Stahre får börja i en löjligt hög uppförsbacke

BUDAPEST. Mikael Stahre tar över IFK Göteborg. Det finns egentligen ingen anledning att ifrågasätta uppgifterna. Det finns dock anledning att ifrågasätta valet. Men samtidigt, gud vad jag längtar till 2012.

För att det inte ska bli några missförstånd. Det går inte att säga något om valet som IFK Göteborg ur sportslig synpunkt. Tittar man på vad som finns tillgängligt där ute så kan man knappast välja bättre än Mikael Stahre. Han visade redan under sin tid tillsammans med Rikard Norling i AIK att han har vad som krävs på den här nivån.  i Väsby United tog han det ett steg till och visade att han kunde utveckla såväl spelare som ett lag. När han sedan fick chansen att själv leda AIK visade han att han är en vinnare. Mikael Stahre är således ett klockrent val för IFK Göteborg.

Man har kört fast under Jonas Olssons ledning även om jag tycker att Olsson och Stefan Rehn fått lite väl mycket skit med tanke på det facit de har. Dessutom tycks de av allt att döma fortfarande ha spelarna med sig och det tyder på att de idéer som duon har haft har varit de rätta. Att de får gå efter säsongen är dock inget att säga om. De har förlorat förtroendet hos fansen och det kan man tycka vad man vill om, men sådant sätter en extra press på ett lag. Det har vi sett mängder av bevis på. Därför är det rätt att gå vidare och Olsson kan lyckas någon annanstans. Han behöver antagligen också en nystart.

Så långt allt rätt och riktigt alltså. VIll IFK Göteborg - och det vill klubben - fortsätta utveckla sitt spel och bli ett lag som håller mer i bollen är Mikael Stahre ett gott namn. När han kom till AIK satte han visserligen först grunden och under den där våren 2009 var de svartgula inte ett lag man gick och såg för underhållningens skull. Men i och med att tryggheten satt där växlade också lirarna ut och när Dulee Johnson och Flavio kom på plats så var det under hösten riktigt kul att se AIK lira boll för det var precis vad de gjorde.

I IFK finns förutsättningarna för att göra just detta. Bollskickliga spelare har man gott om och värvningen av Daniel Sobralense gör bara det intrycket än tydligare. Fortfarande finns det alltså inget att klaga på. Så vad handlar det här om egentligen? Jo, känslorna.

Jag tror mig ha örat tillräckligt mycket mot supportermarken för att känna skakningarna nu. Inte så mycket från AIK-fansen. Det berör möjligen Stahre på ett personligt plan, men han måste jobba och vill jobba i toppen. Det är smällar man får ta. Jag tror att de svartgula är för upptagna med sitt eget för att verkligen bry sig så mycket. Nej, jag pratat om skakningarna från Göteborg. De känns ända ner hit till Budapest. För de blåvita kommer Stahre att bli svår att acceptera.

Rikard Norling gick till Malmö FF, säger någon. Jodå, det är sant, och Norling är mer AIK än vad Stahre är. Samtidigt tog det betydligt längre tid för Norling att hamna i MFF efter tiden i AIK, det skedde mitt under en säsong vilket gav andrum från start och dessutom är Malmö FF och AIK inte lika arga rivaler som IFK Göteborg och AIK är. Efter Djurgården - AIK finns de starkaste supporterkänslorna i Sverige i det här mötet.

Men vänta nu. Föreslog du inte Mikael Stahre i Hammarby? Det är sant. Men i ett desperat Hammarby som bara vill lyckas igen skulle välkomna Hin Håle själv om han bara kunde lyfta laget från det... ehm.. helvete, de befinner sig i nu. I IFK Göteborg är förväntningarna helt andra.

Mikael Stahre får börja i en löjligt hög uppförsbacke och det gäller att han levererar direkt för annars kommer han att få utstå väldigt mycket från läktarplats. Som journalist hamnar man ganska långt ifrån känslorna. En pressläktaren är på många sätt en steril plats på en arena. Man livekommenterar matcher, man antecknar, man diskuterar byten och så vidare. Man är så fokuserad på vad som händer på planen att det är svårt att reagera överhuvudtaget. Därför är det lätt att glömma bort vad det är som ger vår serie och våra lag liv. Det är supportrarna. Deras känslor är viktiga.

Nu ska jag inte döma ut det här äktenskapet innan parterna ens sagt ja till varandra inför fotbollsguden i templet Kamratgården. I slutändan handlar det ändå om resultat. Och Stahre har gjort resultat i pressade lägen förut. När han kom till AIK var det långt ifrån alla som var nöjda med den utnämningen. Ändå är det en västanvind jämfört med den storm som väntar från en vibrerande ståplats på Gamla Ullevi om resultaten går emot. Men Mikael Stahre får i IFK Göteborg förutsättningarna för att lyckas. Ekonomiskt och med den trupp han står med och det kan mycket väl bli guld 2012.

På ett personligt plan är jag hur helst glad att Mikael Stahre kommer tillbaka till den svenska toppfotbollen, precis som jag var glad när Rikard Norling återvände. Ju fler profiler serien får, på planen och vid bänkarna, desto bättre. Säsongen 2011 är inte över ännu, men redan nu längtar jag till 2012.