkaren idag. Det skulle lätt kunna bli sorgligt den här gången också.

Men det är fredag, hence the name, Fredagsbloggen. Jag ska vara ledig hela helgen och snart väntar riktig semester så varför inte ta tillvara på tillfället och bjuda på något lite lättsammare? Således har ni här Reseveckans...

Bästa tv: Chockad över att jag föll för så stenhårt för Dart. Två minuter med Sky Sports sändning från Grand Slam of Darts och jag var fast. "Oooonehundredandeightyyyyy! Fantastisk tv-sport och vilka idrottsmän sedan. Feta, skalliga, svettiga.

Mest chockade: Sajmon Bänk (som farsan säger) när jag berättade att jag aldrig hade varit i London.

- Det är det konstigaste jag någonsin har hört någon säga, sa han.

Illamående: Zlatan Ibrahimovic. Kräkfärdig på oss reportrar och på våra frågor. Orkade inte ens stanna i mixade zonen efter matchen mot England. Löjligt.

Bästa käk: Gourmetburgaren på Portobello Road. Faktiskt.

Sämsta käk: Griskorven som en kollega satte i sig i Paris. Eller satte i sig? Som han la åt sidan kanske vi ska säga. Vår servitörrekommenderade köttbit var inte bra och ändå var den mycket, mycket bättre. Läxan att lära. Chansa aldrig på franska.

Ballaste arena: Parke... Nä, Wembley förstås. Ni som hänger med här vet att jag älskar ståplats och att arenan förlorar stämning på att inte ha det är helt klart, men för ett trött reporterarsle är de mjuka sätena rena drömmen. Ingen träsmak här heller.

Citat: "För mig symboliserar han förfallet i italiensk fotboll." Nej, engelska journalister älskar som bekant inte Zlatan Ibrahimovic och Daily Mirrors Neil McLemans sågning var stenhård och gav en bra rubbe. Dessutom retade det Hertigen av Katalonien lite. Alltid ett plus.

Här måste det ha blivit något fel, men jag håller tyst så att jag får sitta kvar: Satt i bissnissklass på väg från Paris!

Det sägs i alla fall att det är säkert att sitta här: På väg till Paris satt jag längst bak i planet.

Blast from the Past: På hotellrummet i Köpenhamn. Först Beverly Hills, följt av Dallas och till sist Mord och inga visor.

Förgäves väntan: To och tyve och en och tyve hoppade in mot Danmark, men ingen halvfjärs. Ruskigt besviken på det.

Mest tröttsamma debatt: Zlatans vara eller inte vara i landslaget. Jag är en del av det och det gör mig bara ännu tröttare. Lovar härmed att inte skriva något mer om Zlatans vara eller inte vara i landslaget resten av året. Om nu inte Erik Hamrén helt plötsligt säger något nytt i ämnet, men det tror jag inte.

Nu passar vi på: De engelska kollegorna får inte ofta tillgång till spelarna så när en landskamp spelas ska det gärna pratas så mycket Premier League det bara är möjligt.

Pressfika: Egentligen är det tur att vi inte får samma käk hemma som de får på Wembley. Visserligen är riktig mat bättre än bullar och det serverades också mycket riktigt, men det var inte bara sådant. Vi fick paj och vaniljsås samt kakor, frukt och så vidare. Det är lättare att avstå när Jonas Nystedt bjuder på torra bullar.

Publikmagnet: Sverige. 18 000 mot Danmark och sämre än Andorra i England.

Svengelska ord: Erik Hamrén slog helt riktigt fast att John Terry precis som alla andra i ett rättsamhälle är oskyldig till dess att motsatsen bevisats. Eller som han uttryckte det. Unguilty!

Svit: England har inte förlorat mot Sverige sedan 2004.

****

Det var min vecka på resande fot. Totalt sett var jag ganska så slut efteråt och kände mig lite som Viktor Navorski när jag väl landade i Stockholm. Ja, ni får googla! Men där har ni en liten sammanfattning av veckan. Det sportsliga hittar ni i tidigare inlägg och det är väl knappast något vi behöver återuppleva.

****

En amerikan är alltså på väg att ta över Hammarby. Hade någon för 20 år sedan frågat vilket lag som skulle komma att amerikaniseras mest i svensk fotboll hade nog Bajen hamnat längst ner på listan.

****

Hur är det med internkommunikationen i AIK egentligen? Nebojsa Novakovic sa till mig att Antonio Flavio återvänder till AIK och han sa det så självklart att jag var övertygad om att det redan hade skrivits under tiden jag var borta. Sedan hittade jag inget på AIK:s hemsida eller någon annanstans och då insåg jag att det var en nyhet. Inte bara för mig utan för sportchef Jens Andersson också tydligen.

****

Det är Hammarby som söker i USA, men vilda västern råder främst i Djurgården där Magnus Pehrsson likt en Matt Dillon rider in och rensar upp i staden. Utan sentimentalitet. Helt rätt givetvis att Pehrsson är ärlig och öppen med vad han vill. Helt rätt också att han är ärlig mot sig själv och ger sig de förutsättningar han anser att han behöver för att lyckas. Vi får väl se om han skjuter vilt från höften. Lyckas han med sina förändringar så har han i alla fall inget att skylla på om det inte går bra.

****

Fotbollsspelare som gnäller över att de måste sälja julkalendrar eller bingolotter. Herregud alltså.

****

En annan som rensar är Mikael Stahre. Han kanske har lärt sig något i Grekland för när han kom till AIK var det inte tal om några rensningar precis och inte i Panionios heller för den delen. Nu ryker spelare till höger och vänster.

****

Löp på "Loket" häromdagen. Tog planet vägen genom The Space Time Continuum från London???

****

- Det här är ingenting som vi någonsin kommer bemöta eller ens vidröra i någon form.

Fredrik Ljungbergs surkart till agent, Phil Smith, lovar att han och hans klient kommer att hålla sig för god för att prata om Zlatans påhopp.

Sedan gjorde Ljungberg tre intervjuer i ämnet.

****

Alltså, det här tjafset mellan Zlatan och Ljungberg. Det är lustigt att ingen kommenterar det barnsliga i det. Det finns arbetskamrater man tycker bättre om än andra, men det här fjanteriet blir ju bara töntigt. Skolgårdsmentalitet helt enkelt.

****

Björn Ranelids "recension" av Zlatans bok i Sportnytt var ju bara för konstig. Hade någon annan stått och pratat sådär i tv hade man ju undrat om karlfan var full. Nu var det Ranelid och så är det bra med det. Ärrrta!

****

Tre EXKLUSIVA intervjuer ska sägas. Konstigt att ingen AVSLÖJADE att Fredrik Ljungberg pratade. Ett EXKLUSIVT AVSLÖJANDE måste vara sportjournalistikens heliga graal!

****

"Det är alltid trevligt att kopplas samman med en klubb som Barcelona", säger Gareth Bale. Herregud, har han inte läst Zlatans bok?

**** 

Nu är det äntligen slut på den här Fredagsbloggen och därmed är det äntligen också är slut på arbetsveckan. Nu väntar en skön videokväll. Kan konstatera att ingen ny film lockar, några förslag, hör av er på twitter i sådana fall där jag finns under...

@Daniel_Sjoberg

Lördagen ägnas åt en lite tidig middag med farsan och på söndag blir det pannkakor i stora lass. Där emellan ska ett par träningspass in och så ska käften läka ihop också.

 Vi hörs

Kan någon ställa rätt landslagsdiagnos?

LONDON. En mäktig svit är död och begraven. Hur är det med våra EM-drömmar? Tja, just nu hålls de vid liv med hjälp av konstgjord andning och jag undrar om ens Gregory House kan rädda dem bortom suckande maskiner.

Nej, Erik Hamrén bryr sig inte om sviten. Säger han. Jag tror att han ändå gör det. För oavsett vilket så kommer det nu för alltid att komma upp att Sverige höll undan för England i 43 år till dess att den förre detta danske  och norske ligamästaren ledde sitt lag in på Wembley. Hertigen av Katalonien skulle säkert kunna tolka ihjäl bilden av Fabio Capello längst fram i den tekniska zonen i slutet av matchen samtidigt som Erik Hamrén stod ett par meter längre bak med händerna i fickorna. Jag lämnar det åt honom. Rätt man på rätt plats och allt det där.

Precis som för Erik Hamrén. Han har i stort sett tagit ut sin EM-trupp. De spelare ni och vi såg under de här två träningsmatcherna är de som ska göra det i sommar. Det kan tillkomma någon lovande yngling som får följa med och lära, men annat än en skytteligaseger och fantastiskt spel av till exempel John Guidetti i Holland och de elva som var på planen mot England kommer med ett par möjliga undantag starta i slutspelet i sommar.

Längst fram Zlatan Ibrahimovic. Det fungerade inte idag heller. Det har inte gjort det särskilt ofta. Zlatan och Johan Elmander. I mina ögon är de på papperet ett rätt bra par. Den evigt löpande Alingsås-sonen bredvid mannen med de finaste fötterna och bästa blicken jag har sett hos en svensk fotbollsspelare. Rätt män, men är de på rätt plats? Jag har försökt med Hamrén och nu med Elmander samtidigt som Londonkvällen blev till natt. Zlatan bakom Elmander istället?

Enligt Hamrén är det en ointressant diskussion eftersom Zlatan har mandat att kliva ner i planen och när han spelar som förbundskaptenen vill så spelar han i bägge rollerna. Visst, så kanske det är, men det betyder i grunden att Elmander är den som hamnar längst ner när vi försvarar oss. Därför, när vi väl vinner boll, finns han inte där att springa på de luckor som Zlatan kan hitta. Med Zlatan lite längre ner i planen i utgångsläget gör han det svårare för det försvarande laget.

Antingen måste en back följa med upp och lämna en lucka bakom sig eller så måste mittfältet falla något och ge utrymme till Kim Källström och Anders Svensson som också har de där fötterna och den där blicken jag talade om. Zlatan agerar ändå så ofta med ryggen mot mål att det inte gör någon större skillnad. Jag inser att vi blir av med en hårt arbetande forward i försvarsarbetet, men vi får å andra sidan en hårt arbetande forward längre fram som kan löpa sönder vilken backlinje som helst. Som mot Holland.

Det är möjligt att Zlatan naturligt kan jobba över båda ytorna - även om jag inte har sett det - men det känns inte som om Elmander kan det. Han ska vara längst fram och alltså, som jag ser det, med Ibrahimovic bakom sig. Rätt man på rätt plats.

Vad gäller det övriga laget finns det också frågetecken. Vem ska spela bredvid Olof Mellberg? För mig står Jonas Olsson längst fram i kön bakom den givne försvarsgeneralen. Han ger oss en naturlig lösning genom sin vänsterfot och samtidigt har Daniel Majstorovic, annars en personlig favorit, tappat ordentligt det senaste halvåret och insatsen mot England övertygade inte.

Martin Olsson är enda alternativet som vänsterback - Behrang Safari övertygade inte mot Danmark - och Mikael Lustig det enda som högerback",.Verkligen det enda "Det är inte aktuellt", slog Sebastian Larsson fast igen på frågan om att ta klivet ner. Där finns det inte mycket att göra. Hamrén har valt väg. Han vill ha offensiva ytterbackar och har varit redo att offra den defensiva styrkan.

När han nu börjat vackla i den tron och valt att spela med ett lägre lag får vi inte ut nyttan av att han två så framåtriktade ytterbackar utan bara svagheten med att ha deras brister defensivt.

Kim Källström är den som har tagit det stora klivet i år. Han har blivit den mest givne mittfältsspelaren och han ska ha Anders Svensson bredvid sig. Svensson vacklade möljligen mot Ungern, men har kommit tillbaka starkt och jag tar för givet att han satsar stenhårt mot nästa år med en ny tränare i klubblaget och sitt sista mästerskap i kikarsiktet. På högerkanten måste det bli Sebastian Larsson, men vem ska vi ha till vänster?

Christian Wilhelmsson övertygar nästan alltid när man tror att det är dags att räkna ut honom. Så också mot England där "Chippen" var den som ställde till en del oreda i det annars så välorganiserade försvaret. Samtidigt är Rasmus Elms högerfot och fotbollsintelligens skön att ha på planen. Det finns ett par angenäma problem trots allt.

Nu summerar vi det svenska landslagsåret 2011 och vi gick trots allt till EM, direkt utan att passera Gå. Vad vi ska göra fram till dess för att ta våga drömma om ett framgångsrikt mästerskap är inte jag man att svara på. Finns det någon som kan ställa rätt diagnos?

En mäktig svit att faktiskt bry sig om

LONDON. Erik Hamrén kom till Danmark för att bryta en svit. Han är i England för att hålla en vid liv. Jag hoppas att han lyckas bättre nu. 43 års historia är inget man bara slänger i papperskorgen när man är det lilla fotbollslandet Sverige.

I går kändes det London här. Det London man läst om i böcker och sett på film. En grå filt hade lagts över staden och den stack lite i ansiktet när jag vandrade till tunnelbanan för att ta mig ut till Wembley. Det var presskonferens med Erik Hamrén och Sebastian Larsson. I vanliga fall hade Zlatan Ibrahimovic suttit på podiet och svarat på frågor, men som alla väl vet vid det här laget var han kräkfärdig på journalisterna så det blev Seb alltså.

Han skötte sig naturligtvis utmärkt. Han har bott i England i tio år nu så han låter som en engelsman i alla sina svar. Han fick, precis som alla andra den här veckan, frågan varför England inte har lyckats besegra Sverige sedan 1968 kunde han inte ge något bra svar på. Det har nästan ingen kunnat. Neil McLean på Daily Mirror var i alla fall ärlig när han gav sitt svar när jag frågade. "Därför att Sverige är ett bra lag med underskattade spelare samtidigt som vi har överskattade spelare."

Det är givetvis inte hela förklaringen. Det ligger djupare än så. Traditionen. Likheten mellan länderna. Vi är Englands lillebror oavsett om vi vill vara det eller inte. Det har blivit hippare och ballare (är det kanske samma sak?) att hålla på lag i andra, lite mer exotiska länder. Vi säger att engelsmän ser ner på andra länder samtidigt ser vi ner på Premier League. Oavsett vilket. England har format oss. Fotbollsmässigt och för att förstå det så behöver man inte gå tillbaka till Robert Douglas Houghtons dagar. Det räcker att titta på fotbollen som spelas i de båda ländernas ligor idag.

Vi är dock lillebror. Så enkelt är det. Därför känns de där 43 åren viktiga. Jag försökte förstå vad Erik Hamrén menade när han pratade om sviten igår. Det var inte helt lätt och då har jag ändå lyssnat igenom bandet ett par gånger.

Den var inte viktig samtidigt som det var viktigt att se att man kan vinna mot sådana lag för då skulle man veta att man kan vinna mot sådana lag, men själv har han inte varit med mot England så därför var de tidigare matcherna inte viktiga och ändå kan historien var bra att ha om man har en positiv historia samtidigt som han vill leva i nuet och så vidare.

Det var inte bara det att Sebs engelska byttes mot Hamréns och att was blev till were när det skulle vara tvärtom. Jag tror inte riktigt att han vet vad han tycker om sviten. Han borde bry sig. Om det blir förlust ikväll så skriver han historia. Svensk fotbollshistoria. Som den förste förbundskaptenen att förlora mot England sedan Orvar Bergmarks mannar föll med 3-1 inför 72 000 åskådare. Den historien vill han nog inte skriva.

Kanske är det förklaringen. Att han inte vill blåsa upp den för att då skulle en förlust svida så mycket mer. Det kommer den att göra ändå.

Erik Hamrén var väldigt mycket inne på en annan svit inför resan till Danmark. Flera gånger upprepade han hur Danmarks förbundskapten Morten Olsen berättat att han aldrig förlorat mot Sverige, hur Hamrén påmint om 3-3-matchen på Parken där Sverige dömdes som segrare med 3-0 och att Olsen kallat det för en förlust på papper.
- Nu vill jag att han ska få känna på hur det är att förlora mot Sverige på riktigt och inte via skrivbordet, sa Hamrén.

Han lyckades inte. Jag kan ta det. En förlust på Parken i en träningsmatch är inget som kommer att påverka vår ställning i fotbollsvärlden. En förlust mot England däremot. Lyckas Sverige hålla liv i sviten så kommer det att fortsätta talas om den. Den kommer att växa ytterligare, och då menar jag inte i datumstorlek.

För även om England inte har varit större än Sverige i mästerskap på väldigt länge, även om de håller sig själva på en alltför hög piedestal så är det ändå ett land som ses på med respekt.

Att hålla ett sådant land på mattan ger mer än man kan tro. Man ska aldrig underskatta den psykologiska betydelsen av respekt inom sport. Ett mål, en enda sekund, kan vända en hel säsong. Det kan lyfta eller sänka huvuden. Den kan ge tro eller så tvivel. Den kan leda till triumfer och sammanbrott. En svit kan göra detsamma.

Så jag hoppas att den lever förbi i kväll och att jag inte behöver skriva en historisk krönika och dödsruna över en av svensk fotbolls allra mäktigaste och viktigaste bedrifter.

Fast det är klart. En svit får gärna brytas. Jag skulle verkligen älska det om Zlatan smäller in ett par bollar ikväll. I would bloody love it!

The Four Guys, tillbaka i landslagssolen

LONDON. På något sätt kommer man alltid tillbaka till början. Så det är klart att det skulle sluta såhär. I solen med Erik Hamrén och The Four Guys.

Minns ni hur det började? Det "riktiga" landslagsåret, menar jag? Med 2-0-segern mot Ungern i september 2010 fick Erik Hamrén den perfekta starten i sin tävlingsdebut som svensk förbundskapten. Därefter åkte ett kaxigt och förhoppningsfullt Sverige ner till Holland, ställde upp som om de skulle kunna vinna och åkte hem med läxboken full av anteckningar efter 4-1 i baken. Hamrén blev sig aldrig riktigt lik efter det.

Han har själv talat om att smällen i Amsterdam gjorde fysiskt ont och det märktes redan i träningsmatchen mot Tyskland på Nya Ullevi där han blev sur över frågor om den defensiva inställningen. Han förstod inte att man kunde kritisera 0-0 mot världens tredje bästa lag. Han hade både rätt och fel. Det var rätt att hitta tillbaka till grunderna, men frågorna måste givetvis ställas efter en match där Sverige knappt skapade en målchans. Särskilt som Hamrén själv lade grunden till alla förhoppningar med sitt snack om medaljer och om att våga.

Så kom 2011 och efter Sydafrika var det dags för Cypern. För mig var det första resan med landslaget sedan jag kom till Eurosport. Vi är en liten redaktion och kan inte åka taxi överallt till och från arenor, träningsanläggningar och spelarhotell. Vi måste vara lite smartare. Så jag hann bli rätt nervös när jag landade i Larnaca och insåg hur krångligt och dyrt det skulle bli att resa mellan staden där jag bodde och staden (Ayia Napa) där landslaget bodde.

Där och då föddes The Four Guys. För i Larnaca bodde även DN-Lunkan, Årets Sportjournalist och Foto-Jonas. Så i en gemensamt hyrd bil gjorde vi minst en resa om dagen, ibland flera. Vi käkade middag och lunch. Vi satt till slut också i källaren på GSP Stadium i Nicosia och skrev våra texter med datorn i knäet, vilket slutade med att Årets Sportjournalist såg sin dator flyga i golvet. Den höll, om än smått skadad. Vi höll också.

Allting levererades som det skulle, alla jobb blev gjorda och landslagsåret hade inletts på riktigt.

Nu är det snart över. På tisdag möter Sverige England på Wembley i en häftig match som handlar om mer än bara en träningsmatch. Jag återkommer i ärendet i senare inlägg här i bloggen. I dag tränade det landslaget på The Hive, Barnet FC:s hemvistelse. Det var trevligt och grönt. Vi stod, precis som på Cypern, mellan två planer och intervjuade några utvalda innan träningen satte igång. Solen sken och man fick en känsla av vår. Nu innan en lång vinter väntar, då efter en lång vinter som vi vet nu var långtifrån över.

Det var i februari och osäkerheten kändes i den blågula luften där solen samsades om utrymmet med några få molntussar. Precis som nu. För även om Sverige gjorde vad man kunde begära, möjligen mer, i EM-kvalet tack vare segern mot Holland är det svårt att veta var det här landslaget står någonstans? Några riktiga svar lär vi inte få på tisdag heller. Det är först i EM som det kommer att visa sig.

Jag frågade Olof Mellberg vad han ansåg vara viktigast för att Sverige skulle lyckas i EM och fick det förväntade svaret. I klubblagen. Det är i klubblagen det måste gå bra nu. Spelarna måste få spela, vara friska och hitta formen. Och visst är det så. Erik Hamrén har den trupp han har. Han har de spelare han har och det eviga snacket om en Tomas Brolineskt genombrott tar vi med en nypa salt. Kanske är det samma sak med Erik Hamréns drömmar och tal om mod.

Det spännande och lovande 4-2-3-1 har förvandlats till ett 4-4-2 och vi känner alltmer hur Erik Hamréns initiala frejdighet offras på Lars Lagerbäcks altare byggt på trygghet. På något sätt kommer man alltid tillbaka till början. Den personliga fördelen med det är lätt att se. Att upptäcka London som The Four Guys är spännande och givande. Precis som det var att återupptäcka Cypern.

Nu måste Hamrén fundera över bortaspelsgåtan

KÖPENHAMN. Ett landslag utan aggressivitet. Vi känner igen det från EM-kvalet. Om sommarens stora fotbollsfest ska gå bortom gruppgemenskapen måste Erik Hamrén lösa bortaspelsgåtan.

Ett EM i Sverige. Kanske tillsammans med Norge och Danmark eller någon annan liknande kombination. En fotbollsdröm som känns avlägsen i den arenaverklighet vi lever i idag. I jämförelse med jättarna som andra länder smäller upp ÄR Swedbank Arena inte särskilt imponerande Vi som var tillräckligt gamla - tänk att man ska behöva skriva det om 1992 - minns festerna på Råsunda för snart 20 år sedan. Hade vi haft ett hemmamästerskap att se fram emot hade jag gjort det med sportslig tillförsikt.

Men så är det inte. Vi ska till Polen eller Ukraina. Vi ska lämna trygga Sverige i sommar för att försöka göra något stort. Var det inte därför Erik Hamrén kom till oss med de stora orden?

Han talade tidigt om modet att drömma, men faktum är att det modet känns ganska avlägset numera. Det kan vara hårt att döma efter en träningslandskamp och visst är det dumt att överanalysera en match som den på Parken på fredagskvällen, men om man gör det i ljuset av EM-kvalet så blir det lite tydligare.

För det vi såg mot Danmark har vi sett förut. Mot Ungern. Mot Finland. Ja, till och med mot San Marino. Om vi börjar med den sista matchen så är siffrorna snygga. 5-0. Erik Hamrén har också rätt när han säger att det var en bra seger. Om man stirrar sig blind på de snygga siffrorna, men det kan vi inte tillåta oss att göra. Ser man bortom dessa så ser man en match där Sverige hade svårt att vara övertygande. Tack vare det svaga motståndet blev det seger till slut.

Detsamma gällde mot Finland, men där var det snarare våra grannars oförmåga att ta vara på sina möjligheter - minns Kasper Hämäläinens osannolika miss (eller Andreas Isakssons fantastiska räddning om man så vill) - som gjorde att blågult till slut ändå gick segrande ur den matchen för att sedan stå för den imponerande segern mot Holland. Och så har vi Ungern.

Matchen som höll på att förstöra allt. Vi kan glömma den efter triumfen mot Holland, men vill vi se den i ett större mönster så kan vi göra det. Något händer med den där aggressiviteten och tron när vi spelar på bortaplan. Något händer med Erik Hamréns storslagna drömmar.

Mot Danmark kom Sverige ut med ett 4-4-2, även om det tycktes råda viss förvirring bland spelarna vad gällde detta, och det raka mittfältet blev överspelat gång på gång. På vänsterkanten fungerade varken offensiven eller defensiven och det var där Danmark hittade de största hålen. Till slut fick också Nicklas Bendtner ett läge som han inte kunde slarva bort.

Sverige ryckte upp sig något. Zlatan Ibrahimovic kom med mer i spelet och som framspelare hittade han rätt när han satte Emir Bajrami i ett friläge som Thomas Sörensen räddade till en stolpträff. Danmark fortsatte dock ha kontroll och mest imponerande var att se danskarna gå för 2-0 med en kvart kvar. Till slut kom det också.

Michael Kron-Dehlis fullträff var logisk och fullständigt rättvis när den skrev slutsiffrorna på ett allt kyligare Parken. Det var väl knappast någon Dehlikatess, men målet cementerade ytterligare känslan av att Erik Hamrén har mycket att fundera på vad gäller sitt landslag fram till EM. Han har experimenterat. Han har petat spelare till höger och vänster, mest till vänster, och han har nu också infört en lägre uppställning försvarsmässigt som ska fungera mot de bollskickligare lagen.

Tanken är långt ifrån galen och vi såg att det fungerade mot Holland, men det var knappast därför vi ville ha en ny förbundskapten va? Det var ju inte därför vi var så glada över att höra honom prata om drömmar om guld. Om hur han och Zlatan talat om att vinna när de träffades i Barcelona för att diskuterat storstjärnans återkomst. Zlatans roll har det talats om och det kommer att fortsätta efter ännu en förlust med honom i laget, men det är bara en av frågorna som Hamrén har att fundera över.

Minst lika viktigt är att han hittar lösningen på hur Sverige ska kunna vinna utanför.... äh, Sverige. Tid finns. Grunderna finns, men för att nå drömmarna måste det till mer.

Fredagsbloggen: Det finns en bok i oss alla

PARIS. Mörkret sänker sig. Parisnatten är svart. jag sitter i ett litet hotellrum och känner mig ensam. Så jag skriver. För även om konversationen blir lite ensidig så är det ändå en konversation. Vi pratar med varandra. Det är det som är så fantastiskt med att skriva. Här sitter jag. I Paris. Kärlekens huvudstad brukar de säga, men här i mitt hotellrum finns ingen kärlek. Det enda som bryter tystnaden är bilarna som kör förbi utanför och det monotona surret från datorn.

Så jag skriver. Inte bara för att det är mitt jobb utan också för att jag får chansen att dela med mig. Det fundamentala med att skriva är för att få berätta. Ibland bara för en själv, ibland, som i det här fallet för andra. Jag kan finna det både trösterikt och märkligt att ni läser det här. Orden dör så fort jag stänger av datorn, men när ni sätter på er dator så vet jag att ni läser. Ni kanske tycker att det är strunt, att det är dåligt, roligt, bra, vackert, fult. Jag vet inte, men ni läser. Om ni bara är du eller flera hundra, rent utav tusen, spelar egentligen ingen roll.Orden får liv igen.

Ni läser.

Man brukar säga att alla människor har en bok inom sig. Jag råkar tro på det där. Vissa böcker kommer aldrig att läsas eller ens skrivas, men alla har en berättelse som är värd att sätta på papper. Den kan vara sann eller påhittad. Den kan vara trogen verkligheten, den kan vara så galen att inte ens George Lucas skulle kunna förstå den. Galaxen kan vara både stor och liten, nära eller långt, långt borta.

Att folk vill läsa Zlatan Ibrahimovics bok är självklart. Att han vill skriva den känns lika självklart. Det tjatades visserligen en hel del innan han väl bestämde sig, men nu tror jag inte att han ångrar det för fem öre. Tvärtom. Han hade ett behov av att berätta och han har fördelen att han får göra det för flera hundratusen. Fler än så rent utav. Nu pratar vi ändå om en person som får ut sitt budskap om han vill, men till skillnad från radio, internet, tidningar och tv så har han här full kontroll. Det är hans ord.

Sedan kommer det givetvis att tolkas och tyckas ändå och det kan han inte styra över, men han har ändå satt sin berättelse på papper via David Lagercrantz penna och det borde fler göra. Jag tänker inte recensera boken och det av den enkla anledningen att jag inte har läst den. Jag har tidigare ifrågasatt beslutet att komma med den nu istället för efter karriären när han inte behöver hålla inne med något av lojalitet. Det står jag fast vid, men teamet runt honom visste verkligen vad de gjorde när de räknade siffrorna. Årets julklapp kan bli en bok.

Han har redan pratat om den flera gånger. Jag har inte sett det på plats. Idag kunde det ha blivit första gången, men jag befinner mig alltså i Paris. Huvudkontoret kallade och då åker man. Så varför sitta ensam i ett hotellrum? Varför inte ta tillvara på tillfället och måla staden röd? Det är en fråga väl värd att ställa, men svaret är inte särskilt komplicerad. När ni läser det här har jag redan varit uppe en halv dag. Klockan 05.00 ringer klockan. Eller ringde? Det är svårt med tempus i det här fallet.

Jag reser mot Köpenhamn. Jag ska se Sverige spela mot Danmark och nu börjar vi resan mot EM. På tisdag väntar England i London och från och med fredag kväll är jag med de blågula hela vägen. Vi får väl se om Zlatan är det. Enligt presschef Hans Hultman är han det. Jag ser fram emot båda matcherna.

Träningslandskamper kan kännas rätt sega, men den här gången är det stora matcher. Dessutom är det viktigt.

Räknat i matchminuter är EM inte särskilt långt bort och det gäller för Erik Hamrén att ta vara på allihop.
Han måste bland annat hitta den perfekta platsen för just Zlatan. Jag vet inte vad han tycker om sin roll i Hamréns landslag, men fram till dess att boken började läcka var det den stora snackisen här hemma kring vår störste stjärna.

Jag är av den bestämda uppfattningen att han ska spela. Självklart. Han är vår bäste spelare och - återigen - ska vi gå långt i ett slutspel krävs det mer än hårt jobb av elva spelare. Då krävs det något extra. Zlatan är något extra. Det är därför vi bryr oss så mycket om vad han har att berätta.

Om ni bryr er om vad jag har att berätta vet jag inte, men jag skriver ändå och ni läser det uppenbarligen. Ensamheten och tröttheten känns lite längre bort då. Ni borde prova på. Jag lovar att ni skulle gilla det.

****

Tandvärk. Jag har tandvärk. Den ligger liksom och smyger nu. Det är  visdomstanden som bråkar. Jag var hos tandläkaren strax innan jag reste. Trodde att jag hade hål, men så var det inte. Ändå kostade besöket 1000 spänn. Det var för tre röntgenbilder och en tid hos tandhygienisten som i nästa vecka ska hänga i mina gaddar för att ta bort tandsten. Det kommer att kosta rejält. Vad det inte kommer att göra är hjälpa mot tandvärken.

För att den ska försvinna krävs det antagligen att de spränger bort visdomstanden. Vad det kommer att kosta vill jag inte ens tänka på. Julklapparna får jag köpa på Willys?

- Grattis allra yngsta lillesyrran, det är en snodd som du kan sätta upp håret med.

****

Jag hade glömt bort hur lustiga fransmän kan vara. Specialtaxi för att kunna beställa med kort och toaletten i en separat skrubb.

****

Tankar i ett tandläkarväntrum.

1. Om jag lägger min Kalle Anka i ett nummer av Vagabond kan jag läsa den utan att någon ser.
2. Köper alla tandläkare sin doftspray på samma ställe?
3. Vad hände med de blåa sockeplasten?

****

En hyfsad entrecote med pommefritt. Kallt rödvin utan smak och en Créme Brûlée som smakade ihopvispat ägg. Alla krogar i Paris håller inte högsta klass.

****

Märkligt var det att se David Lagercrantz sitta i morgon-tv och ta ära och heder av Pep Guardiola. Jag förstår att han är målad av och påverkad av Zlatans berättelse, men författaren var ju inte där. Han har bara hört en version av händelsen.

****

Tankar i en tandläkarstol.

1. Ska jag köra en Mister Bean och laga tänderna själv?
2. Milhouse-citatet: Uh, these aren´t real x-rays are they?
3. Maratonmannen är en rätt kass film. Jag ska aldrig mer se den.

****

Trafiken i den här staden. Ännu en sak jag hade glömt. Herregud.

****

Christophe Lallet till Bajen. Ingen jättevärvning kanske - åtminstone inte i Theorin, vi får se om det blir det i praktiken - men det är alltid härligt när supportrar får gå till laget de verkligen håller på. Sedan är det ju ett skönt namn också och passar bra att skriva när jag sitter där jag sitter.

****

Tankar i ett röntgenrum.

1. Mr McGee, don´t make me angry. You wouldn´t like me when I´m angry.

2. The creature is wanted for a murder he didn´t commit. David Banner is believed to be dead, and he must let the world think that he is dead until he can find a way to control the raging spirit that dwells within him.

3. Sorgsen pianomusik spelas i mitt huvud och jag får lust att gå på luffen. I ungefär fem sekunder. Och då har jag ändå inte fått någon lustgas. Inte ens en bedövningsspruta.

****

Jag tycker att Veckans brott hanterade derbysnacket på ett ganska så bra sätt. Det är klart att de där skakiga kamerorna skulle dyka upp för att försöka skapa en dramatik som inte fanns och visst skulle det gnällas på bengalerna, men de bjöd i alla fall in en supporterrepresentant som fick tala till punkt och även polisen som var på plats sa bra saker. Jag ryser vid tanken på hur det hade sett ut i händerna på Lennart Ekdal.

****

Jaha, det är alltså Twitter som gäller numera. Daniel_Sjoberg. In och följ för sjutton.

****

Tankar om Hulken.

Hur risig var CSI-teamet som utredde mordet som "han" anklagades för. Jag menar, om nu Hulk skulle mörda någon borde det finnas rätt tydliga tecken på vem som var den skyldige.

****

Nej, det här blir ingen vanlig helg. Lördag morgon är det upp för mixad zon med landslaget, skriva några texter och sedan blir det en taxi till Kastrup för flyg till London. Tur att jag har DN-Lunkan som guide, annars hade det kunnat ta en ände med förskräckelse.

Vi hörs.

Di Caprio före Jihde hemma hos mig

För alla som undrar. Nej, jag såg inte Galan. Är ni Galna? Jag är väl inte Galen heller. I Galor. Kanal 9 visade Blood Diamond. Okej, jag har sett den 15 gånger eller något sådant och kan varenda replik mer eller mindre utantill...

T.I.A!

...men det är fortfarande den bästa filmen på 2000-talet och med tanke på att galan som vanligt var fullständigt ointressant så avstod jag. Galet tycker ni kanske. Jag är ju ändå fotbollsreporter. Det är mitt jobb. Jodå, jag har jobbat med den förut vid ett flertal tillfällen och har man gjort det en gång, så har man gjort det 1000 gånger. Jag har aldrig varit särskilt mycket för Gal(g)-humor och Galna upptåg. För det blir ju mest pinsamt och jobbigt att se spelarna, programledarna och andra gäster försöka vara roliga. Därför har jag svårt för fotbollens firmafest.

In America, it's bling bling. But out here it's bling bang.

Särskilt den här gången. Det fanns de som försökte skrämma upp en viss spänning när det gällde Guldbollen, men den dödade ju Tjena-Malena rätt effektivt igår. Det hela var mer ett spel för Gal(l)eriet därefter. Galet kul förresten att all media utom Sportbladet citerade eurosport.se igår. Undrar varför?

Sometimes I wonder... will God ever forgive us for what we've done to each other? Then I look around and I realize... God left this place a long time ago.

Nej, det undrar jag givetvis inte. Däremot undrar jag om Giuseppe Sapienza visste att det han berättade skulle vara "hemligt?" Nu tycks grejen vara att man ska erkänna att man faktiskt visst tittade på Fotbolls-Galan för det gör ju alla. Men det här är inte Melodifestivalen (som jag alltid ser och försöker Gal(l)skrika med i sångerna) och den har ingen dragningskraft. Det är alltid så självklart vad som ska hända och då pratar jag inte bara om Guldbollen.

You're a reporter, eh? Well piss off!

Landslagsmännen slår alltid de allsvenska stjärnorna. Mästartränaren slår alltid Pelle Olsson och den här gången hade vi också Giuseppe Sapienza.

You come here with your laptop computers, your malaria medicine and you little bottles of hand sanitizer and think you can change the outcome, huh?

Okej, jag ska erkänna att jag såg ett par minuter. Ett reklamavbrott föll sig så väl att jag fick se Zlatan ta emot Guldbollen och därmed Sajmon Bänks (som Farsan säger) "skämt" med Lars-Åke Lagrell om pension. Det räckte gott och väl för att fylla mitt Gala-behov.

T.I.A! This is Africa.

Och ska vi nu fortsätta på det galna spåret så är det alltså Twitter som är det nya svarta. Daniel_Sjoberg är namnet.