Helsingborgs IF, bästa mästarna på elva år

Kalla Helsingborgs IF mästare i kavaj.

Kalla Helsingborgs IF mästare i buss.

Gör som ni vill, men kalla Helsingborgs IF för det de är. De bästa mästarna på elva år.

Vill man så går det givetvis att hitta invändningar mot påståendet ovan som alltså jämför de nyblivna guldmedaljörerna med 2002 och 2003 års svenska mästare Djurgården. Vi kan ta Elfsborg. Ett Elfsborg som på ett osannolikt sätt viker ned sig när allting ska avgöras. Ett Elfsborg som förlorar fyra av de fem senaste matcherna. Hade de vunnit fler än de förlorat, säg tre av fem så hade de nu ”bara” varit fyra poäng bakom HIF och vi hade haft en viss spänning inför de sista tre omgångarna trots allt. Vi kan gå till de där avbrutna matcherna. För hur man än ser på saken så fick Helsingborg tre poäng gratis i derbyt mot Malmö FF i en match som sett till de minuter som faktiskt spelades mycket väl kunde ha slutat med seger för MFF trots att HIF tog ledningen. Vi ska inte heller glömma att de sista utmanarna AIK också blev av med poäng bakom skrivbordet. Jodå, nog kan vi hitta saker om vi söker med förstoringsglaset, men det blir bara löjligt.

Det fanns ett resonemang i fjol om att HIF faktiskt gjorde den bästa säsongen eftersom de kom tvåa och vann Svenska Cupen. Det blir också lite löjligt. Malmö FF var värdiga mästare då, men när jag nu menar att Helsingborg är de bästa mästarna sedan Djurgården i början av 2000-talet så lägger vi också till förra säsongen och de prestationer som HIF stod för då. De rödblåa har i år bara fortsatt på den inslagna vägen och det är oerhört imponerande. Om vi återvänder till AIK så hade de säkerligen utmanat längre om de hade behållit Teteh Bangura och Mohamed Bangura, men då glömmer man bort att Helsingborg har sålt ännu fler namnkunniga spelare än Solna-klubben och ändå behållit farten och kraften rakt igenom serien.

Ska vi ta oss igenom dagen när laget till slut ändå fick fira så var det inte alltid så vackert. Helsingborg gjorde antagligen sin sämsta match för säsongen i Allsvenskan borta mot ett duktigt Gais. HIF fick 0-1-målet gratis av målvakten Henry Sillanpää och av hemmalaget som ändå reste sig. När Wanderson dundrade in 1-1 på straff talade allt för de grönsvarta. Då höjde HIF tempot så som vi har sett dem göra så många gånger förr under 2011. Det var definitivt inte något tryck som sattes på Gais som tvärtom fortsatt var laget som styrde och ställde mycket, men helt plötsligt var det ändå liv i serieledarna. Målet som gav segern var också värdigt ett blivande mästarlag. Erik Sundins delikata Michael Owen-liknande mottagning efter en av sina patenterade djupledslöpningar belönades när Sillanpää åter kom fel in i situationen. 3-1-målet på straff var bara ett sätt att snygga till siffrorna ytterligare. Jag har nu sett tre raka matcher med HIF där de förlorade en efter en mycket bra insats (Elfsborg borta) och vann två efter rätt svaga insatser. Även mot Mjällby kunde de då fortfarande vice mästarna ha straffats eftersom gästerna skapade massor av 100-procentiga lägen utan att lyckas förvalta dessa. Där och på söndagen mot Gais syntes ändå personaltappen av något, men Helsingborg vann båda och då spelade den hedersamma förlusten i Borås ingen roll.

Efter triumfen på Gamla Ullevi var det alltså bussresa hem och radiolyssning som gällde. Det de därmed inte såg var ett AIK som spelade i stort sett perfekt försvarsspel, men som också hade svårt att skapa de riktigt heta chanserna framåt. AIK har i år i stort sett vägrat kryssa och till slut gick de svartgula ändå för seger och tryckte tillbaka Malmö FF mer och mer och när målet kom var det på något sätt symboliskt att det var Niklas Backman som gjorde det. Försvararen hade lovat ett galet firande när första målet väl kom. Så mycket galet firande blev det nu inte, men glädjen gick det inte att ta miste på hos försvararen. På grund av guldkänning? Nej, det här var ingen match som AIK gick för seger i för att hålla gulddrömmen vid liv. Det här handlade om Europaplatserna. Ingen på arenan trodde något annat. Om någon tvekade var det bara att lyssna på MFF-klacken som pumpade på hela vägen och som inte ville något annat än himmelsblå seger trots att det skulle säkra guldet till Sundets Pärla och till den där bussen på väg hem. De visste, precis som alla andra, att HIF ändå skulle vinna till slut och då var det lika bra att försöka ta viktiga poäng och nå Europa trots allt.

Därför gick Malmö FF för fullt framåt och att en kvittering skulle komma i en stad där AIK inte har lyckats vinna sedan 1996 var inte överraskande. Historien vägde tyngre än AIK:s ovilja att kryssa. Mathias Ranégie lyfte högre än Alexander Milosevic och brottningsmatchen om bollen som följde mellan Pontus Jansson och Ivan Turina visade också att gästerna var mer än nöjda med en poäng. Hade AIK gått för SM-tecknet hade Turina gärna sett en snabb avspark. Nej, det var ingen som trodde på något annat än att oavsett resultat på Swedbank Stadion så var guldet Helsingborgs och det säger allt om hur överlägsna HIF har varit i år. Det är överraskande.

Ni som har följt bloggen sedan starten vet att jag tippade Elfsborg som svenska mästare före just Helsingborg. Jag trodde på en hård fajt, men att ett intakt Elfsborg skulle straffa Helsingborg till slut just på grund av de försäljningar som var lätta att förutse. Men den trygghet som Conny Karlsson, Per-Ola Ljung, Sven Andersson och de andra har lyckats bygga in i laget har gjort att spelare blir lättare att ersätta än vad som borde vara möjligt. Samtidigt har uppenbarligen Reine Carlsson och Jesper Jansson gjort ett strålande arbete i scouting och planering. Där finns också en stark Paul Myllenberg som står för en integritet som jag gillar. Befinner man sig utanför klubben, om man inte deltar i träningar, i styrelsemöten och hör hur samtalen går är det omöjligt att veta exakt vem eller vilka som ska hyllas för vad. Jag tillåter mig ändå att försöka.

När Conny Karlsson utsågs till tränare – förlåt, manager - i Helsingborgs IF var inte jag den ende som höjde på ögonbrynen. Jag kan lova att det fanns mängder av supportrar som var missnöjda. Själv mindes jag först och främst Henrik Rydströms ord om Conny. Sammanfattningsvis kan man säga att Kalmar FF-mittfältaren menade att Conny var en fixare. Någon som kallades in när något skulle räddas, men han var inte tränaren som tog en grupp vidare i utvecklingen så vad skulle han göra med HIF? Svaret kom direkt. Med framförallt ett stabilt försvarsspel där alla kände sin roll inledde laget säsongen 2010 med 13 raka matcher utan förlust och av dessa vann laget elva. Det räckte inte hela vägen den gången på grund av ett ännu mer fantastiskt Malmö FF. Sättet som Helsingborg till slut förlorade guldet på kunde ha knäckt laget, men så blev det inte.

Erik Edmans utspel i början av året om att HIF knappt ens höll allsvensk bottenklass kom överraskande för resultaten under försäsongen skvallrade inte några sådana problem. Ändå kanske det var en nödvändig väckarklocka. För de nyblivna svenska mästarna har inte tagit något för givet i år. Alla har varit beredda att göra jobbet för varandra och därför har sålda stjärnor inte blivit avgörande. Hur stor eller liten roll Conny Karlsson än har i detta så ska han givetvis hyllas för sitt arbete.

I slutändan handlar det givetvis ändå om spelarna och här finns det mängder av hjältar. Rasmus Jönsson med sina känsliga fötter och härliga speluppfattning. Alexander Gerndt med sin fart och vassa skott. Peter Larsson med sin styrka och rutin. Tre som försvann, visst, men här finns också Erik Sundin som absolut har gnällt över bänkningar då och då, men som alltid har tagit jobbet för laget snarare än för sig själv. Mattias Lindström med sin härliga inställning i varje läge och Allsvenskans bästa innermittfältspar i May Mahlangu och Ardian Gashi som springer upp och ner utan stopp. Det går såklart att räkna upp alla spelarna, men om jag tvingas välja en MVP så blir det Pär Hansson. Allsvenskans bäste målvakt har inte bara stått för viktiga och ibland näst intill omöjliga räddningar som i sig skänkt en trygghet till hela laget. Han bidrar också med ytterligare en dimension i själva spelet tack vare sin trygghet med fötterna som ger backarna ett alternativ bakåt som inte bara innebär en långboll utan adress när pressen från motståndarna är för intensiv. Om ett framgångsrikt lag verkligen byggs bakifrån är målvakten den viktigaste byggstenen. Lagkaptenen har orkat bära mästarkonstruktionen året igenom.

Det har varit en konstig allsvenska. En jobbig allsvenska. Enskilda individer har försökt stjäla den ifrån oss, understödda av märkliga regler om poängutdelning från kontor. Det hade kunnat svärta ner svenska mästarna. Så blir det nu inte. 65 poäng, tvåa och cupmästare i fjol. 61 poäng och semifinal i cupen hittills i år. Det är därför inte särskilt konstigt att Helsingborgs IF blev mästare i kavaj. I buss. Tre omgångar från Allsvenskans slut. Därför och för alla andra skäl som kan räknas upp som laget är värdiga mästare. De bästa mästarna på elva år och till slut finns det bara en sak att säga.

Grattis, HIF!