Come with me, come with me to Italy
Så var landslagsbloggen på plats exakt där landslagsbloggen borde vara nu: i Italien! Därför gör vi en liten paus i 2012-paketet och försöker istället beskriva det här ytterst märkliga stället som Erik Hamrén och gänget befinner sig på.
Platsen är Milano Marittima, en liten by förutan gata sisådär tio mil söder om Vendig. Säkert hur mysigt och livligt som helst under sommarhalvåret, men nu är det en spökstad utan like. Hotellen och restaurangerna ligger nedsläckta och igenbommade längs med kustvägen och det enda ljuset kommer från några enstaka gatlampor som svajar sådär filmiskt i den kyliga och duggregniga havsvinden.
Det är alltså här Erik Hamrén laddar upp inför sin stora debut. Förbundsbussen med ledare och spelare körde in till hotellet med det mäktiga namnet Premier Suites (som alltså är öppet och dessutom femstjärnigt) vid halvsjutiden ikväll. Dessvärre kom jag till samma plats en halvtimme senare, varför jag inte hann fånga upp så mycket. Marcus Berg är inte här, som ni kanske snappat upp. Förkyld och oviss till spel på onsdag. Men enligt de snabbaste kollegorna var det glada miner i övrigt, inte minst på Hamrén själv.
Tro fan det förresten. Landslaget har ju inte sett resten av Marittima. De stannade vid det femstjärniga och lär stanna på det femstjärniga.
Hur jag själv bor?
I ett slags mellanting mellan The Shining-hotellet och Norman Bates motell. Ett stort, tämligen flådigt men inte färdigbyggt hotell som ligger alldeles vid stranden. Låter väl inte så dumt? Nej, kanske inte - om det varit öppet.
Vi gör en lång historia kort - utelämnar två timmars väntan i novembermedelhavsblåst och tiotalet telefonsamtal på tyska (av någon anledning) - och berättar bara att jag nu bor ensam på hela hotellet. Helt ensam. Inte ens personalen är där. En äldre, italiensk dam öppnade för mig, gav mig nyckel och försvann. Rum 209 blev mitt. Längst in på våning två, korridoren börjar på 250 någonting vilket betyder att bara där måste jag gå en sisådär 50 meter. Fruktansvärt tyst (det ekade alldeles rysligt när jag försökte på mig ett "hello?!" i hotellreceptionen) och dessutom mörkt. Helt mörkt överallt. Bah.
Hur som helst har jag nu gått ett par hundra meter till ett annat hotell där SVT, TV4 och mina gamla kollegor på Aftonbladet håller till. Alla sitter i receptionen och hamrar på tangentborden eftersom det trådlösa inte funkar på rummen. Ser ganska roligt ut. Just nu sitter jag själv till och med bakom(!) receptionsdisken, bredvid den italienske receptionisten, eftersom det inte fanns sladdar så det räckte. Bisarrt det med, i sin enkelhet.
I morgon ska landslaget träna och hålla presskonferens i Cesena, på stadion där matchen mot Italien spelas. Får se om det blir behagligare för Hamrén att möta pressen den här gången. Det ska jag hålla koll på. Då ska det komma upp bilder och annat skoj här också tänkte jag.
Om jag överlever förstås. Just nu är jag inställd på att Norman Bates kommer att knacka på mitt i natten när jag ligger och försöker sova på mitt hotell. Och så plötsligt sitter vi där, jag och Norman, dricker kaffe och diskuterar moderskärlek. Eller så så vaknar jag mitt i natten, öppnar laptopen och börjar hamra: ALL WORK AND NO PLAY MAKES OSKAR A DULL BOY... ALL WORK AND NO PLAY MAKES...
I så fall: tack för den här bloggtiden, vänner.
Annars: hörs i morgon!
Zlatan och hästen vid vattnet

Hej Hamrén!
Det blåser rätt friskt på toppen, va?
Kollar man Aftonbladets etta, det vill säga huvudnyheten i huvudtidningen, möts man av den inte särskilt subtila rubriken HAMRÉNS DUNDERTABBE.
Hårda ord, tveksamt om de är befogade. Åtminstone om det nu är som Hamrén säger själv: att han pratat med Zlatan innan, att han pratat med Zlatan efter och att Zlatan sagt okej till att göra så här. Stämmer det har jag svårt att komma med så där jättestora invändningar.
Däremot kändes det lite naivt alltihop. Hamrén verkade dåligt förberedd på presskonferensen, blev ställd av alla frågor och kunde till sist inte klargöra vad som egentligen hänt, vad Zlatan egentligen menade, vad som sagts och vad som kommer att hända. Och vad betydde den där metaforen om hästen som ska ledas till vattnet men måste dricka själv?
Avgörande tolkningsfråga:
Är hästen Zlatan just nu eller är hästen Zlatan i ett större perspektiv?
Inte ens Isaksson var där
Ganska exakt en gång om året brukar jag konstatera att Fotbollsgalan inte är världens bästa program. Det är jag förmodligen inte ensam om.
Men aj, vilket antiklimax det blev i kväll. Zlatan var visserligen rolig när han sa "han tävlar mot sig själv" och att han "skrivit in sig i historieböckerna ÄNNU mer" men det blir inte direkt klackarna i taket när skåningarna Zlatan och Henke, som avtackades för 17 år i elitfotbollstjänst, inte är på plats i Malmö.
Ja, inte ens Isaksson var där.
Och förstås - uppladdningen! Det var alltså Hamréns första presskonferens någonsin, han satt där med finskjorta och finfluga på väg till den stora festen och hade en kul kompis i Marcus Allbäck vid sin sida. Just i det läget, när han för första gången skulle uttala sig som den officielle förbundskapten, jobbet han alltid drömt om, var han tvungen att berätta att Zlatan är tveksam till om det finns någon blågul framtid överhuvudtaget.
Herregud, vilket elddop. Jag lider med Hamrén, men måste ändå slänga iväg en ogenomtänkt fråga: Tror ni att Zlatan resonerat annorlunda om Svennis varit kapten?
Lite i skymundan, eller inte så lite alls för att vara ärlig, presenterades även landslagstruppen på den där presskonferensen. Inga större skrällar, även om jag inte förstår poängen med tre renodlade vänsterbackar. Hade jag fått bestämma hade Hamrénfavoriten Dorsin petats till förmån för Bajrami. Inte för att Elfsborgsyttern håller landslagsklass, utan för att han förmodligen kommer göra det. Och för att spelartypen saknas.
Jag säger hej, Zlatan säger nej
Oj.
Oj.
Oj.
Jag hade egentligen tänkt presentera mig och förklara vem jag är, varför bloggen heter som den gör och vad livet går ut på men det får helt enkelt vänta ett inlägg eller tre.
Eller trehundratrettiofem. För jag känner att jag behöver tid, bloggutrymme och kanske också en näve cipramil för att smälta det här. Zlatan säger nej till landslaget. Nej. Nej. Nej. Och kanske också tack och hej för gott.
Erik Hamrén blir alltså uppringd av Lagrell, tackar ja, kommer inte loss, blir ledsen, jagas dag och natt, tackar ja igen, kommer loss, blir glad, jagas igen, tar ut trupp, provar ut frack, ringer Allbäck och får ja, ringer Zlatan...
...och får nobben.
Ouch. Det känns som vi har mycket att diskutera i framtiden, ni och jag.
När den här bloggen smälldes ihop i eftermiddags bad jag om att få ha Hamrén på bild bredvid Zlatan där uppe. Tidigare var det bara Zlatan&jag (som är från samma stad) men jag ville ha en symbol för det nya också.
"Jag försöker få in honom. Han kan stå med ryggen vänd mot Zlatan", mejlade min kollega Billy.
Walt Disney-tydlig symbolik det där. Om än omvänd.

