Fredagsbloggen: 28 dagar senare

Alla klagar. Men det hör ju tiden till. Det är nu vi mår som sämst. När mörkret inte kryper sig på utan snarare rusar fram och det känns som om det ljus vi möjligen kan ana är en tändsticka vars tunna låga flämtar i slutet av en vindtunnel. Det är svårt att tro att solen någonsin ska värma oss igen trots att vi ju faktiskt vet att vi går mot ljuset varje dag. Man skulle kunna hävda att det värsta är bakom oss, men fortfarande återstår så mycket av det som är illa. Så vi gnäller. Fotbollsspelarna gör det också. Jag har gjort det här länge nu och jag tror inte att jag har upplevt en enda försäsong utan att åtminstone några tar upp frågan om varför världens längsta försäsong måste vara just världens längsta försäsong.

"I Italien klarar de av det på fyra veckor", är ett argument man brukar höra och visst är det lätt att förstå argumenten. Jag inleder det här året betydligt lättare än jag inledde fjolåret, men är långt ifrån nöjd. Jag har - som så många andra brukar lyckas med vid den här tiden av alltför gott dukade bord - packat på mig ett antal onödiga kilon som nu måste skalas av. Problemet är att det inte finns någon inspiration att hämta genom att titta ut genom fönstret. Där är grått i bästa fall. I värsta fall blandas snö och regn i sådana mängder att man till och med bävar inför promenaden hem.

Nej, i dessa tider behöver man inte sticka ut och springa för att nålen ska stanna lite tidigare på vågen. Vi har gym med alla bekvämligheter man kan tänka sig. Springa och titta på tv samtidigt till exempel. Så visst kan det låta löjligt att skylla på dessa yttre förhållanden. Det är dock fortfarande så att när mörkret hänger över en så vill man bara hem. Ner i soffan. Då kräver det något extra för att man ska ta svängen förbi vikter och löpande band och ge sig själv den där timmen eller rent utav de där två som man egentligen behöver av svett och smärta. Man behöver inspiration för att komma till transpiration. Eller vilja om man så vill. Åtminstone något som får en dit.

För ett år sedan var jag alltså tyngre, men ändå i full gång. Alla som har följt den här bloggen från dess födelse vet det. Då tränade jag stenhårt (för att vara på min nivå alltså) och var i mental toppform. Ingenting extra krävdes för att jag skulle dra på mig träningskläderna när jag väl kom innanför dörren hemma. Det spelade ingen roll att det var -25 grader ute, snart stod jag ändå på crosstrainern och pumpade. Nu söker jag fortfarande inspirationen. Jag kommer att hitta den, det är jag säker på. Ja, jag måste tro det helt enkelt. Vad jag vill säga är att jag förstår fotbollsspelarna. Jag förstår snacket om världens längsta försäsong trots att den för de flesta på allsvensk nivå innehåller minst ett träningsläger i ett varmare klimat.

Samtidigt är det så vi har det här. Lika lite som jag kan sticka ut och springa barfota på stranden efter jobbet kan de inhemska stjärnorna köra fyra veckors försäsong och sedan vara redo för Allsvenskan. Om så skedde skulle det betyda tre, fyra månader av egen tid. Av ledighet. Av eget ansvar. Visst, det är proffs vi talar om, men till och med proffs tröttnar ibland. Jag tror helt enkelt inte att ni skulle klara av det.

Jag tror inte att det skulle vara bra för den svenska fotbollens utveckling om vi lämnade över så stort ansvar till spelarna. Världens längsta försäsong är helt enkelt något man får leva med. Och precis som jag och alla andra som amatörer som vill hålla sig/komma i form så måste de hitta inspirationen där den finns. Som i önskan att bli ännu bättre. Som i önskan att kanske ta steget utanför Sveriges gränser. Som önskan att hålla sig kvar på nivån. Som önskan att slå sig in i laget. Som önskan att komma tillbaka efter en skada. Oavsett vilka motiv man har så finns det inspiration att hitta där.

Lägg dessutom till att du har ett helt lag att träna med och en PT (brukar kallas tränare eller numer manager) som håller koll på det du gör och så vidare. Så bara för att jag förstår fotbollsspelarna betyder det inte att jag tycker synd om dem. De får alltså betalt för att hålla sig i toppform och ofta rätt bra betalt dessutom. Det är med andra ord läge att sluta gnälla. Både från min sida och från spelarnas. Jag måste till gymmet och ni måste leva med världens längsta försäsong. Så enkelt är det. 2012. Nu kör vi.

****

Jaha, Fredagsbloggen är tillbaka. 28 dagar senare helt enkelt. Jag har känt mig lite som en zombie den här första veckan på jobbet. Det blir lite så efter en semester. Man känner sig lite efter och man skulle behöva spurta för att komma ikapp, men istället lunkar man fram samtidigt som de andra fortsätter att hålla samma tempo och så sitter man här och skriver "man" istället för "jag" i en seg blogg.

****

Jag lovar att höja tempot snart. Ett tag var planen att jag skulle vara i Doha nu. Ja, eller åtminstone på väg. Jag ska ärligt säga att jag inte hade haft något emot det, men jag ska också erkänna att jag långt ifrån tjatade. Hertigen av Katalonien var helt okej med att jag reste, men på en liten redaktion måste man planera lite smartare med resurserna och nästan två veckor på resande fot hade inte gett tillräckligt mycket tillbaka för att det skulle vara värt det.

****

Tung värvning av blåvitt i form av Kjettil Waehler. Ja, inte nog med att meriterna han kommer med. I norsk press skriver man att han har varit "en bauta" i det norska landslagets mittförsvar. IFK Göteborg har alltså värvat Obelix.

****

Dulee Johnson nobbade rumänska FC Brasov. Själv säger han att pengarna var för dåliga, men jag räknade snabbt ut den verkliga orsaken. Vi känner ju alla till det här och med tanke på att björnpopulationen är oerhört hög i Rumänien och att man är det tredje vargtätaste landet i hela Europa så var det självklart att han skulle tacka nej.

****

Mathias Ranégie och Ivo Pekalski tackade nej till landslaget. Ivo är väl snart på väg mot något slags rekord i "nej tack" till blågult. Polen hoppas fortfarande.

****

IFK-värvningen är givetvis riktigt tung på andra plan också. Meriterna hos Waehler skojar man inte bort. Det blir inga pengar tillbaka såklart, men det kan betala sig på annat sätt. Blåvitt ser alltmer ut som en guldkandidat, men jag håller på mitt tips i ytterligare några månader.

****

Reser man inte till Doha, så kan man till exempel resa till Borås. Så jag tror jag gör det.

****

Simon Thern tackade ja när Erik Hamrén kallade. Jag tar för givet att han först fick beskedet att Hamrén såg honom som innermittfältare och ingenting annat.

****

Kanske borde man passa på att resa till Göteborg också. Jag ska suga på den karamellen över helgen. I övrigt ska jag inte suga på några karameller. Eller jo, det ska jag viss. Ikväll. Till På Spåret. Men sedan får det fan vara bra. Lördag och söndag blir det gym. Nu börjar världens längsta försäsong på allvar. Beach 2012 är sex månader bort. Bring it!

****

From the sky down, dokumentären om U2 var helt fantastisk. Jag hoppas att ni tittade.

****

Mycket snack om hockeyguldet för juniorerna annars sedan jag landade i Stockholm igen. Jag har inget emot glädjen och jag har aldrig reagerat över hur folk firade. Ni får fira vad ni vill och hur mycket ni vill. Men om folk på allvar vill prata bragd och det största inom hockeyn på 100 år och även hävda att junior-VM i hockey är större än U21-EM i fotboll så tänker jag ställa mig på andra sidan i debatten. Jag kan kanske räkna upp fem, sex, sju länder som kan besegra Sverige i ishockey - på senior- och junior-sidan - men om jag ska börja räkna upp länderna som kan slå Sverige i fotboll så får jag sitta här till dess att det är dags att skriva nästa Fredagsblogg.

****

Tänk vad vi hade gått miste om utifall att de inte hade hittat One och därmed inspirationen. Usch, det vill jag inte ens tänka på.

****

Nu är det dags att göra något helt annat. Det är dags att ta helg. Jag ska göra det med en god middag bestående av en rejäl köttbit, curlyfries och bearnaisesås följt av chokladpudding. Sedan blir det filmtajm. Bokat biljetter till Tinker, Taylor, Soldier, Spy och dessutom ligger tre dvd:er och väntar. Apornas Planet (r)Evolution, Captain America och Världens före detta starkaste man spelar polis i någon filmatisering av en bok av någon som heter Arne. Kan bli riktigt bra. Hoppas ni får det minst lika bra. Och om ni inte kan få nog av mig till dess hittar ni säkert en och annan uppdatering här:

Twitter

Vi hörs.