Visionen från norr får mig att tänka på Rami

Pressmeddelandet kom på torsdagsmorgonen och jag drog snabbt ett skämt på Twitter för det är så man ska göra nu för tiden. Snabbt ska det vara. Och gärna roligt. Jag vet att jag var snabb, men jag är inte så säker på att jag var rolig. Kanske var jag bara orolig? Hur som helst så nämnde jag det här i bloggen senare och konstaterade då att jag inte är särskilt positiv till sådana där långsiktiga planer som fotbollsklubbar i det här landet med jämna mellanrum offentliggör. Den här gången var det alltså GIF Sundsvalls tur.

Klubben använde bland annat "SM-guld" i rubriken på pressmeddelandet. Därav skämtet. Det handlade om att dubbla omsättningen och satsa på att bli ett stabilt allsvenskt lag. Visst låter det bra och jag är givetvis inte kritisk till att klubbar tänker lite längre och är strategiska i sitt sätt att arbeta. Det är bara det att den här sortens offentliga framtidsvisioner sällan brukar falla väl ut. Snarare slutar det med att visionärerna står där med ett löjets skimmer kring sig.

Fotbollsklubbar är svåra att styra. Det är stora pengar inblandade och i slutändan hänger det ändå bara på spelarnas förmåga att sparka bollen i ena målet och hålla den utanför det andra. Dessutom kan du aldrig planera för skador.

Jag kanske skulle ha större förtroende för den här sortens arkitekturiska ritningar om fotbollsklubbar visat att man kunnat följa ritningarna när det börjar svaja. Sanningen är dock att man sällan eller aldrig ser någon stå fast vid sina planer. Halmstad är det senaste exemplet på det, men det är inte Pep Clotet Ruiz och hans spanska trianglar som rör sig i mitt huvud just nu. Det är Rami Shaaban och hans trasiga kropp.

För ska vi prata visioner som sprack så ligger väl Hammarby och Shaaban nära till. Det var stora och vackra ord när han presenterades i februari 2008.

- Vårt största förvärv någonsin, kanske allsvenskans också, sa sportchefen Thomas Andersson och log på bild i Dagens Nyheter.

Nyförvärvet var början på det som skulle göra Hammarby till en av de största klubbarna. Inte nog med att han skulle ge ett sportsligt lyft med sin rutin och skicklighet. Här skulle det säljas på namnet också. Sponsorerna skulle rusa till och publiken skulle köpa halsdukar som aldrig förr. Samtidigt planerade Bajen nu för en långsiktighet på allvar. Ett korsband senare så sprack planen och raset hade börjat. Ett ras som för bara ett par månader sedan höll på att sluta i fullständig katastrof.

På tisdagen fick vi veta att Rami aldrig kommer tillbaka till fotbollen på toppnivå. Han får någon låtsasroll vid sidan om laget och rent personligt känner jag en viss sorg över detta. Jag har alltid gillat Rami. Många kanske bara har bilden av honom som en girig målvakt som har kostat Hammarby en massa pengar, men en sådan målning vore osann och dessutom djupt orättvis.

Personligen hade jag länge en god relation till Rami. De senaste åren har vi inte pratat så mycket. Han har inte velat svara i telefon och helt ärligt så hade frågorna från mig bara varit en upprepning av samma fråga han fått så många gånger: När kommer du tillbaka?

Så var det inte när han slog igenom. Då svarade han alltid i telefon och det fanns mycket att prata om.

Jag kommer framförallt ihåg när han helt plötsligt blivit klar för Arsenal. Jag ringde upp Rami som just då var hos passpolisen. Vi pratade om hur sjukt det var. Han hade dessförinnan petat en skakig Andreas Isaksson i Djurgården, men aldrig haft det riktiga förtroendet från tränarna. Han gnällde inte även om han givetvis tyckte att han borde få spela. Tydligen såg i alla fall Arsene Wenger något och plötsligt var Rami proffs. På riktigt. För så länge han var i Djurgården jobbade han på ju på ett elbolag. Nu skulle han till en av världens största klubbar.

Vi snackade och snackade medan han väntade på att det skulle bli hans tur, innan han skulle få passet som skulle göra det möjligt för honom att resa till London och mot en osannolik fotbollsdröm. Eller om passet var till hans barn. Jag minns inte exakt. Han kom till Arsenal, fick chansen och tog den innan den stals ifrån honom av en av alla dessa skador som sedan dess tycks ha förföljt honom. En ödmjuk bollstoppare som fick känna på de riktigt stora scenerna, men aldrig fick veta hur bra han kunde ha blivit.

Han kom tillbaka från den där första skadan och tog sig överraskande nog hela vägen till VM-slutspelet i Tyskland via Norge. När han lockades till Hammarby var det därför helt rätt att av de grönvita att ha stora förhoppningar på Rami, men det var inte rätt att satsa allt på honom. Att bygga alla förhoppningar kring en spelare. Hammarby får skylla sig själva. Det är inte Ramis ansvar.

Visionen om att vara ett topplag med landslagsspelare och uppträdanden runt om i Europa var inte byggd på en stabil grund. En sådan är svår att finna överhuvudtaget i toppfotbollen och nästan omöjlig i den föränderliga Allsvenskan. Har Giffarna hittat något nytt?

Mail: dsjoberg@eurosport.com

Twitter