Bloggen är död!

Landslagsbloggen är död.

Länge leve Sjöbergs Fotbollsblogg!

Häng med....

Jag har Guidetti-feber och jag gillar det

Guidetti-febern brinner allt hetare. 

Jag behöver ingen Alvedon. 

Jag låter skiten brinna.

Jag gillar när "experter", krönikörer, allmänna tyckare och experter inte låter känslorna springa iväg med dem. Jag tycker om det eftertänksamma. Det coachlika om ni så vill. Kanske det tråkiga. Egentligen ska man inte vara sådan om man vill skapa uppmärksamhet. Då ska man tycka till höger och vänster utan att riktigt ha på fötter. Viktigast är att ha en åsikt, inte att den åsikten är väl förankrad i fakta.

Med den där eftertänksamheten som grund går det givetvis att komma med invändningar nu när alla feberyrar om John Guidetti EM-slutspelet. Man kan säga att Ola Toivonen har gjort tolv mål, han är inte ens renodlad anfallare, och det är ingen som går i taket över det . Man kan hävda att Guidetti har framtiden för sig och det är ingen brådska. Man kan slå fast att han inte var med i kvalet och att det vore onödigt att försöka spela in en ny spelare nu. Man kan definitivt hävda att tiden är för knapp. Vill man vara löjlig kan till och med hävda att Guidetti gjorde ett mål med axeln igår, att det var ren tur.  Och så kan vi avsluta med straffarna. Ta bort dessa och det är Toivonen-nivå på målskyttet.

Vi ser idag ett gäng experter uttala sig i DN. Eller inte uttala sig snarare. Att Lars Lagerbäck, Andreas Alm och Jörgen Lennartsson skulle vara försiktiga och hänvisa till Erik Hamrén var givet, och som sagt. Jag gillar ju det där egentligen.

När det gäller John Guidetti är hyllningarna dock inte överdrivna. Hävdar jag. Redan när alla tyckte att han måste göra fler spelmål om han ska bli EM-aktuell menade jag att det inte alls nödvändigtvis var så. Att målen visserligen har betydelse - inte minst vad gäller den allmänna opinionen vars urkraft ej ska underskattas i sådana här frågor - men att 19-åringen är större än summan av sina mål. Det är helt enkelt något speciellt med Guidetti. Så är det bara.

Få kan hävda att de har haft järnkoll på talangen i flera år. Jag kan sannerligen inte göra det, men när jag såg vad han gjorde i Brommapojkarna förstod jag att det här inte bara var en talang i mängden av talanger. Det här var en kille som levererade. Han har alltid gjort det. Jag tror helt och fullt att han kan kliva in bredvid Zlatan Ibrahimovic i sommar och bara fortsätta göra det han gör. Jag tror också att han kan vara rätt partner för Zlatan till sist. Att de två verkligen kan hitta på saker tillsammans.

I det landslag vi har haft hittills har jag hävdat med bestämdhet att Johan Elmander är den bästa partnern för Zlatan. Själv gillar han uppenbarligen Toivonen mer, men oavsett kombination har det inte stämt. Att Zlatan är given i en svensk startelva behöver vi inte ens diskutera. Där håller jag med Erik Hamrén. Däremot tycker jag, till skillnad från förbundskaptenen, fortfarande att det är värt att prata om varför det inte stämmer fullt ut för vår bäste spelare i blågult. Varför han tycks ha så tråkigt i nationens tjänst?  Kanske är det för att han saknar en lekkamrat.

Guidetti kommer inte att huka i Zlatans skugga. Jag kan inte föreställa mig något annat än att han tvärtom kommer att växa bredvid den jättelike världsstjärnan och ta nästa kliv i en fotbollsutveckling som han har slitit för. John Guidetti kommer att vara med i truppen som tas ut till landskampen mot Kroatien. Det tar vi alla gör givet. Men hur blir det med speltid? Om vi för en stund återvänder till den där eftertänksamheten så är det ju faktiskt så att tiden fram till EM är kort räknat i matcher och träningar för landslaget. John Guidetti är orutinerad. Ja, helt oprövad på högsta landslagsnivå. Han behöver speltid och han behöver det nu. Jag vill se nutidens världsstjärna med framtidens redan den 29 februari. Det finns ingen anledning att vänta. Ja, jag har Guidetti-feber. Nej, jag vill inte bota den. Så håll tabletterna ifrån mig.

daniel.sjoberg@eurosport.com

Sjöberg på Twitter

Fredagsbloggen: Jag, en arbetsförmedlare

Ibland kan något som liknar en förbannelse vara en frälsning.

Ibland är det precis tvärtom.

"Fan, vilken jävla tur han har." Med tanke på att vi är en rätt lugn, liten redaktion, så kan man nog påstå att det skrek. Jag svor och jag skrek alltså. Roger Federer hade precis gjort allt rätt, men Rafael Nadal sprang givetvis upp bollen och trots att han egentligen saknade kontroll så fick han till en i det närmaste perfekt lobb som landade på utsidan av baslinjen. Där förlorade Federer definitivt matchen. Som en illustration av detta skruvade han löst ut den efterföljande smashen. Så var Rogers saga i Australian Open all för den här gången.

Redaktör "Pierre Isacsson" reagerade på mitt användande av ordet tur. Jag kan förstå hans invändningar. Rafael Nadal vann inte mot Roger Federer tack vare tur, men jag står fast vid att han i just den bollen hade en hel del tur. Det krävs så lite för att den ska gå ut, för att Federer ska få sitt break och för att allt ska vända. Har man sett tillräckligt mycket tennis så vet man att små, små marginaler på rätt sida kan svänga en hel match. Till skillnad från många olika sporter är inget underläge för stort i tennis för att man ska kunna vända och vinna.

Nu tror jag inte att Roger hade vunnit matchen oavsett om han hade fått den där välförtjänta poängen, men vi får aldrig veta.

Jag har varit inne på det där med tur förut. Ni vet vad de säger, tur är något man förtjänar. Det ligger en sanning i det där, som fallet är i de flesta klyschor. Tränar du hårt och är noggrann får du oftare marginalerna på din sida. Så är det, men den här gången handlar det inte om vad som händer på planen utan vad som händer utanför densamma. Allt som har skrivits om Allsvenskan de senaste veckorna har hamnat i skuggan av den jättesatsning IFK Göteborg gör. Denna text är inget undantag.

Jag tänkte att vi skulle ta avstamp i en annan klyscha. "Du behöver två bra spelare på varje position." Jag är inte lika säker på sanningshalten i det påståendet som jag är vad gäller det tidigare. Till att börja med är det näst intill omöjligt att ha två likvärdiga spelare på varje position. Det klarar inte ens världens bästa klubbar. De har en startuppställning med små variationer. Det finns bara en Lionel Messi. En Wayne Rooney. En Zlatan Ibrahimovic. Saknar någon av dessa får du vända dig till någon som är sämre. Det gäller oavsett om du heter Pep Guardiola, Alex Ferguson eller Maxim Allegri,

Givetvis är det bra att ha så många bra spelare som möjligt om man bara ser till truppens styrka, rent fotbollsmässigt. Men hur är det då med psykologin? Bänkade stjärnor är missnöjda stjärnor är lika med problem. Då kan man behöva lite flyt utanför plan. Tur, om ni så vill. När det har pratats IFK Göteborgs satsning har det jämförts med Malmö FF och Djurgården bland annat. I MFF hade Tom Prahl, som ni kanske minns, vissa problem att få ihop det. 3-5-2 blev hans lösning för att få in alla stjärnor i startuppställningen. Det fungerade sisådär. Det löste sig dock till stor del av sig självt när Patrik Anderssons kropp inte höll för spel längre.

Någon som minns Braziljacks klassiska (nästan allt Braziljack skriver blir klassiskt, Clecio-sågningen glömmer vi väl aldrig?) text om att Kim Källström borde ta med sig en varm filt till bänken i Djurgården. Nu skrattar folk åt det, men vi vet inte vad som hade hänt om inte Magnus Pehrsson hade gått sönder. Djurgården hade redan 2002 Sveriges bästa innermittfält och det går inte att vara 100 procent säker på att Källström hade varit ordinarie om skador inte satt stopp för Pehrsson.

Ska vi ta en klyscha till när vi ändå är igång? Okej, här har ni en som jag inte alls tror på. "Bra spelare kan alltid spela ihop." Nej, så är det inte. Frank Lampard och Steven Gerrard, någon? Zlatan och Messi. En spelare som vill styra. Som är van att styra. Han kommer att bli hämmad när han inte får styra. Det ska bli intressant att se hur Mikael Stahre löser den här ekvationen. Det låter fruktansvärt att kalla en skada för tur. Det inte bara låter fruktansvärt, det är fruktansvärt. För individen. Men för laget kan det vara, tja vi kan väl kalla det för "tur" iallafall så blir det lite bättre. Faktum är att när man ska gå hela vägen och vinna en serie så behöver man den där "turen." Den där alla bitar faller på plats. Ibland behöver man inte göra någon omskrivning. Kalla det bara tur. När det handlar om att UNDVIKA skador till exempel. Som i Helsingborg i fjol när May Mahlangu och Ardian Gashi gjorde 27 hela matcher tillsammans i Allsvenskan. Det är tur på riktigt.

****

Ibland är det man gör förvillande likt att skriva platsannonser för fotbollsspelare. Jag intervjuade Suleyman Sleyman och han berättade att han inte hört något från Syrianska och nu skulle börja se sig om efter alternativ. Strax efter att artikeln publicerats så ringde klubben till Sleyman och erbjöd en kontraktsförlängning. På torsdagen ringde jag Kenny Pavey och vi pratade bland annat om det faktum att han inte hade någon klubb att träna med, att han gärna skulle ha en klubb att träna med. Inte långt därefter ringde Ola Andersson och erbjöd träning med Sirius.

****

Sveriges Television gjorde alltså reklam för Debatt, där Järnkaminernas ordförande Dan Blomberg skulle diskutera händelserna vid senaste derbyt i Globen med polischefen Christian Agdur, genom att skriva: "Fotbollshuliganerna är trötta på polisen och vice versa. Ikväll möts dom i Studion." Det är skön, neutral inställning till hela grejen.

****

Apropå Kenny Pavey. Om jag var Stefan Andreasson skulle jag kasta mig över telefonen och ringa in engelsmannen direkt. Är det något ett lag som Elfsborg, med all skicklighet och talang har saknat de senaste åren, är det den sortens hjärta. James keene, då frågar du? Inte alls samma sak, hävdar jag. Den där lite osnygga spelstilen högre upp plan - den finns hos Andreas Augustsson i backlinjen, men den skulle bli mer påtaglig med Pavey på planen.

Det är svårt för Elfsborg att bli mycket bättre genom att värva mer skicklighet, men att kunna slänga in någon som Pavey när det ser tungt ut, det skulle ge rejäl energi.

****

Robin Scherbatsky är med i Avengersfilmen alltså. Herregud. Det kan bli legen.... wait for it!

****

Nu är ju inte stortolkaren här (Hertigen av Katalonien), han är nere i Paris och äter hästkorv, men jag tror att han skulle hålla med mig när jag tolkar Erik Hamréns sätt att uttrycka sig om John Guidetti som att jag får chansen att prata med honom lite nere i Kroatien i slutet av februari.

****

Om nu inte Harry Redknapp vill dubbeljobba kan han väl delegera ett av uppdragen till sin hund. Managers som skäller är ju engelsmän vana vid.

****

Lolo Chanko! Starkt av Syrianska att dra in den värvningen. Riktigt starkt.

****

Vad håller Zlatan på med egentligen? Händerna på täcket för sjutton!

****

Nu blir det helg och från och med nu kommer de att innehålla en hel del fotboll och jobb. Imorgon blir det Skytteholm och AIK mot Gefle. Spelar Johan Oremo? Ska AIK göra försäsongens första mål? Kommer mina tår ligga kvar i strumporna när jag kommer hem? Frågorna är många. Men innan det blir fotboll blir det fredagsmys. Med Chokladmousse, med På Spåret, Skavlan och lugn och ro.

Vi hörs.

dsjoberg@eurosport.com

Sjöberg på Twitter

Capello avgår – jag är inte så säker på att det är bra för Sverige

Fabio capello avgår. Sverige dansar och ler. Så låt mig ställa en fråga.

Hur kan vi vara så säkra på att det här är bra för oss?

Ni läser. Ni hänger med. Ni vet hur det brukar låta. Så fort ett lag börjar gå illa så kommer kraven. Från läktaren, från experterna och från journalisterna. Sparka tränaren och gör det nu. När jag liggande i soffan framför tv:n får utskicket från Tennis-Hence att Fabio Capello avgår så går jag in på Twitter. Det är ju så numera. Det är där nyheterna kommer först och det är framförallt där reaktionerna syns. Eftersom jag mest följer fotbollsspelare och kollegor så fick man en hel del tyckande slängt emot sig och män och kvinnor med koll tycks vara helt övertygade om att det här är helt fantastiskt bra för Sverige.

Ett England som imploderar låter ju helt otroligt bra och visst finns det mycket som talar för att det verkligen blir så. Förutom att förbundskaptenen nu alltså avgår några månader innan EM-slutspelet så har lagkaptenen fråntagits sin bindel samtidigt som många anser att han är en rasist som inte ens borde få vara med i sommar. Lägg till en avstängd storstjärna och vi får en soppa som ser ut att smaka rätt illa i en engelsk gom.

Men herregud, vi pratar om ett folk vars kulinariska kunskaper knappt sträcker sig bortom en friterad fisk serverad i tidningspapper. Och vi pratar om ett folk som lider av en konstant övertro på sitt landslag. Det sistnämnda brukar manifestera sig i en förlamande press som spelarna i slutändan inte klarar av. I bästa fall ryker de i en straffläggning i en kvartsfinal, i sämsta fall blir de utklassade redan i åttondelen. Nu slipper de antagligen den pressen. För vem kan ha några stora förväntningar på ett hopkok består av ingredienserna presenterade ovan?

När jag var i Köpenhamn och såg Sverige förlora mot Danmark i den näst sista av 2011 års landskamper pratade jag med en engelsk kollega, Duncan White på The Sunday Mirror. Han tänkte inte på den kommande matchen mot just Sverige. Allt handlade om hur stort och illa England skulle förlora mot Världs- och Europamästarna Spanien. ”Vi kommer att få storstryk”, sa Duncan. Hur det gick? Tja, ni minns kanske att England vann med 1-0. Det var ingen tävlingsmatch och Spanien stod inte för någon perfekt insats vad jag förstod (jag satt på planet när matchen spelades), men England vann trots allt. Av bara farten passade Capello sedan på att leda sitt landslag till seger mot Sverige för första gången på 43 år.

Även den segern föregicks förövrigt av flera artiklar i engelsk press om hur svårt England har för Sverige.

Vi vet inte vem som tar över. Det pratas om Harry Redknapp, Stuart Pearce, ja till och med Sven-Göran Eriksson nämns. Vem vet Kanske blir det Redknapps hund. Oavsett vilket så kan han jobba fritt. Han får lugn och ro – åtminstone med engelska mått mätt. Ingen kan kräva att han ska genomföra några mirakel på så kort tid och det sena inhoppet kan ge ett lyft. Fabio Capello har gjort fantastiska resultat som coach i klubblag och han har också lyft den engelska fotbollen något efter Steve McClarens gigantiska misslyckande. Men någon skämtare á la Lars Lagerbäck (fråga Gunnar Heidar Thorvaldsson om du inte tror på bilden av den roliga svensken) är han inte. Han är inte lättsam och nu får ersättaren chansen att lyfta humöret hos spelarna.

Minns bara vilket lyft det blev direkt med Sven-Göran Eriksson som förbundskapten. 1-6 någon? Ett tränarbyte innebär sällan något långvarigt lyft. I slutändan handlar det ändå om kvaliteten på spelarna, men kortsiktigt ger ofta den där "nya rösten" en ny tro hos samma spelare.

Spelarna, ja. De lär gå in i EM-slutspelet med en vilja att visa att de kan resa sig över problemen. Tidigare under dagen skickade en kollega på Eurosport i England en fråga till oss alla runt om i världen. Han ville ha exempel på landslag som rest sig ur något som liknat misär och gjort strålande resultat. Han nämnde själv till exempel Italien som i skuggan av Calciopoli växte och blommade ut som världsmästare. Jag säger inte att John Terry – eller vem det nu blir som får bära bindeln till slut – kommer att få lyfta Silvio Gazzanigas skapelse. Men jag är inte så säker på att vi ska jubla över att Fabio Capello tackar för sig.

dsjoberg@eurosport.com

Twitter

Rosenberg har bara Zlatan före sig

Enligt vissa uppgifter på Twitter är det nya svarta.

****

I livet handlar det en del om att ha tur. Att ha flyt. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det gäller inte minst inom fotbollen. Jag tänker återkomma till detta i Fredagsbloggen, men kan inte släppa det riktigt nu. Markus Rosenberg är inte spelaren som springer till intervjumikrofonen direkt. Nu är han inte ensam om den inställningen som ni vet, men han har varit väldigt skygg en längre tid. Så när eurosport.se lyckas boka in en intervju med honom är det givetvis taskig tajming att han gör en med tysk media precis innan och talar om precis det jag hade tänkt fråga honom om.

Nåja. Sä la vi.

Intervjun är ute och ni kan läsa den här. Markus Rosenberg har inte varit särskilt mycket på tapeten i den svenska landslagsdebatten de senaste åren. Han har varit killen bakom lite trots att han gjort mål i La Liga och Bundesliga och det är väl inte mycket att säga om. Han har helt riktigt haft några namn före sig och när han dessutom tackar nej på grund av bristande motivation så förstår man att tystnaden blir än mer kompakt.

Men i en tid när det snackas John Guidetti (med all rätt och ni vet vad jag tycker om att dennes EM-deltagande) så borde det kanske surras en del om Markus Rosenberg också. Han sprutar inte direkt in mål, men han är given i ett lag som slåss om Europaplatser i Bundesliga. Vi har ingen annan svensk forward som spelar ordinarie på den nivån utom en viss Zlatan Ibrahimovic.

Så om Erik Hamrén har kommit över det där med bristande motivation så borde Rosenberg vara med i truppen som reser till Kroatien.

****

Om till och med Elfsborg har svårt att få det att gå ihop så är det lätt att inse hur svårt det är för övriga klubbar. I alla fall utan försäljningar. Med det i åtanke ska det bli intressant att se hur IFK Göteborgs bokslut ser ut efter den här säsongen. Publikmässigt lär det givetvis gå bra. Det är givet från start och håller sig laget i toppen året ut och slåss om SM-guldet, eller rent utav joggar hem det, så ska det kunna bli nytt rekord.

Men god publiktillströmning räcker bara så långt för att fylla på kassakistan och det är inga uppgifter som plockats från Twitter. Det är kalla fakta.

****

Enligt röster i mitt huvud kanske kan bli nästa grej?

****

Branimir Hrgota är alltså kvar i Jönköping Södra än så länge. Ingen utländsk klubb snodde honom och det finns flera skäl till det. Viktigast är kanske ändå att han faktiskt bara har gjort en säsong i Sveriges näst högsta serie. Att han dessutom vill stanna åtminstone till sommaren för att gå ur skolan gör att ingen känner något stort behov av att ta över honom redan nu. Men svenska klubbar, hur länge vill och vågar de vänta?

Jag ska inte säga att jag har någon tydlig bild av Hrgota och risken finns givetvis att unga spelare dansar en sommar. Hans svaga insats som framspelare - en enda målgivande passning - är ett frågetecken. Men ändå. 18 mål på 20 starter är ruskigt bra och min tydligaste bild av Hrgota från fjolåret är hur jävla iskall han var vid straffpunkten på Söderstadion. Han tvingades vänta länge innan han fick slå straffen och det i en visselorkan. Ändå chippade han in bollen mitt i målet. En kille med sådana nerver måste ju ha något extra.

Helsingborg borde hugga direkt känns det som. De har forwardsplatser att fylla så varför vänta?

****

Hört på stan är redaktör "Pierre Isacssons" förslag på källhänvisning.

Enligt vad som kissats i snön kanske vore en grej, föreslår jag, barnslig som jag är.

****

Kul att Guillermo Molins är tillbaka efter skadan. Nu återstår bara att komma tillbaka i spel också.

****

Om ni undrar så är det alltså det här det handlar om så kan ni läsa här!

Sveriges näst största tidning var inte ensam. Den största var först, men tycks nu ha tagit bort artikeln.

****

Och ni, gör som Kim Jong-un och följ mig på Twitter.

Fredagsbloggen: IFK har inte råd att vänta på guld

ÅSTORP. Idag är det nästan svårt att föreställa sig hur många telefonnummer man hade i huvudet en gång i tiden. Hur fick de plats liksom? De skulle ju trängas med rätt mycket annat. Fotbollsresultat inte minst. I dag kan jag inte lära mig ett nummer utantill. Det går bara inte och förklaringen är självklar. Varför skulle jag? In med numret i mobilen och sedan är det klart. Yngsta lillebrorsan. Äldsta lillebrorsan. Bright Eyes. Äldsta lillasyrran. Tennis-Hence och så vidare. Alla nummer i telefonen, inget i huvudet. Där finns egentligen bara tre stycken. Ja, förutom 90 00... 112 och andra av den typen vill säga. Tre riktiga telefonnummer. Som går till faktiska personer.

Farsans mobilnummer. Han hade mobil tidigt och har kvar numret. Numret hem till radhuset i Krusboda där jag växte upp, som nu går till en lägenhet i Solna och så Lars-Åke Lagrells. Inte för att jag behöver kunna det. Det är bara att gå in på hitta.se till exempel så får du det där. Så tillgänglig har han alltid varit och det är anledningen till att jag kan numret. Under hela min tid som journalist har han funnits där. Hur länge han har haft det numret vet jag inte, men antagligen så länge han har haft mobil.

Skälet till att jag kan hans nummer i huvudet är således att jag har använt det så många gånger. Jag har inga snittsiffror att tillgå, men det vore ingen överdriven gissning att säga att jag har ringt Lagrell minst en gång i veckan under 13, 14 år. Det kan nog hända att jag slår honom en signal efter den 24 mars också vid olika tillfällen, men det kommer inte alls att bli lika regelbundet. Det känns lite tråkigt. Jag är fullt medveten om att många av er som läser det här och som läser andra bloggar, sajter och tidningar har svårt för Lars-Åke Lagrell. Tycker illa om honom rent utav. Samtidigt är jag inte alls övertygad om att särskilt många kan formulera ett trovärdigt skäl till denna känsla.

Exakt vad Lars-Åke Lagrell har betytt för svensk fotboll är svårt att värdera. Det får någon forskare mer lämpad för uppgiften avgöra, men att han har haft stor betydelse råder det ingen tvekan om. Lars-Åke har varit ansiktet utåt för en fotbollsrörelse som rest sig ur hotande anonymitet och blivit den största sporten igen, den mest betydelsefulla sporten. Han har haft tur, kan man hävda såklart. Tur som en tok. Han tog över strax innan EM 1992, ett mästerskap som var början på en oerhört framgångsrik landslagsperiod vars slut vi ännu inte ser.

När jag växte upp var det inge bara så att man lärde sig telefonnummer utantill. Man lärde sig även att se de stora mästerskapen utan svenskt deltagande. IFK Göteborg var det enda laget som gav en känsla av internationell fotboll med sina framgångar i Uefacupen och Europacupen under det annars mörka 1980-talet. Under 90-talet fick vi midsommar i Pontiac Silverdome, vi fick en strid om SM-guldet i Stockholm och vi fick IFK Göteborg och AIK i varsin dödens grupp i Champions League. Lars-Åke Lagrell hade tur, men han förstod också något fundamentalt. Fotbollen måste synas och det är en anledning till att jag kan hans nummer i huvudet. Det var nämligen alltid värt att ringa. Lagrell svarade.

Jag och Lars-Åke ser inte på fotbollen på samma sätt, vad som är bäst för den och så vidare. Det är inte särskilt konstigt. Han är uppväxt inom fotbollen och har tittat ut. Jag är uppväxt utanför och har tittat in. Vi har olika agendor. Vi skiljs också åt av en ocean av tid vars vågor har skickat oss i helt olika riktningar. Men oavsett våra skillnader så vill vi båda samma sak, att det ska gå bra för svensk fotboll. För landslaget och för Allsvenskan och jag kommer att sakna honom och jag kommer att sakna att lyfta telefonen och slå ett av de tre nummer jag kan i huvudet.

****

Sitter alltså i Åstorp och jag har uppenbarligen en förmåga att resa iväg när det smäller till som allra mest i Allsvenskan. Idag blev alltså Pontus Farnerud klar för IFK Göteborg och om de var favoriter till guldet igår, hur är det då idag? En enda titt på Twitter räcker för att förstå. Mina kollegor går fullständigt bananas över att laget värvar ytterligare en storstjärna och det är lätt att förstå reaktionen. Förutom att det har lett till att jag är redigt trött på att laget nu kallas Real i var och varannan tweet – var det ens kul när Malmö FF kallades så? – så tycks det mesta handla om hur Mikael Stahre nu ska formulera sitt lag.

Jag ställde själv frågan och när jag sitter och funderar på ett svar så kan jag inte hitta någon självklar lösning. Mikael Stahre har så många. Tränaren är givetvis försiktig i sina uttalanden och det är såklart klokt, men oavsett vad han säger och oavsett hur klokt det är så är det bara att konstatera att inget annat än guld gäller för Blåvitt nu.

De värvningar de har gjort nu för stora pengar och med stora lönekostnader är inga värvningar de kommer att få tillbaka några pengar för i form av försäljningar. Nordin Gerzic, 28, Pontus Farnerud, 31, Kjetil Waehler, 35, John Alvbåge, 29 och Daniel Sobralense, 28 är inga framtidsmän. De har sin bästa tid nu och det är nu de ska leverera. IFK Göteborg har inte råd att vänta, helt enkelt. AIK och Elfsborg har till exempel värvat spelare som kan komma att leverera redan nu, men mer i framtiden. Dessutom kan de generera pengar vid en försäljning om de slår väl ut. Blåvitt behöver betalt i guld. That´s it.

Jag tar för givet att Håkan Mild vet exakt vad han gör och att man har koll på finanserna. Att laget inte sätter sig i någon ekonomisk situation de inte kan komma ur om det nu skulle visa sig att alla vackra bitar inte räcker för att bygga färdigt pusslet.

****

Oavsett vilket så vill man inte vara en gnällgubbe här och nu. IFK Göteborg gör något modigt och de gör det på ett sätt som ger liv åt Allsvenskan. Det ska de applåderas för och Håkan Mild har ensam gjort mer för intresset för den kommande seriestarten än alla andra sportchefer tillsammans orkat med. Hittills i alla fall. Vem svarar och på vilket sätt? Hur många vågar sitta still i båten och hur många av lagen med guldambitioner känner att de behöver agera redan nu?

****

Vilken klubb plockar Branimir Hrgota? Inte orkar väl IFK Göteborg med att ta in den där framtidsmannen också?

****

Det är lätt att glömma bort. Sommaren 2008 gjorde Djurgården en jättesatsning. Man plockade in Johan Oremo, Patrik Haginge och Prince Ikpe Ekong för stora pengar och trodde att man skulle lyfta. Nu har alla lämnat klubben. Stora pengar är ingen garanti för framgång. Åtminstone inte i Allsvenskan där stora pengar trots allt inte är så stora och där skillnaderna mellan ”stjärnorna” och ”arbetarna” ofta är väldigt små.

****

”Vi är absolut glada över värvningen.” Stahre tog inte i så han sprack precis när Nordin Gerzic till slut presenterades.

****

I dessa AVSLÖJAR-tider var det lite intressant att Facebook-kungen använde sig av den versionen nyligen angående någon håkki-spelare som gått från Djurgården till Finland. ”Det blir som Sportbladet spekulerat i tidigare.” Ärligt, minst sagt.

****

”Vi vill hellre vinna än att bli trea.” Stahre fortsätter att slå till med tunga utspel.

****

Apropå AVSLÖJAR. Internt journalisttjafs på Twitter idag om vem som avslöjat vad. Det var Fotbollskanalen som var sura på Expressen tror jag. Fotbollskanalen som ett par dagar efter att Martas agent sagt till mig att fyra svenska klubbar kontaktat honom slog på stora AVSLÖJAR—trumman när han nu sa FEM klubbar.

****

700 JO-anmälningar mot polisen efter håkki-derbyt. Jag var som sagt inte där och även om jag hade varit det hade jag antagligen inte haft hela bilden klar för mig, men den siffran är ett ganska tydligt bevis på att vissa bör tänka efter före innan de gör sina utspel.

****

Tycker ni att jag överdriver om det här med avslöjarsnacket igen? Tja, kanske. Själv tycker jag att det är behovet av att skrika ut AVSLÖJAR som är löjligt. Ta bara Nordin Gerzic. Hittade dessa tre genom en snabb sökning.

Sportbladet avslöjade bomben redan 18 januari: Nordin Gerzic lämnar Örebro SK för IFK Göteborg. Sedan dess har det varit locket på från alla

Det var just innan nyår som FotbollDirekt avslöjade IFK Göteborgs planer på att värva Nordin Gerzic.

I går kväll avslöjade GP att Örebrostjärnan Nordin Gerzic är på plats i Göteborg. Om en stund presenteras han som Blåvitts nyförvärv.

Jag skulle kunna hålla på i all evighet. Vi ska inte heller glömma att GP mitt i alltihop AVSLÖJADE att övergången var på väg att spricka. Skönt att han blev klar till slut. Vem var det som AVSLÖJADE  det nu igen?

****

Fast det är klart. Att fem är fler än fyra lärde Magnus, Brasse och Eva oss redan när vi var små.

****

Nu ska jag ta helg på riktigt. Det blir På Spåret ikväll och sedan den sista helgen av fullständig ledighet. Nästa lördag blir det fotboll på Skytteholm och så småningom en tur ut i landet. Jag tror att det finns anledning att resa till Göteborg, till exempel.

Vi hörs

dsjoberg@eurosport.com

Jag på Twitter

Behöver inte vara blåvit för att få drömma om guld

IFK Göteborg vinner SM-guld. Real Göteborg är nya tilltalsnamnet och laget kan börja jogga redan nu. Är alla överens? Jaså, inte. Vadå, tror ni att ert lag ska ha något med saken att göra? Det gör ni helt rätt i i sådana fall.

Silly Season var tråkig sägs det av de som tittar långt och brett. Tråkig för de som bär internationella glasögon. Själv är jag så extremt nationalistisk att jag kunnat väljas in i Sverigedemokraterna. Om de nu haft en särskild sportsektion. Och om de, ni vet, företrätt en politik som inte satte igång mina känsliga kräkreflexer. Men det är en annan fråga.

Jo, jag tittar smalt. Allsvenskan är min grej och jag är inte besviken. Tvärtom. Silly Season här hemma har varit spännande. Flera tunga värvningar har gjorts och igår kunde IFK Göteborg under stort pompa och ståt äntligen avslöja den stora hemligheten. Nordin Gerzic spelar i Blåvitt den här säsongen och redan innan detta faktum hade laget utsetts till den stora guldfavoriten. Nu exploderar favoritskapet fullständigt. Mannen i en hiss i Borås slog i Sportbladet fast att: Med Nordin Gerzic i laget blir det SM-guld. Det efter att han sett Blåvitt imponera (tydligen) mot Spartak Moskva.

Mannen i en hiss i Borås är en klok herre och ingen som direkt rusar iväg. Han har dessutom antagligen betydligt mer på fötterna än de flesta andra när han påstår detta eftersom han faktiskt såg laget spela. Jag tycker ändå att det känns skönt att det är en och en halv månad kvar innan jag börjar skriva mitt allsvenska tips. Kanske blir det så att jag tippar IFK Göteborg i slutändan, men här finns också brasklappar utan att man behöver söka särskilt hårt.

Vi har en ny tränare, ett nytt spelsystem, flera nya spelare och allt detta ska sättas ihop. När Mikael Stahre vann guldet i AIK tog han ett i stort sett färdigt lag där alla bitar fanns på plats. Nu ska han bygga nästan helt själv. Det blir en ny utmaning. Inte i någon serie är det lätt att köpa sig till framgång. I alla fall inte kortsiktigt. I Allsvenskan är det nästan omöjligt då marginalerna trots allt är löjligt små. Om bästa truppen alltid vann så hade jag tippat rätt SM-guldvinnare de senaste tre åren (jag hade faktiskt Kalmar FF 2008). Så har det inte blivit. Elfsborg har varken joggat eller sprungit hem något SM-guld sedan senaste lyckade försöket, det var 2006.

 I slutändan handlar det nämligen minst lika mycket om vad de andra lagen hittar på som vad favoriten gör. Lag som överraskar finns det gott om i Allsvenskans unga historia, den efter IFK Göteborgs dominans. Positivt och negativt. AIK nämns som en guldkandidat efter en fjolårssäsong där ingen förväntade sig något och där de nästan levererade allt.

AIK gick strålande. Mycket tack vare ett par anfallare som kom från division 1, en en mittfältare som ratats i Malmö FF och en ung mittbackstalang som inte skulle ta en plats ännu på ett eller ett par år. Som också kom från division 1 förövrigt.

Någon eller några kommer att överraska positivt i år också, spelare precis som hela lag. Några kommer att vara säsongens Örebro samt Trelleborg och falla igenom fullständigt i förhållande till förväntningar och förhoppningar. Några kommer att vara säsongens Gais. Allsvenskan är sådan.

Nordin Gerzic är en av mina favoritspelare i allsvenskan och även i fjol, när ÖSK hade det så tungt, tyckte jag att man kunde se hans stora talang (om man nu får använda det uttrycket om en 28-åring). Men det är ingen självklar Messias som nu ska leda Änglarna. Gerzic har på 115 allsvenska matcher gjort 22 poäng, varav 10 är mål. Johan Oremo är visserligen anfallare och jämförelsen haltar därför en del, men misslyckade Oremo har gjort 34 poäng på 95 allsvenska matcher. 15 i Djurgården på 59 matcher, varav 3 är mål. När detta skrivs har Oremo precis presenterats som Gefle-spelare.

Sommaren 2008 var han den största värvningen. Han var glödhet. Han kostade 10 miljoner. Förutom det där vanliga snacket om att han gick från kontringsfotboll till ett lag som - åtminstone enligt planen - var tänkt att ha mer boll fanns det inga invändningar mot värvningen. Han skulle lyfta Djurgården, ta nästa steg i utvecklingen och bli landslagsman. Nu återvänder han till början. Till den trygga famnen.

IFK Göteborg kan mycket väl vara min favorit när tipsen ska delas ut om en och en halv månad. Vad jag säger är att jag inte har tippat rätt segrare sedan 2008 och jag är inte ensam om att ha ett sådant facit. Så oavsett om era hjärtan dunkar i takten blått-vitt-blått-vitt eller svart-gult-svart-gult eller svart-vitt-svart-vitt eller vilken färgkombination som än rinner i blodet har ni fortfarande all rätt att drömma om SM-guld och ni kan nästan alla göra det utan att framstå som fullständigt galna. Visst är det underbart?

dsjoberg@eurosport.com

Twitter

Varför är svenska klubbar så skitnödiga?

Nordin Gerzic smyger i Göteborg. Wallid Atta är försiktig i Portugal. Sportchefer vägrar kommentera. Herregud, det skulle vara rätt skönt om svenska klubbar slutade vara så skitnödiga när det gäller övergångar och istället såg möjligheterna till positiva rubriker.

Jesper Jansson visade ganska tydligt vad han tycker om oss journalister nyligen. Vi som ringer och frågar om den eller den spelaren.  I en filmad intervju med Helsingborgs Dagblad höll han inte igen med sin klagan. Orkar ni inte se hela så kan jag väl plocka ut det viktigaste. "Jag börjar bli lite trött på alla jävla spekulationer och folk som tror det ena eller andra. Fram och tillbaka och namn som spekuleras i där man inte har en jävla aning. Så det är bättre att hålla det helt tyst så får alla andra spekulera." Säger svenska mästarnas sportchef alltså. En rätt tung person får man säga.

Ni som har läst bloggen eller hängt med på Twitter är fullt medvetna om att jag var och träffade Lars-Åke Lagrell i måndags. Vi snackade om mycket. Vi satt i en timme och hade inte jag avbrutit hade vi nog suttit i en timme till. Alla kan inte vara som Lagrell. Alla kan inte hantera media på ett i det närmaste perfekt sätt, men alla kan förstå medias betydelse för intresset för ligan på samma sätt som mannen som i 21 år lett svensk fotboll. Vilken stor roll vi spelar.

Jesper Jansson upplevde aldrig den allra mörkaste tiden i Allsvenskan, då när Expressen på allvar funderade på att sluta skicka reportrar till matcherna i serien. Han kom upp efter. När det hade börjat vända uppåt i början av 1990-talet, men det var fortfarande en kamp för varje centimeter. För varje besökare. Man kan tycka att han borde minnas det och vara tacksam för att intresset är så stort nu. Att inte bara ta det för givet. Att det är som Lagrell säger, att fotbollen behöver media. Att konkurrensen är hård. Och att det i dessa tider, när världens längsta försäsong pågår, faktiskt är mest intressant vilka papper som passerar sportchefernas bord.

Jesper Jansson är en trevlig kille. Jag har aldrig haft några problem med honom (förutom att han är lite dålig på att svara i telefon), men han och alla andra klubbledare i det här landet skulle behöva ta sitt jobb på lite mindre allvar. Bli lite mindre skitnödiga, om ni så vill.

Miggey Blue, hade nyligen en grej med just Jansson. Om Walid Atta. Det hela handlade om att HIF skulle bjuda ner Atta på träningslägret de befinner sig på just nu. "Vi har koll på att Walid bröt kontraktet med Dinamo Zagreb, men mer vill jag inte kommentera kring det här", sa Jansson. Han kunde alltså inte ens bekräfta en inbjudan till ett träningsläger. Så säger han att han är trött på spekulationer. Så undrar sportchefen varför det spekuleras så mycket.

Nu är som sagt HIF inte ensamma. Malmö FF kommenterar ingenting som inte är klart, vilket jag fick visste när jag ändå ringde Håkan Jeppsson i går angående Daniel Larsson. AIK jobbar på samma sätt och snart gör väl alla det. IFK Göteborg och Örebro SK:s mediedans i samband med Nordin Gerzic-övergången har mest varit tragisk att följa.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det finns hemligheter som är värda att hålla just hemliga, att det ibland finns bolagsformer som gör det omöjligt att berätta allt man vet. Att en del av allt som det surras om helt enkelt inte kan bekräftas. Men fördelarna med att vara rak och ärlig och tala sanning överväger helt klart försöket att smyga om sådant som ändå kommer att läcka ut. Jag menar, att Nordin Gerzic går till IFK Göteborg har vi alla tagit för givet länge oavsett hur spelaren och klubbarna stretat emot.

Visst, affären kunde ha spruckit, men då hade det varit sanningen.

"Ja, vi var intresserade av Nordin, men kunde inte komma överens. Tyvärr."

Om en klubb alltid talar sanning får dementierna tyngd. Man får upp intresset för klubben, och ligan som helhet. Fansen kommer på sätt och vis närmare ledningen och man slipper de där spekulationerna som Jansson tycker är så jävligt jobbiga. Det blir ja eller nej.

Internationellt, bland klubbar som rör sig med betydligt större pengar, är det inte alls lika hemligt som här hemma. Milan ville ha Tevez. Bekräftade det. Affären sprack, men so what. Miggey Blue twittrade om just det där. Varför det var så hemligt med Djurgårdens intresse för Kristoffer Nordfeldt, men när Liverpool hade ögonen på honom så var det genast helt okej att vara öppen. För att få upp intresset för Nordfeldt såklart, men också för att det inte är så himla känsligt internationellt. Känslan är att svenska klubbar vill spela viktigare än de är. Så släpp loss lite och se möjligheterna i att göra som Pelle Olsson som idag bekräftar att Gefle gärna ser Johan Oremo i klubben. Ingenting är klart, ingenting finns på papper, men varför ljuga?

Mail: dsjoberg@eurosport.com

Twitter