Det är bara att le och säga: Smile, you son of a bitch

Nu vet vi. Men det betyder inte att vi vet. En bra lottning är bara en bra lottning på papper och ingenting värt om resultaten inte hämtas hem. Men okej då. Ukraina, England och Frankrike. Det här ska vi fan klara av.

Steven Spielberg visste vad han gjorde när han lät oss vänta på Hajen. Ridley Scott hade rätt touch när han lät Alien smyga utom synhåll i skuggorna. Producenterna till EM-lottningen försökte sig på ett liknande grepp. Det var inte lika lyckat även om det givetvis blev en rysare av det till slut i alla fall. Att preludierna skulle dra ut på tiden visste vi givetvis, men det betyder inte att man blir irriterad och börjar sucka när någon kvinna i gult börjar yla ur sig sin senaste hit som ligger etta på Ukrainas Trackslista. Det är ungefär som när pendeln är försenad. Man är luttrad, men blir förbannad ändå.

När EM-historien promenerat upp på scenen i form av gamla hjältar och Joan Capdevila (var alla andra spanjorer upptagna?), Sergei Bubka presenterat EM-bollen och Michel Platini nästan snubblat med EM-bucklan i hand var vi till slut ändå framme vid tidpunkten när Hajen äntligen skulle bryta ytan och visa sig. Hur såg han ut? Tja, som om han saknade några tänder och som han var lite trött. För visst fan kunde EM ha börjat roligare.

Minns ni den allsvenska starten? Minns ni Halmstads BK mot Kalmar FF? EM har fått sin motsvarighet i Polen mot Grekland. En EM-start är alltid en fest bara genom att vara en EM-start, men det kommer knappast att hetsas i övriga Europa inför den 8 juni. Det lär överhuvudtaget vara ganska så lugnt när Grupp A spelar sina matcher. Polen, Grekland, Tjeckien och Ryssland. Känslan var att Grekland stal vår grupp när deras boll drogs.

Hade jag varit en sådan som trott att John F. Kennedy sköts av rymdvarelser, eller om jag hade varit italienare, så hade jag garanterat börjat yra om varma bollar och uppgjord lottning, men det gör jag givetvis inte. Och vi ska verkligen inte gnälla. Vi kunde ha varit Portugal. Vi kunde ha fått Tyskland, Holland och Danmark. Hajen kunde ha varit precis så stor som vi trodde att den var så länge den höll sig under ytan.

Grupp D är ingen lek. Vi borde ha lärt oss redan i samband med EM 2000 att det inte finns några självklara triumfer och vi borde ha lärt oss i samband med VM 2002 att inget berg är omöjligt att bestiga. Sverige har historiskt sett varit som allra bäst när vi har fått slå ur underläge. När vi vet att det är hårt jobb som gäller. Å andra sidan har den inställningen aldrig tagit oss särskilt långt. Förbi gruppen, visst, men sedan då?

Erik Hamrén kom till landslaget för att ändra på det. Han skulle få oss att våga och att drömma. En smäll i Amsterdam räckte för att han skulle vakna ur den och har likt barnen på Elm Street inte vågat sig på ett återbesök sedan dess. Inte ens efter triumfen mot Holland då han slog ner på reportrar som frågade honom om Sverige kunde vinna medalj i EM nästa år trots att det första han själv gjorde var att tala om att man måste tro på just medalj.

Nu bör han slänga av sig åtminstone sina hängslen och få spelarna att titta framåt igen. Ukraina, England och Frankrike. Det är en grupp som är överkomlig. Det är en grupp vi kan lämna bakom oss. Det Ukraina vi möter i EM lär inte vara särskilt mycket starkare än det vi besegrade i Kiev i augusti eller förlorade mot på straffar nere på Cypern i februari. Bäst för dagen vinner. Frankrike är näst intill omöjligt att sia om. Att det finns kvalitet att välja på tvivlar ingen på, men frågan är om de klarar av att resa sig mentalt. Och så England.

Det här är som när Jason Voorhees dyker upp i den tionde filmen. Visst är han lite läskig och ibland rycker man till, men överraskningen är borta. Vi vet vad som väntar runt hörnet. Förlust senast, visst, men det var en träningsmatch. Förutom förlusten i OS 1908 (1-12) så är det ett land vi vet att vi kan slå och hur vi ska slå. Och visst är det dags för Zlatan Ibrahimovic att äntligen täppa till truten på de där kaxiga öborna?

Men allt detta är givetvis bara spekulationer. Jag är inte först och jag är inte sist. Hela vägen fram till mästerskapet börjat är fullt av förväntningar, förhoppningar och förutspåenden. För nu vet vi vad som väntar under ytan. Det betyder inte att vi vet hur vi ska hantera det när det väl visar sina tänder. Men jag hoppas att vi siktar väl och säger:  Smile, you son of a bitch! Då kan det trots allt bli en sommar på vilken man bygger drömmar.