Synd att Johannesson ska skugga Syrianskas historiska bedrift

Det var rättvist och orättvist. Det var glädje och sorg. Det var framförallt ett drama som förtjänade en hjälte snarare än en klåfingrig domare. Det är synd att Syrianskas historiska bedrift ska smutsas av Stefan Johannessons röda kort.

Det var egentligen bara att titta på historien som Syrianska FC och Ängelholms FF delar i den svenska elitfotbollen för att på förhand räkna ut hur jämnt det här skulle bli. När lagen möttes 2009 i Superettan slutade det med varsin seger med 3-1 på respektive hemmaplan. Året efter var det två gånger 0-0. Så när det stod just 0-0 i paus så var det väl bara ett ledningsmål för gästerna som saknades för att vi skulle kunna måla en perfekt kopia av senaste mötet mellan lagen.

Det var ju precis så det gick till nere i Skåne i torsdags. Och så blev det här också. Att Syrianska skulle ta tag i spelet den här gången var liksom självklart. ÄFF fegade inte på något sätt, men på konstgräset känner sig Södertälje-laget tryggare. Dessutom var Özcan Melkemichels elva bättre balanserad den här gången och 60-40 i bollinnehav samt 8-0 i avslut är siffror som beskriver verkligheten på planen bättre än de här orden kan. Det gör också resultatet 0-0.

I Skåne var det Ängelholm som skapade chanserna utan att kunna utnyttja dessa. Nu var det Syrianska som inte kunde ta tillvara på sitt övertag under de första 45 minuterna. Till slut kom ändå första målet och det visade sig att de här lagen inte alltid leker följa John. För det var Syrianska som gjorde 1-0. Abgar Barsom och Sharbel Touma samarbetade smart och Barsom kunde skjuta 1-0. Läge för gästerna att vika ner sig.

Men som jag konstaterade efter den första matchen är Ängelholm inte ett vanligt lag. På första hörnan i matchen kom Dwayne Miller fel - det har han gjort några gånger i det här kvalet - och Sebastian Andersson kunde nicka in 1-1. Syrianska greps inte av panik och det kan man tacka sina rutinerade spelare för. Barsom gjorde inte allt rätt, men det mesta. Han var framförallt lugn i allt han gjorde och han var inte ensam. Johan Arneng, som sprang vilse i fel position nere i Skåne, sprang nu helt rätt när han stack i djupled på ett perfekt inlägg från Suleyman Sleyman och nickade in 2-1.

Sleyman har, precis som hela Syrianska, haft en jobbig säsong söndersliten av skador. Han kom tillbaka i sista stund och bidrog också i allra högsta grad till triumfen. Det är många som förtjänar sina hjälteroller, men det drunknar lite i skuggan av ett oförklarligt beslut av domaren Stefan Johannesson.

Den rutinerade pipblåsaren hade gjort en klart godkänd match fram till den 80:e minuten. Han missade visserligen ett rött kort när han inte såg Peter Ijehs fula armbåge i ansiktet på Robin Nilsson, men det var lätt att missa om man inte stod helt rätt. Det gjorde Johannesson när Marcus Lindberg fällde Peter Ijeh, det gör beslutet än svårare att förstå. Det var en solklar frispark, det var absolut ett gult kort, men det var inte mer. Man kan hävda att rött kort är rött kort oavsett vilket läge en match befinner sig i, men det är stämmer inte överens med verkligheten. I ett läge där miljoner står på spel ska det krävas lite mer för att en domare ska ta ett avgörande beslut.

Det blir inte viktigare än i en kvalmatch till Allsvenskan. Det handlar om större pengar än i något annat möte och sportsligt är det lika stort som ett SM-guld. Syrianska kommer aldrig vinna något mästerskap, det kommer inte Ängelholm göra heller. Det här var deras final. Det blir inte större. Då drar domaren fram ett rött kort för en fällning. Ängelholm var bara några sekunder ifrån att ta det till en förlängning, men hade de tagit det dit hade de aldrig orkat. Det hade domaren Stefan Johannesson sett till.

Syrianska var det bättre laget i den här matchen. Låt oss slå fast det på en gång. De vann rättvist precis som Ängelholm var det bättre laget och vann rättvist i första matchen. Men:

Syrianska har gjort något historiskt. De är den första allsvenska nykomlingen att hänga kvar i Allsvenskan sedan Västra Frölunda gjorde det 1988. Det är imponerande. Jag ska erkänna att jag inte trodde på laget inför säsongen. Rutinerade spelare är en sak, en rutinerad klubb något annat. Jag tippade laget på nedflyttningsplats och erkänner rakt upp och ner att jag hade fel. Nu har de som klubb skaffat sig den där viktiga allsvenska rutinen inför nästa säsong som tidigare bara fanns hos vissa spelare.

Det finns mycket att göra givetvis. Stärka upp offensiven är en sak, men det får vänta. Nu ska laget bara njuta av att de klarade av något som väldigt få har lyckats med och det är bara synd att de inte fick göra det helt på egen hand. För det hade Syrianska klarat av.

Fredagsbloggen: Polisen & Prioritet Finans = Sant?

Hemligt. Det är så hemligt och hysch-hysch och jag har liksom aldrig förstått varför. Silly Season har börjat. Fyra, fem samtal som jag har gjort i dag handlar om precis det. Framtiden för vissa spelare och därmed för vissa klubbar.  För även om vi ska avsluta hösten och påbörja vintern innan fönstret öppnar så hinner många affärer slutföras i bildlig mening långt innan marken vitnat. Det är en spännande och rolig tid. Att se hur vissa klubbar rustar för framtiden, hur andra tappar tunga pjäser ger utlopp för förhoppningar och bidrar till ångest. Spekulationerna är redan igång om vilka som vinner SM-guld. Det är bara så synd att det här inte utnyttjas bättre av klubbarna.

Här finns en riktigt god möjlighet att göra intresset för Allsvenskan ännu större. Tänk er själva rubrikerna. AIK: Vi vill ha Hrgota. Pehrsson: Johan Andersson är min man. HIF: Får vi Wanderson blir vi ännu bättre. Okej då, det där med rubriker har aldrig varit min grej och jag lämnar gärna över till redaktör "Pierre Isacsson" och jag kan inte ens föreställa mig vad han skulle kunna göra med lite mer öppenhet.

Det behöver inte stanna hos klubbarna. Låt spelarna släppa loss som en Johan Andersson på speed och berätta allt helt öppet om vilka som jagar. Löken: Nu ska jag odla framtiden i Malmö och så vidare. Men nej då. Det ska vara så hemligt så det finns inte. Magnus Pehrsson erkänner motvilligt att man har träffat två gånger tidigare nämnde Johan Andersson, men bara för att Andersson själv har sagt det. Något mer vägrar han dock berätta. Jag har alltid haft väldigt svårt att förstå det här hemlighetsmakeriet.

Ni får rätta mig om jag har fel här, men ute i Europa känns det sällan som om jättarna smyger på tå kring spelarna de vill ha. Barcelona var inte direkt tysta om att de ville värva Cesc Fabregas om man säger så. Manchester Citys tränare Roberto Mancini talade i somras vitt och brett om spelare till höger och vänster på presskonferenser. Spelare på väg in, spelar på väg ut. Det var kul att se.

Någon kanske tror att det ska bli dyrare för klubbarna och hårdare konkurrens om en spelare bara för att det blir känt att de vill ha spelaren. Det tror inte jag. Jo, i vissa fall kan det säkert vara så att en säljande klubb kan sätta emot lite hårdare bara för att se bra ut inför sina fans, men det skulle nog bara göra affären ännu mer spännande att följa och ge ännu mer rubriker kring klubbarna. Rubriker sprider varunamnet och det gör sponsorer glada. Hårdare konkurrens? Att tro att klubb A skulle köpa spelare X bara för att klubb B visar intresse för honom är att underskatta klubbarnas tilltro till sin egen förmåga.

Och vad gäller det där hemliga så kan vi väl lika gärna vara ärliga här. Det är ju inte precis så att de här affärerna förblir särskilt hemliga ändå.

Det läcker till höger och vänster. Om något så riskerar det att spridas falsk information som kan irritera supportrarna och störa affärer. Om alla bara kunde tala i klarspråk istället så skulle det bli så mycket enklare.

Talar jag i egen sak här? Tja, kanske är det så. Samtidigt så skulle ett spänningsmoment för journalister försvinna. Det är kul när man lyckas ta reda på något som inte var tänkt att komma fram och jag säger inte heller att man behöver öppna munnen om precis allt, men när man har bestämt sig för att man vill ha en spelare eller att man vill gå till en klubb så kan man lika gärna berätta det. AIK, som finns på börsen, får inte bekräfta en affär innan man meddelat NGM, men det behöver man inte göra. Om sportchefen Jens Andersson går ut med ett besked att klubben jagar Henok Goitom, för att ta ett färskt exempel, så är det inte samma sak som att berätta om en färdig deal.

Nu lär det här aldrig hända. I Sverige är man så rädda att något ska komma ut ända ner på lägsta Superettan-nivå att man faktiskt ljuger rätt upp och ner ibland. Jag har serverats lögner rakt upp i ansiktet och det är jag inte ensam om i det här yrket. Men det betyder inte att man inte kan hoppas nästa gång jag ringer Gustaf Grauers så säger han: Javisst, vi har bestämt oss. Vi vill ha...... som tränare.

****

Det är skönt att politiker också reagerar mot det orimliga i polisens sätt att ta betalt av klubbarna för bevakningen, men det är väl själva jävelen också att det ska vara så förbannat svårt att hålla sig till sanningen och inte bara skjuta från höften. "Problemen med våld och skadegörelse i samband med idrottsarrangemang har ökat på ­senare år." Samt: "Bara denna säsong tvingades allsvenska fotbollsmatcher avbrytas helt tre gånger då säkerheten inte kunde garanteras längre", är två formuleringar som Morgan Johansson borde se över om han vill tas på allvar.

Givetvis passar han på att dra den där om hur barnfamiljer är rädda att gå på fotboll också. Jag blir så trött.

****

Men kritiken ökar alltså mot polisen och det sista ordet är givetvis inte sagt här. AIK Fotbolls AB tänker ju överklaga varenda faktura så långt det går. Om det nu skulle visa sig att Polisen har svårt att få betalt får de väl sälja sina fakturor till Prioritet Finans.

****

Alltså, det här är en hel absurd historia. Minns ni den här artikeln?

Än så länge tycks inget vara klart där, men nu pågår det alltså någon slags strid mellan Sven Sjunnesson/Björn Peters och någon som heter Tore Eliasson. Den sistnämnde vill se några andra som förbundskaptener för Liberia än Sjunnesson/Peters och påstår att han har ett mer etablerat namn. Jag har givetvis ingen aning om vad som är sanningen här. Jag har inte heller pratat med Eliasson, men hur galet är det inte att det pågår en strid om jobbet som förbundskapten för Liberia där tre svenskar kämpar mot varandra?

Roligast i texten är kanske ändå Eliassons citat: " If Liberia wants professional coaches i can provide them. I have a candidate for the Lone Star job. He is from the SUPERETTAN, the top flight of football in Sweden."

****

Jonas Malmsjö ska alltså läsa in Zlatans bok, skriver Fotbollskanalen.se. Men jag hör att Jan Malmsjö ska sjunga in boken och att Martin Mutumba rappar in den.

****

Jörgen Pettersson? Tja, Rikard Norling har väl alltid gillat att ha lirare vid sin sida.

****

Nu ska jag ta en kort helg. På söndag bär det ut till Södertälje för att sätta ihop säsongen fullständigt. Innan dess måste jag dessutom få ner Allsvenskan 2011 på papper. Men ikväll tänker jag glömma fotbollen fullständigt. Bright Eyes och Tintin får min uppmärksamhet den här fredagen.

Vi hörs

Svårt att veta vem som vann och vem som förlorade på IP

En vinnare som har mycket att ångra.
En förlore som bör känna sig som segrare.
Det är svårt att veta vilket ben man ska stå på efter första mötet mellan Ängelholm och Syrianska.

Ängelholm är uppenbarligen inget vanligt lag. Det svänger sannerligen om den lilla klubben från Skåne. Matchen mot Hammarby - som kunde ha gett en direktplats till Allsvenskan, men slutade med förlust i slutsekunderna - kvalar in som den sjukaste tillställning jag någonsin upplevt. När båda lagen behövde vinna fanns det ingen tanke eller rädsla längre. Den inställningen tog ÄFF med sig till kvalmatchen mot Syrianska även om de använde skallen lite bättre den här gången så var matchen ovanligt öppen för att betyda så mycket.

Syrianska hade pratat om hjärta inför matchen och trän... managern Özcan Melkemichel menade att han ville se spelare offra blod och ben för att vinna den första kvalmatchen, men det var hemmalaget som lyssnade. Spelarna i Ängeholm sprang på allt, vann mittfältet och hotade framförallt i djupled och på kanterna. Syrianska såg bara ut som ett allsvenskt lag på ett sätt, nämligen som ett som trodde att det skulle bli lätt mot en motståndare från Superettan. Kanske var det så att Melkemichel snackade snacket, men glömde att göra jobbet. Den defensiva uppställningen med Johan Arneng som offensiv spets på mittfältet kunde se ut som en bra tanke på papper, men väl på planen sprack den direkt.

Den förre Djurgårdsmittfältaren hamnade i ett ingenmansland bakom Dinko Felic och framför Abgar Barsom och Anders Bååth.

Under den första halvleken kunde hemmalaget trycka tillbaka gästerna gång på gång. ÄFF:s oskärpa framför mål höll dock Syrianska kvar i matchen och Melkemichel reagerade med ett väntat och riktigt byte. När Peter Ijeh kom in paus blev det betydligt bättre spets och balans. Som den målskytt han är skapade han direkt en chans genom att inte tveka när möjligheten dök upp och han behövde bara en till för att göra det viktiga första målet. Där och då kunde Ängelhom ha fallit samman. Det har vi sett förut. Men det här är som sagt inget vanligt lag.

Man tog räkning stående på ett knä, reste sig upp och kontrade med en uppercut när en blodig Sebastian Andersson vågade sticka fram den från första halvleken så sargade skallen. Kvitterat. Segermålet på frispark från Johan Blomberg gav en känsla av rättvisa sett till matchbilden, men någon knock out var det aldrig. Syrianska står fortfarande upp och får nu chansen till lite vila i ringhörnan innan det är dags att avgöra det här och det känns som om det trots allt är fördel för Södertälje-gänget och måste jag tippa så tror jag ändå att de klarar av det här på konstgräset inför en hemmapublik som nu måste visa samma hjärta som de kräver av spelarna och dyka upp för att stötta sitt lag på ett annat sätt än de har gjort i seriespelet.

Det är svårt att veta vilket ben man ska stå på efter den första kvalmatchen till Allsvenskan. Det gäller oavsett var man har sympatierna. Till och med för oss utanför det som påverkar hjärtat och som bara (försöker) använda hjärnan. Ska vi slå fast det uppenbara och använda en klyscha på samma gång? Det här kan sluta precis hur som helst. Båda lagen kan se sig som förlorare och som vinnare.

För Ängelholm måste det kännas bra att det blev en vändning och seger. Samtidigt bör framförallt Tobias Johansson ha svårt att glömma de missade chanserna. Ängelholm borde ha tagit ledningen och fått diktera villkoren därifrån. Nu leder man mot ett lag som blir tuffare att möta på bortaplan och som "bara" behöver vinna med 1-0.

Kan de gå ut och spela ett bra försvarsspel så kommer möjligheter att öppna sig för spelare som Martin Andersen, Sebastian Andersson och Tobias Johansson. Dessutom har Johan Blomberg nu skjutit in sig på allvar så de (än så länge) allsvenska gör nog bäst i att inte dra på sig några onödiga frisparkar.

På andra sidan står Syrianska som inte kan vara nöjda med insatsen och givetvis inte med att förlora. Men en 2-1-förlust kan man leva med när man få chansen att avgöra på hemmaplan. Nu gäller det bara att göra det också. Mot ett lag som man aldrig vet vad man ska förvänta sig av.

Kom igen bara, säg att jag har fel

Att ta ut ett årets lag är i stort sett omöjligt. Visst, ett par positioner är givna, men i de allra flesta fallen kan man utan större ansträngning byta ut en spelare mot en annan eller två eller tre andra, utan att någon kan protesterat med annat än en känsla för vem som borde vara där istället. Det blir ju subjektivt såklart, som så mycket annat i fotboll, men jag tycker mig nog ha på fötterna här. Jag har trots allt sett de flesta matcherna som har spelats i år i Allsvenskan, direkt eller i efterhand och tar fighten med vem som helst.

Självklart är ni alla välkomna att komma med egna förslag, men jag tar för givet att jag som vanligt har helt rätt.

So, without further ado, här har ni Årets Allsvenska Lag...

Målvakt: Pär Hansson - Helsingborgs IF

Jag tror att det går tillbaka till Gordon Stewart. Det var med honom jag upptäckte mig kärlek för målvakter i ung ålder. Den kärleken gick sedan bortom seriesidorna till verkliga hjältar som Dino Zoff och Jean-Marie Pfaff vars Batman-slagsmål-liknande namn senare också fick sällskap av Joël Bats som gjorde bilden komplett. Ju äldre jag blev desto mindre brydde jag mig om målvakterna, men det händer då och då att någon dyker upp som får mig att minnas hjältar från förr. Pär Hansson återuppväckte något av det där hos mig. Han är stabil på det lite tråkiga sätt som man vill att målvakter ska vara nu för tiden, men han har också det spektakulära i sig. Enhandsräddningar i krysset är ingen ovanlig syn. Viktigaste spelaren i Allsvenskan i stort den här säsongen och ska man välja ut en spelare som sticker ut i lagbygget HIF så är det Hansson.

Främste utmanare: Ivan Turina - AIK: Stabil som Hansson och ibland lika spektakulär. Ett bevis på detta är hur han inledde och slutade säsongen. Räddningen på Jani Lyyskis nick satte AIK på kurs mot andraplatsen, räddningen på Alvaro Santos öppna läge säkrade den.

Försvarare: Mattias Johansson - Kalmar FF

En höst när det har snackats ytterbackar mest hela tiden och hur svårt det är att spela där kunde man, istället för att räkna upp alla attribut som en framgångsrik sådan behöver, pekat på Mattias Johansson och sagt: så ska det se ut. Det här var inte Mattias Johanssons första år i Allsvenskan, men det var hans genombrottsår. Efter att ha spelat 17 matcher, vara 13 från start blev det i år 23 från start och det hade blivit fler om inte skador stoppat upp honom. Nu kan en utlandsflytt göra att han stannar på totalt 41 allsvenska matcher, men snart gör sina första i A-landslaget. Mikael Lustig har bett om konkurrens på sin position i landslaget och ska vi se på vad som finns är Johansson det hetaste namnet. Han kan fortfarande lära sig att bli bättre i defensiven och är långt ifrån färdig, givetvis, men tar han en plats i ett lag som AZ Alkmaar - som ju lär vara nära att göra klart med honom - så är han en kandidat till EM-truppen.

Främste utmanare: Emil Salomonsson - Halmstads BK/IFK Göteborg: Var en av få ljusglimtar i ett i övrigt rätt hopplöst Halmstad och det är ingen överraskning att IFK Göteborg plockade över honom när man fick chansen.

Försvarare: Peter Larsson - Helsingborgs IF

När en spelare inte platsar i FC Köpenhamn är det rätt skrämmande för svensk fotboll att han går in i de blivande svenska mästarna och tokdominerar. Eller så är det helt enkelt så att danskjävlarna - till vilka vi nu räknar Roland Nilsson - inte har en aning om vad kvalitet är och därför placerar Larsson på bänken. För nog skulle han platsa i FCK alltid. Det kan möjligen vara så att han saknar den där naturliga pondusen i en hårdare konkurrens och lämnar över mer ansvar till en namnkunnigare kollega? Annars är det svårt att förstå anledningen till att han inte tagit en plats hos danska mästarna. Hos de svenska var han i alla fall en ledande figur och en sådan kraft att det var svårt att tro att de skulle klara tappet av honom. Som bekant klarade man av det, men det var inte lika stabilt när den förre Halmstads-backen tagit bilen över bron. Larsson var också en kraft framåt och stod för ett par viktiga och poänggivande mål som när allting räknades samman var av stor vikt för den slutliga framgången.

Främste utmanare: Pontus Jansson - Malmö FF: Om Malmö FF hade tappat den här killen hade de sparkat sig själva på benen ganska länge, men så blev det inte. Rikard Norling såg talangen, gav honom förtroendet och Jansson ska bli oerhört spännande att följa.

Försvarare: Niklas Backman - AIK

Alexander Milosevic, Alexander Milosevic, Alexander Milosevic. Lyssnar man på vad som sägs så är det lätt att få för sig att Milosevic var ledaren i AIK-försvaret den här säsongen. Jag tror inte att han själv skulle säga det, ödmjuk som han är, och det skulle antagligen inte Niklas Backman heller göra. På planen syns dock båda två och då kanske 19-åringen lite mer än 22-åringen, men i mina ögon har Backman varit den bättre av de två. Det är marginellt, men ändå tydligt. Det enda som har saknats har väl varit den där dunderträffen på liggande boll i samband med en frispark, men till slut kommer den nog. Mål fick han i alla fall göra till slut, men det är inte offensivt som Backman har sina styrkor. I fjol tyckte jag att han lutade sig mot Per Karlsson till stor utsträckning. I år har han knappt satt en fot fel och varit stark i såväl huvudspel som efter marken. Backman är en vinnartyp på alla sätt.

Främste utmanare - Alexander Milosevic, AIK: Det hade ni väl redan räknat ut. Vilket mittbackspar AIK har haft den här säsongen och tänk att den här killen mycket väl kunde ha blivit sittande på bänken hela säsongen om inte Per Karlsson blivit skadad.

Försvarare: Nils-Eric Johansson - AIK

Jodå, jag kan nog föreställa mig protesterna, men tro mig, Nisse har varit strålande i i stort sett varje match. Att AIK hade seriens bästa försvar hänger till stor del på rutinen som finns på vänsterkanten. För även om mittbackarna har varit strålande har de haft god hjälp av Nils-Eric Johansson säsongen igenom. De gånger det faktiskt har behövts täckning har han varit där. Mest imponerande kanske ändå är det faktum att han har utvecklats. I offensiven alltså. Så har det åtminstone känts. I slutändan gjorde han två mål och en assist och det är två poäng sämre än poängkungen bland vänsterbackarna, Kari Arkivuo, men har man följt AIK:s matcher så har man sett hur ofta det är Johansson som slår in bollarna i straffområdet och ofta med hyfsad kvalitet. Är det något han skulle kunna jobba ännu mer på är det just inläggsfoten. Långsam? Tja, jag har inte sett någon spelare springa runt honom mer än någon enstaka gång den här säsongen. Snabbhet sitter inte bara i benen hos en försvarare.

Främste utmanare - Kari Arkivuo, BK Häcken: En trevlig ny bekantskap under året som har varit väldigt skicklig i offensiven. Kan använda båda fötterna. Häcken gjord ett fynd här. Ricardinho? Inte i år. Faktum är att jag håller Stefan Larsson före brassen som har blandat och gett för mycket.

Mittfältare: René Makondele - BK Häcken

Jag ska helt ärligt och rakt upp och ner erkänna att min favorit i Häcken den här säsongen var John Chibuike. När han försvann tappade jag lite av intresset för laget från Hisingen. När Chibuikes fötter vaknat på rätt sida var han bäst och roligast att se i hela serien, men han var långt ifrån jämn. Det har däremot René Makondele varit. När jag pratade med tränaren Peter Gerhardsson inför säsongen sa han att René Makondele var bättre än någonsin. Sådant hör man då och då från tränare utan att ta någon större notis om det, men Gerhardssons röst övertygade mig till viss del. Resten skötte Makondéle själv. Med sina 20 poäng har han bara två poäng upp till poängvinnaren Wanderson och en upp till tvåan Tobias Hysén. Med tanke på att han knappast kan räknas in i forwardsskrået (av Google att döma tycks det som om jag precis uppfann ytterligare ett nytt ord) så blir siffrorna oerhört imponerande.

Främste utmanare - Stefan Ishizaki, IF Elfsborg: Jag fortsätter på det ärliga spåret och erkänner att Stefan Ishizaki är en personlig favorit. När han var frisk och i form var Elfsborg som allra bäst. 14 poäng på 23 matcher är ett rätt gott facit det också om man säger så.

Mittfältare: May Mahlangu - Helsingborgs IF

Egentligen räcker det där målet mot IFK Göteborg för att placera honom i det här laget. Helt ärligt. Det målet beskrev May Mahlangu bättre än jag någonsin skulle kunna göra i ord. Han jobbar över gigantiska ytor och tycks kunna springa hur mycket som helst. Skulle det vara något man vill se honom utveckla är det kanske en smartness som gör att han kan spara på krafterna något, men det är nog bara ren kosmetika i det här fallet för May kan springa november ut utan att det blir mindre fart i fötterna. Har varit instrumental i Helsingborgs guld och Jesper Jansson hade uppenbarligen järnkoll på vad han gjorde när han släppte Marcus Lantz för att ge Mahlangu chansen på allvar. Tio starter förra året blev 28 den här gången och det var en guldingrediens lika viktig som saffran i lussekatter. Målet ja. Ni minns väl? Han tog bollen på egen planhalva och sprang sedan hela vägen upp till IFK:s straffområdeslinje med Stefan Selakovic och Elmar Bjarnarsson i hasorna. Väl framme hade han orken och kylan att lägga bollen till rätta innan han smekte in den i bortre krysset.

Främste utmanare: Kasper Hämäläinen, Djurgårdens IF: Har i skuggav Djurgårdens misslyckande gjort en bra säsong. Det är inte innermittfältet som är blårändernas problem. Var också strålande i Helsingfors mot Sverige och vi är glada att han missade sitt jätteläge fri framför Andreas Isaksson.

Mittfältare: Ardian Gashi - Helsingborgs IF

Ja, vadå? Det är inget snack. Ett enda par kan utmana norrmannen och sydafrikanen på Helsingborgs mittfält och det är AIK:s mittbackspar, men de glänste i slutändan inte lika mycket som de här två. Gashi är kanske inte lika spektakulär som Mahlangu - han skulle antagligen inte, trots färgerna i norska flaggan - färga håret rött och blått som mittfältskompisen gjorde. Dessutom har han kanske lite av den smartness som Mahlangu trots allt fortfarande saknar. Det visade han inte minst i år när han gick från nio varningar till bara två och därmed kunde han spela samtliga matcher för HIF. Han drog dessutom på sig 20 frisparkar mindre och ordnade i stort sett lika många. Fortsatt hård, men smart alltså. Smartness betyder dock inte tråkig. Inte när det gäller Ardian. Han kan vara väldigt spektakulär och även om det bara blev ett mål den här säsongen så vet motståndarna att hans skott utifrån är ett ständigt hot vilket tvingar lagen att lyfta backlinjen när han har bollen, vilket i sin tur ger större ytor för lagkamraterna.

Främste utmanare - Robert Åhman Persson, AIK: AIK och Gais är de största positiva överraskningarna i år och i AIK är Robert Åhman Persson den största överraskningen. Han har blivit ännu starkare i defensiven, men även utvecklat sin offensiv.

Mittfältare: Mervan Celik - Gais

Mervan who? Jodå, han gjorde 22 matcher från start för Gais förra året, men han byttes ut i åtta och gjorde tre mål. Visst fanns det vissa förhoppningar om att han skulle kunna slå igenom, men det var ingen som hängde upp de grönsvartas offensiva förhoppningar på 21-åringens axlar. Tvärtom. Det handlade nästan uteslutande om huruvida Razak Omotoyossi kunde hitta skyttekungsformen från förr, om Alvaro Santos skulle spräcka matchtröjan samt om Wanderson skulle komma överhuvudtaget. Inte ens i Gais kan man ha haft särskilt stora förväntningar på honom för i sådana fall borde det ha gått att förlänga kontraktet med honom redan inför säsongen utan några större åthävor. Nu går han som Bosman-spelare och glödhet sådan. Mervan Celik har slagit igenom med dunder och brak. Att som yttermittfältare göra 14 mål, 12 spelmål, är fantastiskt. När han nu går vidare så hoppas jag att han går till ett lag som passar honom, som spelare mycket på omställningar, för i sådana fall kan utvecklingen fortsätta.

Främste utmanare: Rasmus Jönsson, Helsingborgs IF: Vill helst spela anfallare, men han är ju så bra i alla positioner. Inte minst på en kant när han får komma rättvänd och slå sina underbara passningar. Känslan i fötterna och speluppfattningen kan ta honom långt även i Tyskland.

Anfallare: Mathias Ranégie - BK Häcken

"Mathias Ranégie gjorde två mål och låg bakom de två andra och även om man aldrig ska dra för stora växlar på en träningsmatch så är det alltid viktigt för en forward att hitta målet tidigt." Det där var det första jag skrev om Ranégie i den här bloggen. Det var efter att BK Häcken krossat Örebro SK i en träningsmatch. Det finns ingenting i de där raderna som avslöjar vad som komma skulle. För träningsmatch är träningsmatch, men den store anfallaren tog uppenbarligen det med sig in i säsongen. Det mest imponerande är hur han lyckats vara så jämn. Han skakade till och med av sig MFF-sjukan och hittade målet även i himmelsblå dress efter en mindre svacka som var självklar på något sätt. Det näst mest imponerande är sättet som han har gjort sina mål på. Med högern, med vänstern, med huvudet, i djupled och utifrån. Ska vi ta ett citat till: "Ofta har de använt honom väldigt tidigt med lite längre uppspel. Så det är en nyckel att få kontroll på honom och få kontroll på vad som händer efter det." Det var Magnus Pehrsson, Djurgårdens manager som sa det inför matchen mot Häcken och han pratade om Ranégie. Skyttekungen gjorde två mål.

Främste utmanare: Wanderson do Carmo, Gais: Det är egentligen helt sjukt att ha poängkungen utanför laget, men man måste dra linjen någonstans och jag drar den här. Wanderson har dock varit galet bra och då var ändå förväntningarna rätt höga. Starkt att leverera som han har gjort.

Anfallare: Teteh Bangura - AIK

Kanske var det för få läsare i somras, kanske höll alla med. I vilket fall som helst var det ingen som protesterade när jag utnämnde Teteh Bangura till det bästa nyförvärv en allsvensk klubb någonsin gjort. Jag står fast vid det. Jag hade ett antal parametrar givetvis som ålder, pris, förväntningar och så vidare och det måste man ha med. Oavsett parametrar så var Teteh en fantastisk värvning. I AIK växer inga skyttekungar. De vissnar i den svarta tröjan. Så har det varit sedan Kurt Hamrin 1956 tog hästdroskan till Turin. Det visste inte Teteh Bangura om. Han inledde sin AIK-karriär på bänken i derbyt mot Djurgården. En skada på kompisen och namnen Mohamed öppnade upp en plats mot Mjällby. Han gjorde två mål och resten är modern AIK-historia. Jag skrev min hyllningstext till Teteh efter AIK:s seger mot Halmstad med 4-0. Då gjorde han alla målen och han gjorde de på fyra helt olika sätt och avslutade som sig bör med det vackraste, ett skott utifrån. Hade han inte sålts hade han med all sannolikhet vunnit skytteligan trots Ranégies strålande insats. Teteh gjorde trots allt 14 mål på 16 starter. Totalt 18 poäng på 17 matcher. Han hade stor hjälp av Mohamed som egentligen har ett större spel i sig, men Tetehs målkänsla var hans egen.

Främsta utmanare, Tobias Hysén, IFK Göteborg. Mohamed Bangura, AIK: Två spelare att beundra. Två spelare som är/var oerhört viktiga för sina respektive lag. Lagspelare och målskyttar i ett, men här finns också olikheter som gör de båda unika. Hoppas Celtic förstår vad det är de har köpt och vad de ska göra med det.

Tränare: Andreas Alm - AIK

Det är många om budet här. Conny Karlsson fortsatte och utvecklade tillsammans med Per-Ola Ljung sitt lag hela vägen till ett överlägset SM-guld. Pelle Olsson drog på sig en kavaj och skrattade experterna och kollegorna rakt i ansiktet med sin niondeplats. Och Alexander Axén. Jag har varit lite elak mot Alec här i bloggen, men det beror på att han kan vara lite elak själv. Han huggs och bits ibland. Jobbet han har gjort med Gais är dock oerhört imponerande och jag håller honom i stort sett lika högt som Alm. Det som får bägaren att tippa över till Andreas fördel är det svåra läget han hade. Hans första år som huvudtränare i en klubb som äter tränare. En ojämn trupp med sargat självförtroende. Då såg han vad som behövdes. Han började om från början, fick spelarna att köpa konceptet om att det är hårt arbete som krävs och ledde laget igenom svårigheter som gnäll på att man bara kunde vinna hemma och så småningom också via förlusten av The Banguras.

Främsta utmanare: Se ovan...

****

Där har ni det. Jag hade tänkt mig en sammanfattning av Allsvenskan i sin helhet till imorgon, men det får anstå till dess att vi vet exakt hur det här slutar. Ikväll kollar jag in Ängelholm mot Syrianska och på söndag vet vi exakt vilka lag som spelar i vår mest älskade serie 2012. Så sammanfattningen kommer på måndag. Den kommer dessutom bli grymt matig så jag behöver fila på den ett tag. Bara det här tog ovanligt lång tid att sätta ihop.

Här nedan har ni också det lag jag tog ut som Vårens lag i bloggen. Som ni ser skiljer det sig inte nämnvärt. Det har varit jämna prestationer av toppspelarna året igenom vilket är imponerande. Ingen i det laget har fallit ur ramen tycker jag, men vissa har blivit omsprungna.

Lag: Pär Hansson (Helsingborgs IF) - Mattias Johansson (Kalmar FF), Daniel Theorin (Gefle IF), Nicklas Backman (AIK), Kari Arkivuo (BK Häcken) - Stefan Ishizaki (IF Elfsborg), May Mahlangu (Helsingborgs IF), Wanderson do Carmo (Gais) Mervan Celik (Gais) - Teteh Bangura (AIK), Mathias Ranégie (BK Häcken).

****

Okej. Där har ni det. Är jag, som vanligt, rätt på det eller finns det möjligen någon enstaka plats där ni tycker att någon annan borde platsat?

Kunde du inte ha väntat, Zlatan?

Nu ska jag göra något som brukar vara endast kulturjournalister förbehållet. Jag tänker såga en bok jag inte har läst. Jag kan i vissa ögon vara helt snett på det, någon kan tycka att jag är en idiot, en annan att jag har helt rätt. Det ni kan vara säkra på är att när jag skriver om en match så har jag sett den. Det här är alltså något annat. Det här kan bli så himla fel, men jag gör det ändå. Därtill känner jag mig nödd och tvungen.

Expressen är först ut och slår på stora trumman för Zlatan Ibrahimovics bok som han har arbetat fram tillsammans med författaren David Lagercrantz. Om drygt två veckor släpps boken, men det lär väl bli en del rubriker fram till dess. Det tillhör marknadsföringens A till Ö. Första säljpitchen är här. Enligt Expressen så kommer Zlatan berätta om "bråket med Pep", den "tuffa uppväxten" och "striderna i laget" samt om "Helena och barnen." Jag vet inte hur det är med er, men... det är inga rubriker som lockar mig direkt.

Utdraget ur boken som tidningen presenterar kommer från reklamtexten på Bokus sida och handlar om en tjej som inte dök upp när han stod och väntade på bussen. Blir det inte bättre än så, Zlatan? Är det en baksidestext som ska sälja? Tydligen. För när detta skrivs slår Sportbladet upp samma text högst upp på sin sida.

"Zlatan är Zlatan", brukar vi säga till varandra här på redaktionen, lite på skämt, mest med stort allvar. Zlatan är verkligen Zlatan. Det finns ingen som vår störste fotbollsstjärna. Vår störste stjärna, alla kategorier. Han drar till sig läsare likväl som han drar till sig oss journalister och jag tvivlar inte på att boken kommer att ligga högt på listorna. Men jag har aldrig förstått idrottsmän som skriver biografier när de fortfarande befinner sig mitt i karriären. Särskilt inte lagspelare.

Sanningen om Pep. Har vi inte hört den redan? De två kom inte överens, Zlatan har sagt sitt, Pep har sagt sitt och nu ska det alltså dras ett varv till. Den tuffa uppväxten. Jag tänker inte raljera över hur Zlatan hade det, men det som är unikt med honom är inte hans tuffa uppväxt. Striderna i laget. Nu börjar vi snacka här, men vad kan Zlatan ärligt berätta? Är han öppen med hur det är i Milan nu? Hur det är och har varit i landslaget? Vad tycker han egentligen om vänsterbackar?

Det kommer med all sannolikhet dyka upp en och annan pikant detalj här och där som är en nyhet för oss utanför Zlatans värld, jag hoppas verkligen det för annars kan det bli outhärdligt. Jag menar, Helena och barnen. Den rubriken lockar inte direkt, om jag säger så. Men risken finns att det ändå blir tillrättalagt. Jag skrev i början att jag skulle såga boken. Det visar sig nu vara fel.

Jag kan tydligen inte såga något jag inte har läst. Jag är sannerligen ingen kulturjournalist. Nej, det här handlar om att ställa frågor. Här har ni en till avslutningsvis.

Kunde du inte ha väntat lite, Zlatan?

Jag ger mig själv godkänt

Tänk om IFK Göteborg hade haft lite is i magen. Då hade klubben kunnat få Sven-Göran Eriksson. Nu sitter Håkan Mild där med Mikael Stahre och går runt och svär för sig själv. Nu kanske det blir Hammarby istället? Vågar Gustaf Grauers lyfta luren och ringa. Väntar bara på att någon AVSLÖJAR att Svennis KAN bli tränare i Hammarby. Mina pengar sitter på Fotbollskanalen.se som under tisdagen avslöjat att Sören Åkeby och Gif Sundsvall kan bestämma sig för att förlänga samarbetet.

Jag förtydligar här och nu. Inget fel på artikeln. Tvärtom. Bra och informativt. Jag pratade med Sören igår och han sa samma sak till mig, men jag skrev den inte då för jag ville ha ett par kommentarer till. Min text handlade dessutom om Hammarbys tränarfråga så Sörens situation i Sundsvall var inte förstaprioritet för mig och att han kan bli kvar i Sundsvall kändes inte nytt. Men tydligen var det det. Tydligen var det till och med ett avslöjande. Live and learn.

Nu ska jag i alla fall inte tjata mer om det utan jag ska avslöja resten av mitt tips och kommentera det. Ni har ju del ett nedan (scrolla som sagt, slöfockar) och nu kommer del två. I morgon fortsätter den allsvenska nedräkningen med något helt annat, men här och nu kommer de sista åtta lagen i tipset och precis som under måndagen så är det först tipset och sedan den rätta placeringen inom parantes.

8. Kalmar FF (8): Jag såg framför mig ett stabilt lag som skulle göra jobbet, men som inte skulle vara särskilt spetsigt framåt och som inte heller hade tillräckligt mycket kraft för att lyfta något särskilt jämfört med säsongen innan. Tobias Carlsson höll med mig om min analys inför säsongen och det gjorde han tydligen rätt i. Den åttan satt som en smäck. De var alltför få. Smäckarna. Jag visste inte riktigt vad Guldfågeln Arena skulle innebära. Den kunde bli ett lyft, men det var långt ifrån givet att KFF skulle göra ett IFK Göteborgs-lyft bara för att man fick en ny arena. Nu började det bra och fortsatte så. KFF var starka hemma säsongen igenom. Kan man bygga vidare på det och därmed åter börja en klättring mot toppen?

7. Trelleborgs FF (15): Kommer ni ihåg programmet, Förlåt mig? Egentligen inget att minnas, men hade det funnits nu så vete tusan om jag inte borde ha bjudit in Tom Prahl. Den 17 maj skrev jag en hyllningskrönika till Tom Prahl. Han hade då lett sitt TFF till fyra segrar på de fem senaste varav en var 3-0 hemma mot Elfsborg. Laget såg ut att vara på väg mot ett sådant där mäktigt lyft som förra året då man gick från sistaplats till en slutlig femteplats. Efter min hyllningskrönika följde ett kryss mot IFK Göteborg innan TFF räknade in sex raka förluster och målskillnaden 9-21. Totalt sett blev det bara tre segrar till efter min text. Nu kanske det inte bara hade med det att göra. Nu kanske lite berodde på den galna skadesituationen i försvaret och den tunna truppen som jag inte genomskådade. Jag gjorde bort mig här, men Trelleborg gjorde bort sig mer. För så här illa hade det inte behövt gå.

6. IFK Göteborg (7): Om jag gjorde bort mig när det gällde Trelleborg så genomskådade jag IFK Göteborg. Snacket om mer rull efter marken och hur Andreas Drugge skulle lyfta den blåvita offensiven trodde jag aldrig riktigt på även om jag såg att det fanns en potential i de känsliga fötterna. Den potentialen fick han aldrig ur sig och som väntat blev pressen också för stor på Jonas Olsson till slut. Han fick gå ifrån tanken på att utveckla spelet och istället på att rädda laget kvar. IFK stod faktiskt för ett imponerande lyft. Med den starten hade det kunnat sluta illa, men Olsson och Stefan Rehn och Teddy Olausson har rätt att vara nöjda med att de inte drabbades av panik även om det var nära för Olsson efter matchen mot AIK. En tränare som går in i en säsong utan förtroende från fansen slår alltid ur underläge och en dålig start kostar så mycket mer i ett sådant läge. Mikael Stahre är härmed varnad. Leverera direkt, annars!

5. BK Häcken (6): Hade de inte sålt sina två bästa spelare så hade det nog blivit en femteplats. Minst. Inför fjolåret fanns förhoppningar och förväntningar på BK Häcken. De hade det på sig själva också, men misslyckades kapitalt. Hisingsgänget fick kämpa för sin allsvenska existens, men de klarade av den utmaningen och gick för första gången någonsin in i sin tredje raka säsong i högsta serien. De hade därmed klivit över en barriär som var mentalt viktig när de nu återtog en plats på den övre halvan. Häcken spelade stundtals strålande fotboll och när John Chibuike gjorde en bra match var laget i stort sett omöjligt att stoppa. Mathias Ranégie fick också full utdelning. När de två nämnda försvann blev det svårare för laget som ändå gjorde det starkt till slut med en sjätteplats och bara en plats ifrån mitt tips, vilket vi, jag och Peter Gerhardsson nog får vara rätta nöjda med.

4. Örebro SK (12): Örebro kände sig inte redo att ta det ultimata klivet den här säsongen. Inför starten gick man ut med att målet var topp tre. Man ville inte specificera mer än så. Jag tvekade om man var tillräckligt bra för att lyckas med det. Spelare för spelare var visserligen truppen tillräckligt stark för att till och med vinna guld, men här fanns för många frågetecken i form av spelare som satt på utgående kontrakt. Hur stort det problemet skulle visa sig vara hade jag inte riktigt förstått. Här fanns spelare som snarast bar ÖSK-tröjan för sin egen skull än för lagets. Dessutom var det så att spelarna vek ner sig fullständigt när de insåg att det inte skulle bli någon toppstrid. De gick knappt på halvfart. I enstaka matcher, eller moment i matcher, visade ÖSK upp briljansen som vi trodde att vi skulle få se betydligt oftare. Jag måste sätta mig ner och se över truppen, förutsättningarna och verkligen fundera innan jag ens vågar gissa något om vilken väg laget är på väg.

3. Malmö FF (4): Att Rolle-gate skulle överskugga allt annat hos de regerande mästarna var ingen överraskning. Att det skulle störa laget var inte heller någon överraskning. Oavsett vad spelare, tränare och ledare sa utåt så var det uppenbart att Nilssons längtan till den danska huvudstaden ställde till det för de himmelsblå. Precis det skrev jag. Jag såg ett starkt lag som skulle försöka sig på något sällsynt, försvara sitt guld, och hade man haft lugn och ro hade man kanske kunnat utmana. Nu var man aldrig nära och jag är med andra ord inte överraskad. Jag trodde kanske inte att man skulle låta det gå så långt, men ledningen var sena ur startblocken. Dessutom hade man lite otur när förstavalet Stuart Baxter plötsligt backade. I Rikard Norling hittade man ändå rätt till slut. Att klubben kvalificerade sig för Europa League är en triumf och fjärdeplatsen är egentligen ännu mer imponerande. Dessutom räddade Norling en fantastisk talang i Pontus Jansson. Framtiden ser rätt ljus ut ändå för MFF, men en viss osäkerhet råder ändå kring truppen och Pär Ågren har en del att fundera över under hösten och vintern.

2. Helsingborgs IF (1): Jag skulle kunna hävda att jag trots allt inte var helt ute och cyklade här. En tippad tvåa som slutar etta måste väl anses vara godkänt. Jodå, det tycker jag nog. Men ändå. Jag gick ändå snett på det. Till att börja med. HIF var faktiskt en överlägsen etta. Den mest överlägsna sedan Djurgården 2003 och hade de bara orkat hålla huvudet på plats i de sista matcherna hade de nog kunnat slå MFF:s poäng från förra året. Det tyder på att jag var helt fel ute. Kampen om förstaplatsen var ingen kamp, det var ett enlagsrace. Det andra är hur väl de hanterade det som ÖSK inte lyckades hantera. Spelare som spelade för utlandskontrakt lyckades vara här och nu även om Alexander Gerndt svajade ett tag. Även en spelare som måste ha blivit besviken, som Rasmus Jönsson vars Tysklandsflytt sprack i sista minuten, levererade säsongen igenom. Någon mättnad syntes aldrig av och trots bråk och tjafs utåt så höll man ihop inåt och trots alla stjärnor så var det laget som gjorde det. Det visar vilket gott jobb Conny Karlsson och Per-Ola Ljung har gjort. Och som sagt. När spelarförlusterna till slut var ett faktum så höll man ändå ihop det. Hela vägen in i mål. Det gjorde inte jag.

1. IF Elfsborg (3): Helsingborgs IF var allt som IF Elfsborg inte var. Kanske borde jag ha lärt mig, men det tycks aldrig bli så. Redan nu rycker det i tipsfingrarna. Viktor Claesson är så fruktansvärt bra att det är svårt att se att han inte ska lyfta Elfsborg. Dessutom får vi minst ett konstgräslag till nästa säsong, kanske två. Ännu en sak som talar för Elfsborg. Men är det något vi har lärt oss så är det att stjärnor inte räcker. Man måste ta skitsegrarna och man måste slita till sig poängen när det inte fungerar. Ett tag såg det ut som om Elfsborg lärt sig precis just detta, men när det verkligen krävdes fanns inte karaktärerna där. De vek ner sig på ett pinsamt sätt när avgörandet närmade sig. Något eller någon saknas uppenbarligen hos det här laget. Om det är Magnus Haglund som inte lyckas, om det är dåliga värvningar, eller om det bara är så att spelarna inte är tillräckligt skickliga, perhaps all of the above, det vet jag inte. Visst är det bra att vara ett topplag år efter år, men jag kan inte tro att klubbledningen eller Haglund är särskilt nöjd med det. Nu har det ju avslöjats att Magnus Haglund KAN få sparken så vi får väl se vad som händer. Själv är jag rädd att jag går i den gulsvarta fällan nästa år också. För det vore väl själva fan också om man skulle släppa Elfsborg som guldtips och så går de och vinner.

****

Totalt sett så tycker jag att jag kan ge mig själv godkänt i alla fall. Jag sätter visserligen bara två på exakt rätt plats, IFK Norrköping och Kalmar FF, men jag har sex andra lag en placering ifrån mitt tips och ytterligare fyra inom två eller tre placeringar, det vill säga i rätt segment. Fyra lag är jag alltså helt fel på, Trelleborgs FF, Örebro SK, Gais och AIK. Två som föll ihop och två som lyfte sig. Det är väl ni som ska döma, men jag säger alltså att det är klart godkänt. Det som grämer mig mest är faktiskt att jag inte såg den inneboende styrkan i HIF trots att jag var betydligt längre ifrån på till exempel AIK som var åtta placeringar bättre än mitt tips. Att missa mästarna är alltid missade mästare. Å andra sidan är det ni som avgör om det är godkänt eller ej. Så vad säger ni?

Under onsdagen fortsätter alltså sammanfattningen av Allsvenskan. Jag har inte bestämt exakt hur, men det är bara att hänga med här så lovar jag att allt kommer att AVSLÖJAS.

I never saw him coming

Vi ska använda veckan till sammanfattning och vi ska göra det på olika sätt i den här bloggen. Jag ägnade lördagen åt att ta farväl av Superettan och att stressat skriva ihop en krönika om den sanslösa avslutningen av serien innan det bar av till en bättre middag i goda vänners lag. Väl där lyckades jag vinna två raka omgångar av TP- mycket tack vare min lagkamrat Patrik - men också för att det handlar om att få rätt frågor. Det fick jag.

Nu var frågan om Captain Biceps överflödig, vi hade redan tagit de fyra av fem, men avslutade givetvis snyggt genom att svara rätt även på den sista och totalt sett tror jag att vi tog närmare 20 raka frågor i avslutningen av första rundan. Speciellt imponerad var Bright Eyes och hennes partner in crime, Anna, av det faktum att vi satte Termelin efter ett visst resonerande fram och tillbaka. Ibland har man nytta av sitcoms.

Söndagens ägnades sedan åt viss återhämtning med hjälp av bland annat våfflor och grädde (träning i dag efter jobbet) och åt att säga hej då till Allsvenskan. Ännu är det inte riktigt över. Vi har ett kval till Superettan - som vi helt ärligt inte bryr oss särskilt mycket om nu när Bajen lyckades undvika just detta - och vi har ett allsvenskt kval som är betydligt mer intressant. Säsongen i sin helhet är dock över och det är således dags att börja avsluta.

Bäst kanske att börja med lite rannsakan. Oftast sågas och hyllas andra här, men det är dags att göra detsamma för egen del. Jag börjar med ena halvan av mitt allsvenska tips. Andra halvan kommer imorgon och så fortsätter vi på den inslagna vägen veckan ut och avslutar allt med en Fredagsblogg såklart!

Ni ser mitt tips och den faktiska placeringen i fet text inom parantes. 

16. Syrianska FC (14): Mycket rutinerade spelare, men klubben är ung i de här sammanhangen. Ja, den är ung i alla sammanhang (bildad 1977) och då kan det vara svårt att få ihop alla bitar. Jag trodde inte att de skulle lyckas. Syrianska har dock varit minst svagt av de tre givna bottenlagen som vi har sett den här säsongen. Hade laget sluppit skador på sina tyngsta pjäser hade det möjligen gått bättre, men det var en av mina invändningar i tipset, den tunna truppen. Nu kan laget ändå klara sig kvar och knäppa mig på näsan. Jag var inte helt galet ut, men hade ändå fel. Och jag är imponerad av lyftet som laget gjorde den sista månaden. Starkt.

15. Halmstads BK (16): Det var många vackra ord från Pep Clotet Ruiz, från ordföranden Göran Johansson och från spelarna, men själv trodde jag aldrig på det som sades utan tittade istället på det som producerades. Försäsong är försäsong är försäsong och ska tas med en nypa salt. Det skvallrar ändå en del om sanningen bakom orden och jag såg ett HBK som hade problem förra säsongen och som inte kommit över dessa. Tvärtom. Man fick aldrig ordning på bitarna och föll istället samman fullständigt. Ledningen har ett stort ansvar här. De anställde fel tränare och sparkade honom sedan för sent. Nu tvingas laget börja om i Superettan.

14. Gais (5): Fredrik Lundgren brukar få rätt när vi är oense. Lagkaptenen hånade (nu är Fredrik så snäll så han skulle aldrig håna, men ni förstår rubrikspråket va?) mitt tips. Jag la in en brasklapp om att Wanderson - om han kom, vilket inte var klart vid tipstillfället - skulle lyfta Gais rejält, men jag ska också erkänna att jag även med en Wanderson på plats aldrig hade trott på medaljjakt. Jag läste laget fel. Den defensiva styrkan från året innan var intakt och spelare som Mervan Celik och Eric Bassombeng fick en härlig utväxling och utveckling. Jag är imponerad av Alexander Axéns jobb med det här laget och vi får väl se vad Lundgren säger om mitt tips nästa säsong.

13. IFK Norrköping (13): Jag var förvånad över att så många misstrodde IFK Norrköping så till den milda grad samtidigt som de trodde på Syrianska. Värvningsmässigt låg klubbarna väl hyfsat jämnt, men här har vi en klubb med rutin och dessutom färsk rutin. IFK var nyss uppe och vände i Allsvenskan. De visste vad de gjorde fel då och skulle inte göra om det nu. Även när det gick som tyngst stod man bakom Janne Andersson och drabbades aldrig av panik vilket skedde senast. En smart värvning av James Frempong gav styrka när det behövdes. Ordföranden Peter Hunts målsättning om övre halvan var inte realistiskt, men det spelar ingen roll nu. IFK klarade sig kvar, toscakakan åkte fram och nu ska det bli spännande att se hur man väljer att ta nästa steg.

12. Gefle IF (9): När jag kom till upptaktsträffen i Malmö trodde jag att jag skulle få se ett trendbrott. Gefle skulle inte tippas som avstigningskandidat. Jag hade fel. Journalister och tränare samt spelare gick på det igen. "Då tippar du oss nog nästan högst av alla" sa Pelle Olsson när jag meddelade honom att jag hade laget på tolfte plats. Han hade siktet högre inställt och fick rätt. "När topplag behåller sina trupper säger man att det är bra, när vi gör det så säger man att vi inte har värvat tillräckligt bra", fortsatte Pelle, tog på sig en kavaj och coachade laget till en niondeplats. Kontinuiteten är A och O i ett lag som spelar som Gefle. Det såg vi i år igen. Kommer trendbrottet på nästa upptaktsträff?

11. Mjällby AIF (10): Det svåra andra-året. Det är en klyscha, men som alla klyschor är det grundat i sanning och det var därifrån jag byggde mina funderingar kring Mjällby. Med tanke på hur säsongen utvecklade sig var det väldigt starkt av Peter Swärdh och spelarna att ta sig samman som de gjorde. Ett tag såg man ut att vara på väg att dundra ur serien, men nu kan man inte ens hävda att det var tack vare svagare motståndare som Mjällby slutade där de gjorde. Det var av egen kraft. Redan nu känns det som om nästa år kan bli ännu tyngre för Listerlandets stolthet. Ni vet, det där svåra tredje-året, men jag får återkomma om den saken.

10. AIK (2): När man tippar fel kan man räkna in oväntade faktorer som en förklaring. Ta Teteh Bangura till exempel. Jag såg honom i ett antal försäsongsmatcher utan att upptäcka något särskilt, men det gjorde å andra sidan inte Trelleborg FF:s klubbdirektör Lasse Larsson eller Kalmar FF:s lagkapten Henrik Rydström heller. Och Teteh Bangura började på bänken i första matchen och fick spela från start i matchen efter då Mohamed Bangura var skadad. Resten är modern fotbollshistoria. Den bästa värvningen i Allsvenskans historia har jag kallat honom. Jag står fast vid det. Jag såg aldrig Teteh komma, men det är inte hela förklaringen. Jag såg inte arbetet som Andreas Alm gjorde där han fick spelarna att inse att hårt jobb var nycklen. Jag såg inte den stabila grunden som gav Sveriges bästa försvarsspel Utan Tetes succé hade det aldrig blivit en andraplats, men oavsett vilket så hade det aldrig blivit en tiondeplats heller. Jag hade, precis som i fallet Gais, rejält fel.

9. Djurgårdens IF (11): Bättre känsla hade jag när det gällde Djurgården, men även här missförstod jag kaxigheten utåt. Jag visste inte att den gällde inåt också. Jag trodde att blåränderna var kloka nog att förstå att de långsamt skulle bygga vidare på det man gjorde i fjol. Så blev det inte. Här skulle det tas sjumilakliv direkt och spelas snyggt och vackert. Carlos Banda var naiv och fick betala priset för det genom att skickas bakåt och åt sidan med munkavle samtidigt som Magnus Pehrsson kom med tydlighet. Jag är splittrad när det gäller Pehrsson. Han har lyft Djurgården och gjorde det i ett läge när det såg nästan hopplöst ut, men han har också haft en del tur. Skyttekungen Kennedy Igboananike hade aldrig gjort sitt hattrick mot TFF om Pehrsson inte tvingats byta in honom och utan Kennedy antagligen ingen derbyseger. Det är nästa år Pehrsson ska bevisa om han är framtidens tränare, men hyllas ska han ändå även om han inte riktigt lyckades ta laget hela vägen till min tippade niondeplats.

****

Där har ni första delen av tipsen. Jag är hyfsat nöjd. Två rejäla feltolkningar av Gais och AIK, men i övrigt satt det rätt bra får jag lov att säga. Den andra halvan kommer under morgondagen och då ska jag alltså försöka förklara varför vissa laget misslyckats så kapitalt trots alla förutsättningar att lyckas. Vad hände med mitt guldtips till exempel och varför firade Tom Prahl sitt 30-årsjubileum av första succén med TFF med att åka ur? När det gäller det sistnämnda fruktar jag att jag hade något med saken att göra. Häng med under tisdagen så får ni veta mer.

Hej då Allsvenskan 2011, jag saknar dig redan

En vacker hyllning.
En vacker avslutning.
Allsvenskan 2011 har precis tagit slut och jag saknar den redan.

Vi fick aldrig guldfinalen vi hade hoppats på. Elfsborg mot Helsingborg skulle ha varit det. Helsingborg mot AIK kunde ha varit det. Hur det hade sett ut med värdigare regler får vi aldrig veta. De tre poängen som försvann bakom ett skrivbord kan man peka på och hävda att de kunde ha betytt 62-60 i poäng mellan de rödblåa och de svartgula inför avslutningen, men det är långt ifrån säkert.

Att Syrianska aldrig borde ha haft den segern gratis som man fick den nu och att Helsingborg aldrig borde ha haft sina tre derbypoäng gratis är det ingen tvekan om, men som jag har konstaterat för länge sedan, HIF är värdiga svenska mästare och de bästa mästarna sedan Djurgården 2003.

Det är beklagligt att Allsvenskan sett ut som den har gjort i år. Rent utav en skandal och vill man leta svarta bilder och fula rubriker är det inte särskilt svårt, men vem vill minnas det nu? Inte jag i alla fall. Så jag slog mig ner för avslutningen på Olympia och hoppades få se en värdig avslutning på serien och det kunde inte ha börjat bättre.

När de för dagen vitklädda AIK-spelarna ställde upp sig och applåderade in sina övermän inför en fullsatt arena var det en bild och en rubrik att sätta för vår mest älskade serie när vi ska skriva ihop Allsvenskan 2011. I matchen som sådan hade AIK tabellmässigt mest att spela för. En andraplats ger extra tillskott i kassan och kan få betydelse i Europa. Dessutom hade laget prestigen som två segrar av två möjliga mot svenska mästarna ger. För Helsingborg handlade det egentligen bara om prestige.

Nej, någon guldfinal var det inte och den riktiga spänningen och stämningen infann sig därför aldrig, men tidigare nämnda förutsättningar räckte ändå för att spelarna skulle bjuda den stora publiken på mycket god underhållning. Det tidiga ledningsmålet av Helgi Danielsson satte an tonen och ett hemmalag som möjligen varit lite guldtrött de senaste matcherna vaknade genast.

Som sig bör tog Helsingborg över mot ett backande AIK och till slut hittade även ett inlägg rätt och snyggt regisserat som det var fick äntligen Alvaro Santos göra mål i Allsvenskan 2011 även för HIF. Den andra halvleken gick båda lagen för seger. Fortfarande var det svenska mästarna som hade mest av spelet. Från innermittfältet där unge, lovande och matchotränade Niklas Maripuu blandade och gav kunde May Mahlangu och Ardian Gashi styra och ställa mycket.

Santos hade åtminstone en chans till att göra 2-1-målet, men den ende målvakten som utmanar Pär Hansson om titeln "Årets målvakt", Ivan Turina, stod för en räddning Gordon Stewart hade varit stolt över. AIK skapade också chanser och framförallt Kwame Karikari hade goda möjligheter att bli matchvinnare han också.

Nu slutade allting med ett broderligt kryss och även om det inte var en guldfinal så var det i alla fall Sveriges två bästa lag som fick avsluta på allra bästa sätt. De båda lagen vann lika många matcher, de släppte in lika få mål (om man räknar in skrivbordsmålen som AIK "fick"), men HIF gjorde nio mål fler och framförallt förlorade de fem matcher mindre. Värdiga mästare alltså och ett värdigt slut.

Nu börjar det bli dags att sammanfatta Allsvenskan. Låt mig fundera på den ett litet tag till. Nu vill jag bara minnas det bästa och konstatera att det är slut nu. Vi har en drygt fem månader lång vinter utan grönt gräs och rullande bollar. Champions League i all ära, men jag har allsvensk fotboll i blodet och kommer att längta. 2012 kan bli ett fantastiskt år.

Det känns som om HIF:s utmanare är många vilket borgar för en spännande serie. Åtminstone två spännande lag med goda förutsättningar kommer upp och med tanke på att såväl AIK som Djurgården gör sina sista år på två klassiska arenor vilket borde ge en publikboom och ett EM-uppehåll kan till och med bli ett lyft när Sverige är med igen. Jodå, 2012 kan bli fantastiskt. Men jag saknar redan 2011.

Möllenöh, det är allt jag har att säga

Robert Broberg säger: Film är bäst på bio. Sport är bäst på tv.

Svårt att säga emot den här dagen.
GIF Sundsvall förlorade sig upp i Allsvenskan och två lag som var riskerade allt vann allt.

Herregud, vilken avslutning på Superettan 2011.

Be mig inte om en analys. Vad ni än gör, be mig inte om det. Att se en match på tv gör analysen svårt. Att se två på tv samtidigt gör det ännu svårare. När all taktik läggs åt sidan, när alla pärmar bränns på bokbål, så är det omöjligt. Häromdagen slog jag fast att inget slår fotboll. Ingen dramatik, inga känslor slår den man kan uppleva på en fotbollsläktare. Någon som vill utmana den tesen? Kom igen då, för jag har färsk ammunition.

Men jag måste hejda mig. De första 45 minuterna var inte mycket till spänning, men ungefär som Steven Spielberg väntade med att visa hajen kände vi hela tiden att det var något som smög under ytan. När GIF Sundsvall gjorde 1-0 så trodde jag nästan att hajen hade fastnat i ett fiskenät för Hammarby kände sig tryggt, Ängelholm kände sig slaget och Jönköping Södra hade inget att ge.

Målet är ingenting, vägen är allt, menar Robert Broberg. Målet kan också vara allt. För Jönköping vände blixtsnabbt och helt plötsligt var det pärmbränning av stora mått. Sällan ser man två lag gå så fullständigt för seger. Från att inte ha velat eller orkat ge något så fanns ingen tid att slösa. Varenda inkast togs snabbt, varenda frispark likaså och såväl Ängelholm som Hammarby hade möjligheter att avgöra.

Hade David Seidler kommit med ett manus med ett slut som det i Ängelholm hade producenterna sagt åt honom att skriva något med ett lite mer verklighetstroget avgörande. Men ibland blir verkligheten sagolik och då får Sebastian Bojassén av alla smeka in segermålet i den 95:e minuten. Hammarby firade att de slipper kvala i Superettan som om de hade vunnit serien. Jag förstår det. Säsongen har varit en mardröm och Hammarby är långt ifrån en riktig vinnare ännu, men nu är de värda att njuta åtminstone helgen ut. Sedan börjar arbetet för att de ska följa GIF Sundsvall.

GIF Sundsvall. Laget som firade en förlust som om de hade vunnit och det hade de ju gjort. Inför säsongen tippade jag Giffarna som segrare i Superettan. Nu blev det inte så, men de tog steget upp och är det något lag som förtjänar att ta steget är det Giffarna. Kvalbesvikelsen förra säsongen och raset säsongen innan det. Höstarna och vintrarna har varit tunga för Norrlandslaget. Nu blir det hårt jobb.

Cain Dotson har mycket att jobba med. Lånade spelare, spelare och tränare med utgående kontrakt. Det kommer att krävas mycket av sportchefen om återkomsten inte bara ska bli tillfällig, men när den champagnedränkta kavajen har torkat ser han säkert fram emot uppdraget.

Man kan lätt tro av bevakningen här på eurosport.se och hos andra medier att den här serien bara handlar om Hammarby. Sällan har väl ett bottenlag i Superettan bevakats så hårt. Det borde inte vara svårt att förstå. GIF Sundsvalls spelare sjunger "Just idag är jag stark" när de firar i omklädningsrummet och Jönköping Södras spelare sjöng med i spelargången när de mötte Bajen på Söderstadion tidigare i veckan.

Jönköping Södra ja. De klarade sig också. För när vi räknar samman allt så är det laget vi inte pratade om, Värnamo, som tvingas kvala. Helt osannolikt på förhand. Det är nog tungt, men jag tror ändå att de kan ta det. Laget hade på förhand tagit emot en kvalplats. Det hade nog Ängelholm också gjort, men om vi ska leta en förlorare den här dagen - och det tar emot - så är det Ängelholm.

De lät ett mål för GIF Sundsvall sänka moralen och när de väl insåg att de fortfarande levde var det för sent.

Här i min skrivmaskin vill jag ändå sluta på ett roligare sätt. För när Jönköping Södra gjorde det ingen trodde, när Hammarby äntligen fick jubla och när ett förlorande GIF Sundsvall var en vinnare så måste man gör det. En Oscarsvinnare som David Seidler i all ära. Hur hade Robert Broberg gjort. Oavsett vad jag skriver så kan jag inte toppa det vi upplevt idag så... Tja, vad sägs om...Möllenöh?

Fredagsbloggen: Andreas Alm kan få sparken

För tio år sedan. Ungefär nu blåser domaren i pipan.

För tio år sedan. Hammarby är för första gången någonsin svenska mästare i den enda sporten som betyder något.

För tio år sedan. För första gången. Och för sista? Jag undrar om ni som grät av lycka då förstod att uppskatta det ni hade tillräckligt mycket?

Idag känns visionerna som presenterades i samband med AEG:s stora utspel om att de skulle engagera sig i klubben på allvar som ett skämt. Det är lätt att snacka om hur det ska gå till, det är betydligt svårare att verkligen göra det. Hammarby spelar i helgen för att slippa kvala sig kvar i svensk elitfotboll. Allt det där vet ni. Det är ingen idé att tjata om det. Jag tänkte skriva om minnen istället. Om att livet verkligen var bättre förr. Då. För tio år sedan. Eller för ett år sedan. Eller två år sedan. Eller för 26 dagar sedan.

Minnen och känslan man hade då. När världen bara var vacker. Det finns nog inget som kan framkalla den där rena lyckan så som fotboll kan.

1999 vann Helsingborgs IF SM-guld. Två år senare var det Hammarbys tur. På lördag kan Hammarby ta ännu ett kliv mot division 1. På söndag får Helsingborgs IF lyfta Lennart Johanssons pokal. Vi vet reda nu hur det kommer att se ut på Olympia. Det kommer att jublas, det kommer säkert att vara en fest. Det är fullsatta läktare och förutsättningarna goda för en bra match mellan Sveriges bästa lag och de som utmanade längst. Jag kan ändå tycka lite synd om HIF-fansen och spelarna. För den där stora lyckan, den där verkliga euforin infann sig egentligen när Mathias Ranégie nickade in 1-1 mot AIK på Swedbank Stadion. För 26 dagar sedan. Mästare i buss smakar aldrig lika bra som mästare inför en fullsatt arena. Nu blir det mer av ett "tack för allt-party" än ett riktigt jävla party!

Helst ska det ske på Buster-vis. Som när en trotjänare dundrar in segermålet i slutminuterna mot ett lag som är obesegrat på sin hemmaplan. Typ Daniel Tjernström mot IFK Göteborg för två år sedan. Fick HIF välja ett drömscenario så skulle de nog göra som Manchester City och slå in guldmålet i slutsekunderna mot just AIK på söndag. Inte så bra för hjärtat kan man hävda. Den bästa medicinen för hjärtat vill jag hävda.

Det här med att leva i nuet är inte alltid så enkelt. Livet snurrar så fort och aldrig snurrar det fortare än i glädje. Att det var bättre förr brukar användas för att beskriva hur tillvaron i stort har förändrats och försämrats, men det där är rent subjektivt. Att musiken var bättre förr är visserligen sant, men det är nästan allt. Allvarligt talat. När Malmö FF blev svenska mästare förra året, levde ni himmelsblå supportrar tillräckligt mycket i lyckan för att kunna minnas den nu när arga rivalerna HIF tar över mästartiteln? Kommer de rödblåa lagra tillräckligt med upplevelser för att stå ut med att se något annat lag lyfta bucklan nästa år. Kanske. Kanske blev de bestulna på ögonblicket av en trasig serie som haltar värre än Gregory House! Fast det är klart, man kan lika gärna hävda att de var för bra för sitt eget bästa.

Till livets natur hör att man upplever saker där och då och sedan lämnar och går vidare. Det är flyktigt. Ett SM-guld för tio år sedan. Division 1 i år? Så måste det vara. Har man tur får man behålla sina minnen länge och har man riktig tur får man behålla dem livet ut. Jag kan bara önska att jag själv var lite bättre på att uppskatta det som händer där och då när det verkligen händer.

Så mitt råd till alla som håller på Helsingborgs IF måste ändå vara det. Njut verkligen på söndag. Gör det. Kanske tvingas ni vänta i tolv år även den här gången. I sådana fall gäller det att glädjepuckeln är rejält välfylld om man ska orka sig igenom en öken utan oaser av framgång. Att vara stark just idag är väl alltid bra, men ibland är det helt enkelt roligare att vara glad där och då och slippa längta efter just den där dagen.

****

Expressen slår på stora trumman idag och AVSLÖJAR att Magnus Haglund KAN få sparken. Jag vet inte hur det är med er, men jag är chockad. Jag trodde att Haglund var den ende tränaren i världen som var helt immun mot sådant som klubbledningar kan få för sig att hitta på, men nu visar det sig alltså att jag hade fel. Jag är skakad. Skakad, men inte omrörd.

****

Killing Bono i all ära, men nu vill jag se någon ta tag i fenomenet U2 på allvar och göra en spelfilm om bandet. Det måste ju finnas hur mycket roliga grejer som helst att berätta. Och huvudrollen är ju given. Ge den till Martin McCann.

****

Undrar just om det blir mer Guldnougat på festen på söndag eller om de bjuder på något bättre nu när HIF får fira en andra gång.

****

Tänk hur nära Malmö FF var Champions League. Jag tror att väl där så hade laget gjort det bättre än de har gjort det i Europa League. Ingen spelare skulle någonsin erkänna det, definitivt ingen tränare och inte heller någon annan ledare, men det känns som om MFF inte orkar kämpa hela vägen in i den här turneringen. De möter absolut bättre lag och förlusterna i sig är inget konstigt, men hjärtat finns inte riktigt där, känns det som.

MFF ser trötta ut. Trötta i benen, det är en sak, men trötta i huvudet. MFF-fansen har varit fantastiska rakt igenom kvalet och har imponerat storligen, men inte heller publiken lockas något särskilt av den näst finaste av ligor. På MFF:s hemsida i en faktaruta om gårdagens match står det under rubriken publik: Information saknas.

Jag var inte där, vi hade Udda Fågel på plats istället såklart, men på tv-bilderna såg det långt ifrån fullsatt ut. MFF borde ta resten av matcherna som utbildning, men risken finns att man bara vill bli av med uppgiften och ta semester.

****

eurosport.se avslöjar: Andreas Alm kan få sparken

****

Björn Runströms filmning mot Jönköping Södra kan vara den sämsta jag har sett på plats. Den var rolig, men dålig!

****

Tuffa tider i IFK Göteborg just nu och jag tycker synd om klubben. Deras namn dras i smutsen nu och det här är något som de kommer att få leva med oavsett vad som händer med Prioritet Finans som, så vitt jag vet, inte är åtalade för något. Är de ens misstänkta? I slutändan kan det bli en fråga om vad IFK Göteborg har råd med. Har de råd att behålla Prioritet Finans på bröstet? Har de råd att inte göra det?

****

Eurosport.se avslöjar: Andreas Alm kan bli kvar

****

Det här med att fira med efterätt är inte direkt svenska fotbollsklubbars grej, det är uppenbart. Guldnougat i Helsingborg. IFK Norrköping firade sin säkrade allsvenska plats med toscakaka!

****

eurosport.se avslöjar. Bollen ska sparkas

****

Till och med de engelska spelarna blir mesiga om de är här för länge. När Kenny Pavey firade efter sin sista match på Råsunda slutade det med en sönderslagen blomkruka.

****

Om Hammarby grejar kontraktet så kanske det inte är något att fira direkt, men kanske kan Yvonne Werner vispa ihop något smarrigt.

****

En väldig diskussion här om IFK Göteborgs olika sponsorer och deras "titlar". Men om Ica nu är hederssponsor, borde inte Prioritet Finans vara typ... Gudfadersponsor!

****

Landslagstruppen och landslagsledarteamet genomsyras av glädje, entusiasm, ambition och gemenskap. Vi vill skapa framgång, välbefinnande och ”wow-känsla”! Konståkningslandslagets hemsida. Texten skulle kunna vara skriven av Erik Hamrén.

****

Konståknings-Hence! 

****

Hammarby avslöjar: AIK spelar i U21-serien. 

****

När han åkte fast trodde jag att vi skulle få svar på hur Muammar Qaddafi, Mo’ammar Gadhafi, Muammar Kaddafi, Muammar Qadhafi, Moammar El Kadhafi, Muammar Gadafi och så vidare stavar sitt namn. Så blev det inte.

****

Våra kollegor på Eurosports redaktioner runt om i världen har samarbetat med att sätta ihop en videosamling av de bästa och mest legendariska presskonferenserna inom sportvärlden. De ville ha in förslag från alla redaktioner. Jag tänkte genast på Kjell Jonevrets klassiska "Allt är bara bajs"-kommentar, men röstades ner. Å andra sidan var det kanske lika bra. Jag vet inte hur man översätter på bästa sätt och dessutom är jag långt ifrån säker på att det verkligen finns video av det hela. Någon som vet?

****

Tennis-Hence har snart lika många namn i den här bloggen som Mua... Mo´.... Moa... ja, ni vet, har i världspressen.

****

Bortbjuden på middag på lördag, men det hindrar inte att det blir några timmars jobb i helgen. Såväl under lördagen som söndagen, som ni förstår. Nu ska vi ta den ordinarie säsongen i hamn. Jag återkommer så småningom givetvis med säsongens lag, mål, höjdare, besvikelse och avslöjande. Bland annat. Men det får anstå lite till. Först ska ju säsongen som helhet avsllutas. Vi har ju ett par kval kvar till exempel. Men snart är det slut så passa på och njut av tillfället.

Vi hörs