Fredagsbloggen: Wernblooms mustasch var sämst på plan

I dag fyller Per-Olof Olsson år. Per-Olof vem, och varför ska vi bry oss? Berättigade frågor att ställa och svaret skulle givetvis kunna vara att ni inte borde bry er överhuvudtaget. Faktum är dock att ni är här. Ni läser min blogg och åtminstone vissa av er tycks gilla den och utan Per-Olof Olsson hade jag antagligen inte suttit här idag. Och är ni intresserade av yrket journalistik - vilket jag vet att många är - så kan det bli ganska intressant.

Jag funderar ofta på det här med ödet och slumpen. Vad är det som styr våra liv egentligen? Det är en av de eviga frågorna till vilket det inte finns något svar. Skönast vore givetvis om vi kunde konstatera att svaret var: ingen av ovanstående, vi styr våra egna liv fullt ut, men det vet vi alla att det inte är sant. Vi har självklart en viss kontroll. Ibland är den fullständig, ibland är den bristfällig. Vi kan låta bli att dricka, röka, utsätta oss för kalkylerade risker och så vidare för att förbättra oddsen för ett långt liv. Så ser man 85-åriga damer och herrar som röker som borstbindare och 20-åriga elitidrottsmän som faller ner döda på fotbollsplaner. Eller så sätter sig fyllot i bilen och kör och trots att du gör allt rätt kan du inte skydda dig när han kör över på fel sida.

Jag kände inte Stefan Liv alls. På den tiden jag fortfarande skrev om och hade koll på hockeyn så var han okänd i de stora sammanhangen, men när nyheten damp ner här på redaktionen förra onsdagen kände jag av det. Jag struntade i att skriva en Fredagsblogg då eftersom jag inte kände för att vara lättsam. Stefan Liv satte sig på det där planet för att det var viktigt för att han skulle kunna gör sitt jobb, men vad var det som gjorde att det var just det där planet just då? Var det slumpen eller ödet? Min stora idrottsidol alla kategorier, Mats Wilander, hade problem med sina benhinnor länge under sin karriär. Kanske aldrig mer än under sitt fantastiska år 1988 när han vann tre av fyra grand slams och blev världsetta. Han fick olika råd. Han hade bestämt sig för att ta en spruta och skulle flyga med Pan Am Flight 103 till New York för att göra detta. I sista stund bestämde han sig för att strunta i sprutorna och klev aldrig på planet som sprängdes över byn Lockerbie i Skottland den 21 december 1988. Ödet eller slumpen?

Oftast handlar dessa frågor inte om så allvarliga saker som döden. Det handlar mer om hur man träffar en person som man sedan väljer att leva ihop med. Om de inte är på samma plats i samma stund kanske det aldrig hade blivit något (slumpen) eller kommer de att träffas senare (ödet). Om Paul Hewson aldrig sett lappen Larry Mullen Jr satt upp, hade våra öron idag känt sånger som Sunday Bloody" Sunday, One, Where the streets have no name, I still haven´t found what I’m looking for? Slumpen eller ödet?

När jag tänker på Per-Olof Olsson idag på hans födelsedag så tänker jag även på en kvinna jag inte känner. Jag vet inte vad hon heter, hur hon ser ut, jag vet ingenting om henne, men hon spelar också en roll i mitt liv. Hon tackade nej till ett jobb på Svenska Dagbladets annonsavdelning. Jag var tvåa till jobbet och fick det. Om hon hade tackat ja, vem vet vad det hade blivit av mig. Jag var ung och skoltrött, men jag visste vad jag ville. Jag ville bli sportjournalist. Jag hade inte betygen för det (matte, bläh) så när jag fick jobbet på annonsavdelningen hade jag hela tiden blicken riktad en våning ner, mot sporten. Jag brukade springa på Per-Olof i gymmet, men vågade aldrig säga något till honom om vad jag egentligen önskade. Vi småpratade, inget mer. En av redigerarna som jag jobbade med hade jobbat på sporten och han fixade ett möte med Per-Olof Olsson som alltså var Svenska Dagbladets sportchef (men det hade ni väl fattat?).

Jag var ruskigt nervös när jag träffade honom, men gjorde uppenbarligen ett gott intryck. Han sa okej till min förfrågan om att få komma ner och testa en kväll. Så efter vanligt jobb på annonsavdelningen tog jag klivet ner på sportredaktionen. Mitt första samtal därifrån glömmer jag aldrig. Michael Andersson, då tränare i Spårvägen i division 1 (ni förstår hur länge sedan det här är). Det blev en kort notis, men jag hade mitt namn i tidningen. Därefter blev det mer och mer. Jag jobbade sju dagar i veckan ofta 08.00 till 23.00 på vardagarna. Jag älskade det. Jag brann för det. Per-Olof slutade, Roger Andersson blev sportchef, jag sa upp mig från annonsavdelningen och frilansade nästan uteslutande för Svenska Dagbladet. Jag skrev hockey, basket, fotboll och allt där emellan. En gång var jag till och med på en biltävling, jag, som knappt kan se skillnad på en Saab och en Volvo (Volvo är den som fortfarande rullar va?). Sedan dess har slumpen eller ödet tagit mig vidare och jag varit på många olika redaktionen. DN, FotbollDirekt, Aftonbladet och nu är jag här. Istället för Den Enfaldige Mördaren som fick jobb på Sportbladet. Ödet eller slumpen?

Jag sitter på en plats där jag trivs oerhört bra och hade det inte varit för Per-Olof Olsson så kanske jag inte hade gjort det. Så tack Per-Olof och grattis. Hoppas du får en strålande dag.

****

Mitt starkaste minne av Stefan Liv är förövrigt varken räddningarna eller dansen. När jag tänker på honom är det framförallt ett reportage som kommer upp i skallen. När han hade letat efter fjärrkontrollen till tv:n väldigt länge och till slut fann den i kylskåpen. Han verkar ha varit en fantastiskt skön kille och jag har förstått att Djurgårdens och HV71:s ishockeyfans i går visade upp den bästa sidan av supporterskapet. Jag tror att han hade gillat det om han hade satt på tv:n. Fast först hade han såklart varit tvungen att hitta fjärrkontrollen.

****

Jag köpte ett nytt busskort häromdagen. Där sprack månadens chipsbudget. Och jag som ska ha fest imorgon.

****

Malmö FF åkte på rejält med däng igår och fick sig framförallt en läxa i effektivitet. AZ Alkmaar utnyttjade skåningslö.... skoningslöst svenska mästarnas bjudningar och det som i 20 minuter såg rätt bra ut blev till slut istället riktigt pinsamt. MFF ska dock ha lite credd för att man inte vek ner sig fullständigt efter 4-0-målet, men hade AZ bara kört på så hade nog siffrorna kunnat bli ännu större.

****

Apropå skåningar. Udda Fågel kan inte säga Modo. Det låter som Mode.

****

Rubrik på sportbladet.se: 112 kg tung dansk gör debut i Frölunda

Samma rubrik en timme senare: 102 kg tung dansk gör debut i Frölunda.

I´ll have what he´s having!

****

Å andra sidan gav MFF Fans holländarna en lektion i läktarpassion. Vilken insats. Hade spelarna varit ens i närheten hade det blivit tre poäng till Rikard Norlings mannar.

****

"SvFF Fotbollsmördare", sången rullar på arenorna. Man kan tycka vad man vill om var fansen riktar sin ilska, att de borde koncentrera minst lika mycket kraft inåt, men att förbundet inte tar det på allvar är illa. De borde lyssna på sina kunder och försöka kommunicera bättre. Informationschef Jonas Nystedt säger till svenskfotboll.se att: när man skriker så skriker man mot sin egen förening och att det "blir lite missriktat." Det man säger i korthet är alltså: Skrik inte på oss för vi har inget med det där att göra. Tekniskt sett så har Nystedt helt rätt, men han har inte förstått eller så vill han inte förstå det grundläggande problemet.  

****

Den där gången när jag intervjuade Michael Andersson så spelade Joel Riddez i Spårvägen. Om han kommer till spel på måndag så han lagkapten för Djurgården i derbyt. Joel Riddez är 31 år gammal. Herregud, hur gammal är jag egentligen?

****

Bäst på plan igår: Rasmus Elm. Vilken blick för spelet han visade upp och straffen var hur kylig som helst. Samtidigt ska vi ha klart för oss att det var ett väldigt svagt Malmö FF han mötte. Men Anders Svensson möter samma Malmö FF i Allsvenskan och lag av ännu sämre kvalitet för att sedan kliva upp minst en nivå när han kommer till landslaget. Kan Rasmus också kliva så kanske Hertigen av Katalonien har funnit sin Svensson-arvinge, men det lämnar jag åt honom att bestämma.

****

Sämst på plan igår: Pontus Wernblooms mustasch.  Alltså, jag har inte mycket till skäggväxt, jag lovar, men min mustasch slår Wernblooms med hästlängder. Wernbloom själv var dock bra.

****

Zlatan är på älgjakt med it-miljonär. Vad använder han för kaliber? Adidas, Nike eller Lotto?

****

Apropå Zlatan. Ekwall (för stor för ett smeknamn i den här bloggen) menar att Hertigen av Kataloniens krönika om Zlatans Obelix-middag för landslaget faller på argumentet att Erik Hamrén inte spelade Zlatan mot Moldavien och Finland (han hoppade in mot Finland). Någon annan där ute som på fullaste allvar tror att Hamrén hade lämnat Zlatan hemma eller satt honom på bänken om han hade sagt att han ville spela? Jag håller inte nödvändigtvis med Hertigen av Katalonien i dennes tes att man inte ska grilla hos lagkaptenen, men att Zlatan är given om han vill spela, ser jag som självklart.

****

Malmö FF rasar mot beslutet att de ska spela sin match den 15 oktober. Jag har full förståelse för svenska mästarnas ilska. Det finns dock inga bra datum att spela den här matchen och det är pinsamt för svensk fotboll att man inte har kunnat lösa det här bättre. Förhoppningsvis kommer det ändå något gott ur den här säsongen då alla inser att vi inte kan ha det så här längre. Man kan inte straffa klubbar när de gjort allt i deras makt, man kan inte ta pengar från klubbar vilket försämrar möjligheterna att förbättra säkerheten ytterligare, man kan inte dröja med beslut i en månad.

****

Nu ska jag ta helg. Jag ska färdigställa min kluriga musikfrågesport och så hoppas jag att Spotify fungerar imorgon för då kan det bli en grym fest. Ha en trevlig helg.

Vi hörs.