En 0-0-match med två segrare

Syrianska och Djurgården bjöd på en underbar match.

En match som båda lagen förtjänade att vinna.

Efter 0-0 i Södertälje kanske båda gjorde det.

På förhand var det ett ångestmöte. Men det var svårt att finna någon ångest på Södertälje Fotbollsarena den här kvällen. Låt mig återkomma till det. Det bjöds kanske inte på något fredagsmys för plågade fotbollsjälar, men för oss som inte hade några känslor investerade var det en riktig höjdare. Det började med att Yussuf Saleh slog ett perfekt inlägg mot Razak Omotoyossi som glömde bort att använda huvudet. I dubbel bemärkelse. Han borde ha nickat, men gick för en bredsida högt upp i luften och därmed hade vi inlett en orgie i missade målchanser.

Det går att räkna upp dem en efter en, men i slutändan försvinner de alla i skuggan av Yussuf Salehs. Han lurade Djurgårdens försök till en offside-fälla och sprang sig fri. Med en vacker nedtagning som nu inte är värd någonting gjorde han bort en utrusande Pa Dembo Touray, men när han skulle sätta bollen i det tomma målet tog han för god tid på sig och Peter Nymann Mikkelsen visade varför man aldrig ska sluta springa när han med en lång tå nådde bollen och petade den till en hörna. Gör man inte mål i sådana situationer så blir det svårt att överleva i Allsvenskan.

I det läget trodde nog de flesta ändå att Syrianska skulle vinna matchen. De hade greppet om mittfältet genom Johan Arneng och Abgar Barsom samtidigt som Djurgården sjönk alltför djupt. Offensivt skicklige Nymann Mikkelsen lämnade stora luckor bakom sig som just Saleh utnyttjade och centralt var Dinko Felic stark i uppspelsfasen. Den store anfallaren hamnade dock lite för ofta långt ut på kanterna och inläggslägen gick därför till spillo. Djurgården hade något att jobba med i pausen och det lyckades man med.

Magnus Pehrsson tryckte på större trygghet i bollmottagningar och passningar och när detta infann sig så var det gästerna som tog över. Deras dominans var inte lika övertygande som Syrianskas i första halvlek, men Christer Youssef kom i alla fall riktigt nära två gånger och Dwayne Miller stod för ett par riktigt svettiga räddningar där den senare var i den högre skolan. I det läget kändes bytet av Dinko Felic felaktigt. Syrianska förlorade sin referenspunkt i uppspelen.

Det blev svårare att hitta in bakom Djurgårdens backlinje när bollen skulle slås direkt på Omotoyossi, men Syrianska fann till slut en väg. Återigen skulle matchen alltså svänga och mot slutet var det åter nykomlingen som gick för de tre poängen samtidigt som gästerna mest försökt försvara sin nolla.

Omotoyossi avslutade som han började med att bränna ytterligare en stor chans genom att försöka passa när han väl lyckats ta sig fram till ett friläge. Jodå, ville man så kunde man finna ångest i den här matchen och det var framför mål. Inget av lagen lyckades i de avgörande lägena och därför slutade matchen 0-0. Inför drabbningen var jag inne på att Djurgården borde gå för en poäng som en utgångspunkt och sedan ta matchen därifrån.

För blåränderna skulle det betyda att de behöll försprånget till kvalstrecket samtidigt som en förlust vore riktigt jobbig att bära inför de avslutande omgångarna. Länge kändes det också som om det verkligen var Djurgårdens plan och i slutändan fick man med sig poängen hem. Nu räcker det sannolikt med en trea till för Stockholmslaget och den segern borde man bärga redan mot ett uppgivet Halmstad som inte har något att spela för. Bortaplan visserligen, men spelet lovar fortsatt gott.

Det gör det också för Syrianska och den här insatsen borde trots allt stärka Özcan Melkemichels mannar. Syrianska behåller nu garanterat kvalplatsen inför de två sista omgångarna, om än kanske bara på målskillnad, beroende på vad Trelleborgs FF hittar på mot Mjällby. Poängen mot Djurgården kan således bli oerhört viktig när vi fäller ihop den här serien. Dessutom närmade de sig faktiskt just Mjällby och IFK Norrköping. I alla fall tillfälligt och med tanke på den situation de befann sig i för fyra, fem omgångar sedan borde en kvalplats ses som en seger.

Precis som 0-0 mot Djurgården trots allt borde kännas.

Fredagsbloggen: Äter igelkottar Guldnougat?

Om jag får gissa. Drömmen om ett bättre liv är antagligen grundläggande hos alla människor. Även om man till synes har allt så slutar man inte önska och drömma. Varför gifte sig Tiger Woods egentligen? Jag har ställt den frågan till många utan att förvänta mig ett svar. Det handlar alltid mer om att få igång en diskussion om just det här ämnet och på senaste tiden har diskussionen handlat mycket om Magnus Haglund.Den första tiden som ansvarig i Elfsborg ringde jag honom ofta. På den tiden svarade han också ofta i telefon. Så är det inte riktigt nu.

Jag var imponerad då över hur han hanterade situationen. För er som inte minns eller är för slöa för att googla så kan jag berätta att Haglund tog över Elfsborg säsongen 2004.

Han var helt oprövad på hög nivå och hade intervjuat sig till jobbet förbi betydligt mer etablerade kandidater som till exempel Sören Cratz. Haglund inledde sin Elfsborgs-karriär med fyra raka förluster, bland annat hemma mot Örgryte och borta mot Hammarby. Ni förstår hur länge sedan det var. Inte i år kanske, men i sportslig utveckling. Sedan följde tre kryss och ytterligare en förlust, 0-3 borta mot Halmstad, innan första segern kom via omvända siffror hemma mot Örebro.

När Magnus Haglund två år senare tog emot priset som årets tränare då han hade fört Elfsborg till klubbens femte SM-guld, det första på 45 år, stod han i en korridor i Globen. Jag och kollegorna stod mitt emot honom och pratade om priset.

"Det var tufft i början och då ringde Sjöberg hela tiden och frågade om jag skulle avgå", sa han och tittade på mig med ett snett leende.

Pressen på Elfsborg var inte lika hård på den tiden. Klubben hade inga stora förväntningar på sig. Ingen fin, ny arena och inga miljonvärvningar. Elfsborg var en klubb som berörde Borås och knappt det. Det var på sätt och vis lättare då, men samtidigt också tuffare. Haglund hade ingen erfarenhet att luta sig mot när det gick som tyngst.

Han var 31 år gammal och även om de inte slagit igenom på allvar ännu fanns där i laget ändå blivande - med svenska mått mätt - stjärnspelare som antagligen hade stora egon och en stark tro på sin egen förmåga. Lasse Nilsson, Samuel Holmén och Johan Wiland till exempel. Vad måste inte de ha tänkt om sin unge tränare från ingenstans när laget efter åtta omgångar stod på tre poäng och med 3-15 i målskillnad.

Haglund stod dock upp för sina idéer. Han lyfte Elfsborg och när laget vann serien så var det med en vacker fotboll som numera förknippas med laget, inte minst på hemmaplan. Nu heter det att Magnus Haglund inte är en vinnare. Och visst. Förutom låtsastiteln Supercupen 2007 har han misslyckats med att placera några fler pokaler i prisskåpet.

Årets insats ses av många som det största fiaskot av alla med tanke på satsningen. Även om laget lyckas komma tvåa, vilket är tveksamt, så understryker gårdagens förlust i Svenska Cupen att Elfsborg är långt efter Helsingborgs IF.

Jag var en av många som trodde att Elfsborg och Magnus Haglund till slut skulle visa att de faktiskt var vinnare. Värvningen av David Elm antydde att tränaren var beredd att lägga Brian Clough-evangeliet åt sidan och faktiskt spela lite fotboll i luften då och då. Återigen har det dock visat sig att Haglund inte gärna backar från sin tro på att det är via marken man vinner guldet.

Erik Sundin ställde sig igår i en intervju i BT frågande till det faktum att Elfsbor inte vunnit mer än SM-guldet 2006. Hans teori var inte på något sätt nydanande, men ändå intressant. Konstgräset.

- Elfsborg spelar stundtals fantastisk fotboll på hemmaplan, men när de har kommit till naturgräs på bortaplan så är de inte lika starka. Det säger väl en del, sa han till tidningen.

När Haglund ledde Elfsborg till det där guldet så är sanningen att det långt ifrån bara berodde på lagets styrka det året. Laget vann bara 13 matcher, lika många som tvåan AIK, det vill säga bara hälften av matcherna. I år till exempel har HIF hittills vunnit 18 matcher av 27, Elfsborg och AIK 16 av 27. 2006 var ett svagt år. Elfsborg var minst dåligt det året kanske man kan sammanfatta det med om man vill vara elak.

Det skulle kunna styrka tesen om att Haglund inte är någon vinnare. Inte i tillräckligt stor utsträckning. Bredvid mig på redaktionen sitter GB-Kalle. Han skriver lysande om engelsk fotboll. Min chef är Hertigen av Katalonien. De två har något gemensamt. Arsenal. I England pågår som ni säkert vet en diskussion om Arsene Wengers framtid.

Det var länge sedan Londonklubben vann en titel som betyder något trots att man i flera år spelat den bästa fotbollen.

- Det där är bara löjligt. Vem ska ta över i sådana fall? frågade Sebastian Larsson tillbaka när jag frågade om han tyckte att hans förre tränare skulle lämna laget.

Då kommer vi till slut tillbaka till början. Vem ska ta över Elfsborg? Det är lätt att ropa på att Magnus Haglund bör avgå, men vem ska Elfsborg plocka istället? Helsingborg valde - till mångas irritation och förvåning - att vända sig till Conny Karlsson när de behövde en ny tränare. Succén har varit total. Kanske är det där Elfsborg ska leta. I rutinen. Jag vet inte.

Gräset må se grönare ut bortom plasten på Borås Arena, men det är inte säkert och i "världens jämnaste liga" är det en bedrift att vara ett topplag år efter år. Det är mycket möjligt att någon annan kan de gulsvarta till nästa nivå, men det finns inga garantier. Ombyte förnöjer sägs det, och visst är det så, men det är inte säkert att man vinner det man trodde att man skulle vinna. Det kan lika gärna sluta med att man drömmer sig tillbaka till gamla tider och ångrar att man inte såg vad man hade.

Om Tiger Woods gör det, vet jag inte. Kanske funderar han bara på om han kunde ha gjort något annat för att inte åka fast.

****

Vi har mycket roligt åt Fabian Bengtsson här på redaktion. I Siba-reklamen ni vet. Tennis-Hence är suverän på att härma honom och om jag får skryta är jag inte jättelångt efter. Senaste är nog den bästa. När han säger:

- You have to go down on me

Har Siba och reklambyrån gjort det med flit eller är det en miss? Kul är det hur som helst

****

Det blev uppenbarligen en rätt god fest efter den där bussresan trots allt. Pär Hanssons försovning är ju redan legendarisk, men frågan är om inte hans citat är ännu bättre.

- Det är aldrig roligt att missa en rättegång, det är absolut ingenting man vill göra.

Hur många rättegångar har Hansson missat i sitt liv egentlige?

****

Upptäckte som av en slump ett riktigt skönt fotbollsnamn. Chukwuma Akabueze, anfallare i norska Brann. Själva namnet räcker ju gott, men han gör det ännu bättre med smeknamnet, "Bentley."

****

Festen tycks som sagt ha varit rolig, men hur imponerad man än blir av sportchef Jesper Janssons förmåga att skaffa fram Champagne en söndagseftermiddag så måste middagen ifrågasättas. toastskagen, anka med grönsaker och potatispuré låter ju helt okej. Men efterrätten: Guldnougat!

****

Jag säger det igen. Hockey är en skitsport. TV-sportens reporter satte dock orden bättre än jag lyckats göra när han konstaterade att matchen mellan Luleå och Färjestad var:

"Tråkigare än att se två igelkottar brottas."

****

GB-Kalle hade antagligen jublat högt när Guldnougaten serverades, men det säger mer om honom än om efterättens förträfflighet.

****

Henrik Rydströms hjälm!

****

Först slog Sportbladet fast att det var Lars Lagerbäcks kännedom om Sverige som kunde ge honom jobbet som förbundskapten i Österrike. Sedan kom österrikisk press fram till att han inte skulle få det på grund av sin dåliga tyska. Det gnälls en hel del på Svenska Fotbollförbundet - fotbollsmördarna ni vet - men jag måste säga att jag ställer mig frågande till hur Lars-Åke Lagrells kollegor i Österrike jobbar när de ska rekrytera tränare.

****

Frågor: Var det Cloettas guldnougat och satte papperet kvar?

****

Tråkigt att se Malmö FF falla i samma fälla ännu en gång. Rikard Norling har en hel del att jobba med. MFF gjorde åter en mycket bra hemmamatch, men det kändes som om laget återigen började tro på allvar när det inte längre fanns något att förlora. Inställningen under de sista 20 minuterna från start och mycket hade varit vunnet. Det är mycket gnäll på försvarsspelet och visst har de himmelsblå i två matcher i rad nu visat upp alarmerande brister där bak, men det som har varit tydligast i Europa och i Allsvenskan är oförmågan framför mål.

****

Googlade Guldnougat. Den tredje länken som kom upp var.... nej, jag säger inget mer.

****

En gång i tiden jobbade redaktör "Pierre Isacsson" på en stor tidning. Han hade varit och intervjuat en känd hockeytränare. På grund av ett missförstånd ringde en kollega till redaktör "Pierre Isacsson" upp den kände hockeytränaren och ville genomföra samma sorts intervju.

- Men jag har redan pratat med er. Det var en reporter här. Jag minns inte vad han heter, men han hade två Hitlermustascher i pannan, förklarade hockeytränaren.

****

Tjena-Malena hatar ordet dock, men jag älskar ordet dock. Det är ett bra substitut till ordet men. Har ni någon åsikt i ämnet.

**** 

Jag säger det igen. Det är modigt av Mikael Stahre att ta sig an jobbet i IFK Göteborg. Han kommer att ses på med misstänkta ögon. Den största risken i allt det här tar ändå Håkan Mild. Lyckas inte Stahre så kan jag inte se att Mild kan sitta kvar.

****
Tjena-Malena lekte kanske inte med dockor när hon var liten.

**** 

Carlos Tevez uppträdande är äckligt!

 ****

Häftig ändå att se Mathias Ranégie gå upp i duell med Austria Wiens målvakt. Han fick en snyting, men det kunde ha blivit så mycket värre om han hade träffat rent. Tufft av skyttekungen att stick fram skallen där 

****

Tjena-Malena hatar antagligen den här låten.

****

Nu ska jag INTE ta helg. Nej, nu väntar först en presskonferens med AIK där de ska berätta (förhoppningsvis) varför de tycker att Swedbank Arena är det bästa alternativet för klubben. Senare ikväll väntar ödesmatchen mellan Syrianska och Djurgården. Nerverna utanpå. Ett kryss är en seger för Djurgården hävdar jag. Därefter en krönika om samma match i denna blogg. Men imorgon blir det ingen fotboll. Då blir det födelsedagsmiddag där det bland annat tycks vankas äppelpaj. Det är visserligen inte guldnougat, men ändå.

Vi hörs

Omgångens Lag: Backman höll inte sitt löfte

När man har en blogg så blir det att man ofta tänker att "det där ska jag skriva om", eller "vad ska jag skriva om?" I går satt jag faktiskt i någon minut och funderade på om det kunde vara så att Zlatan Ibrahimovic var på väg nedåt. Att han kanske inte tycker att det är lika kul längre. Satsningen i Milan har uteblivit och frågan är om han verkligen tror att han kan vinna Champions League med laget. Han har vunnit så många ligatitlar att ytterligare en antagligen inte skulle betyda särskilt mycket när han sammanfattar sin karriär. Skador tycks också ha stört den numera 100 kilo tunga kroppen och i matcherna mot Ungern och San Marino såg han stundtals helt ointresserad ut.

Jag funderade alltså på om man kunde driva den tesen, att vi nu på allvar påbörjar tiden A.D Zlatan. Så klev han in i den där jävla turneringen och bjöd på några sekunders briljans och så strök jag tanken. Visst, det var bara tjeckiska Viktoria Plzen som stod för motståndet, men nog såg det ut som om han tyckte att det var riktigt roligt att spela fotboll igen och det känns avgörande för att vår ende superstjärna ska kunna fortsätta leverera på den nivå som vi och han själv vant sig vid att vara på.

Så vad skriva om istället? Äh, jag gör det enkelt för mig och tar Omgångens Lag. Det är hur som helst ändå dags. Omgång 27 är färdigspelad, guldstriden avgjord och ikväll handlar allt om Svenska cupen samt Europa League. Tyvärr kan jag inte se den förstnämnda matchen då Uefa av naturliga skäl är livrädda för den stenhårda konkurrensen om tittarna som en match i Cupen innebär. Det är synd för det hade varit intressant att se hur Helsingborg hanterar guldfirandet och hur laddade Elfsborg skulle vara för en revansch.

Läget påminner om det som fanns inför cupfinalen 2009 då AIK firat guldet i flera dagar och knappt tränat samtidigt som IFK Göteborg ville ta åtminstone en viss revansch. Det slutade med AIK-seger. De svartgula red då på en ren känsla av att vara bäst i Sverige. Om HIF kan göra samma sak ikväll så vinner de det här ganska så komfortabelt och jag tror att de verkligen vill göra det.

Nåja, jag får återkomma till det i något annat läge. För nu är det dags för Omgångens Lag och där återfinner vi två Helsingborgs-spelare och ingen från Elfsborg. Till exempel.

Pär Hansson - Helsingborgs IF (4)

Det är egentligen alldeles för länge sedan Pär Hansson tog plats i laget, men det kanske inte är så konstigt. Man har liksom vant sig vid att han är ruskigt stabil hela tiden och det krävs fantominsatser för att man ska höja på ögonbrynen. Mot Gais var han tryggheten själv. Chanslös på straffen såklart, men bjud i slutändan i alla fall på lite typiskt Hansson-godis med en räddning uppe i krysset

Adam Johansson - IFK Göteborg - (2)

Säsongen har varit sisådär för Adam hittills. Efter knäskadan har han aldrig egentligen kommit tillbaka till de höjder han visade upp under 2009 när han var landslagets förstaval som högerback. I match nummer 200 i den blåvita (även om den den här gången var rosa) tröjan var han riktigt bra mot Djurgården. Stark i defensiven och bidrog i offensiven.

Niklas Backman - AIK (4)

Han hade lovat ett galet målfirande när han väl fick en boll över den målade linjen. Riktigt så blev det inte. Det blev mest som om han inte visste var han skulle göra av glädjen, men visst var det ändå vackert att just Backman var den som lyckades bryta AIK:s måltorka i Malmö. Mittbacken var strålande i försvarsspelet. Vann nickdueller, täckte skott mer än en gång och satte pricken över i:et med sin kämpainsats vid målet.

Pontus Jansson - Malmö FF (2)

Vilken favorit den här killen har blivit. Han har en sådan självklarhet i sitt spel. Han tar så ofta rätt beslut, känns trygg med bollen och stark i huvudspelet. Det är inte bara för att han är lång som Rikard Norling väljer att lyfta upp honom när MFF måste jaga mål. Mot AIK stoppade han på ett effektivt sätt upp gästernas anfallsförsök.

Erik Lund - IFK Göteborg

Utskälld som den värsta Hjalmar Jonsson. Det har inte varit någon rolig säsong för Erik Sundin. Lägg till att han på senaste tiden tvingats ut på en ovan och långt ifrån föredragen vänsterbacksplats så är det lätt att sympatisera med försvararen. Mot Djurgården visade han dock upp såväl skicklighet som den förväntade kämpainsatsen. Tycktes dessutom dyka upp nästan överallt på planen. Strålande insats helt enkelt.

Lalawele Atakora - AIK

Första intrycket var gott, andra intrycket frågande och tredje intrycket mycket spännande. AIK kan ha hittat nästa juvel i Lalawele Atakora. Än är det givetvis för tidigt att säga, men det här är inte bara en dribbelgubbe. Kantspringaren har ett fantastiskt steg när han växlar ut vilket syntes tydligt när han enkelt sprang ikapp och avväpnade Daniel Larsson. Var största hotet offensivt och hjälpte också till mycket i defensiven.

David Löfquist - Mjällby AIF

Elfsborg kom till Listerlandet för att hålla liv i guldstriden genom att besegra bottenlaget Mjällby. Så var tanken. David Löfquist hade andra tankar. Han såg med två assist istället till att det var hemmalaget som plockade oerhört viktiga poäng i bottenstriden. Först till David Nilsson och sedan till Marcus Ekenberg. 

Abgar Barsom - Syrianska FC (2)

Det är faktiskt imponerande att se hur Syrianskas mest rutinerade spelare kliver fram nu när allting ska avgöras. Abgar Barsom var näste man att göra det i måste-matchen mot Halmstad på bortaplan. I en offensiv roll på mittfältet sköt han enda målet och såg till att Syrianska därmed klev upp över kvalstrecket. Bidrog i övrigt givetvis med sin vanliga energi och löpförmåga i en ganska dålig match. 

Erik Sundin - Helsingborgs IF

Att han orkar springa och springa på hopplösa bollar hela tiden. Så var det mot Gais. Erik Sundin är en långt ifrån lika elegant spelare som Rasmus Jönsson. Han är inte heller lika vass som Alexander Gerndt, men Sundin måste vara oerhört jobbig att möta och eftersom han skapar så mycket chanser så blir det till slut alltid mål. Och apropå elegant. Mottagningen innan avgörande 2-1-målet var av högsta klass.

Abiola Dauda - Kalmar FF

Egentligen räcker det givetvis med målet för att han ska ta sin första plats i Omgångens Lag. Den rökaren var inte dålig och förtjänade egentligen att bli segermålet. Gefle kom dock tillbaka och kvitterade, men det tar inte ifrån Dauda något. Han har en högre växel i sig känns det som, men frågan är om han någonsin lägger i den på allvar? Insatsen mot Gefle visar i alla fall vad han har inom sig.

Klantigt skött, AIK

AIK klantar till det något oerhört. Nej, jag menar inte att man nu kommit fram till att Swebank Arena är det bästa valet för klubben. Jag vet inte hur buden från Stockholmsarenan står sig mot den nya nationalarenan och vet inte heller hur AIK har värderat att stanna i Solna jämfört med att flytta till huvudstaden, mjuka värden vs hårda. Jag har sett Swedbank Arena inifrån (dock inte Stockholmsarenan) och blev imponerad av hur tät den kändes. När man står där tycks den faktiskt mindre än Råsunda och svaren jag fått på mina frågor har gett mig känslan av att Svenska Fotbollförbundet och de andra ägarnas företrädare har intagit en mer ödmjuk attityd mot AIK när de insett att klubben faktiskt var beredd att på allvar söka alternativ.

Inbjudan kom från början med armbågen där man mer eller mindre öppet deklarerade att AIK inte var viktiga för arenas framtid och att klubben rätt och slätt får rätta sig efter vad ägarna beslutade. Take it or leave it. Swedbank skulle i stället fyllas med fans till U2, Bruce Springsteen, Madonna och så vidare. De skulle komma från hela världen för den här fantastiska arenan skulle ju bli hem åt alla de stora konserthändelserna och locka folk ifrån allt från Tyskland till Det Glömda Landet och få dessa att tänka "nu är jag i Solna" med förundrad blick.

Jag har sedan tidigare konstaterat i denna blogg att banden som fyller en jättearena blir allt färre och allt äldre och dessutom är det långt ifrån säkert att de, när de väl kommer, väljer Swedbank och Solna före gamla slitna Ullevi i Göteborg till exempel. Sune Hellströmer, förbundets man när det gäller nationalarenan, fortsätter att hävda att det inte behövs något hemmalag för att få ekonomin att gå runt. Jag är för dåligt insatt i siffrorna runt projektet för att utmana det påståendet annat än med en känsla av att han har fel. Men okej, säg att han har rätt. Hellströmer har ändå gjort klart att man ska ha ett hemmalag på arenan eftersom "det är en fotbollsarena" och att han vill att AIK ska spela där. Så kanske har man sockrat budet ytterligare.

Claes Hansen, ordförande i AIK:s arenagrupp som kom fram till att Stockholmsarenan var ett lämpligare alternativ, uttrycker sig på ett sådant sätt att man kan misstänka att det är så.

-Jag är förvånad över att Swedbank arena har lyckats förbättra sitt anbud så pass mycket från den preliminära rundan att det överträffar anbudet från Stockholmsarenan. I sådant fall är de att gratulera. Det ska bli intressant att se detaljerna i anbuden när de presenteras för medlemmarna i AIK på det beslutande medlemsmötet, säger Hansen till TT.

Och där är vi framme vid AIK:s klantiga hanterande av frågan. Att AIK går ut med de här uppgifterna innan medlemsmötet är väl helt okej, men de väntar för länge med att svara på alla de frågor som fansen nu har samtidigt som spekulationerna, felaktigheter och rykten blir alltfler. På fredag kallar man till presskonferens och innan dess kommer klubben inte svara på några frågor, meddelas i ett pressmeddelande.

Att man inte vill svara på samma frågor flera gånger i telefon har jag också förståelse för, men man borde ha haft sin presskonferens idag. Just nu sprids en väldigt märklig bild av AIK:s arenaval i de stora medierna och därmed till de stora massorna.

Det börjar i Sportbladet där arenavalet kallas för en ko-vändning av AIK som påstås ha sagt konsekvent nej till Swedbank Arena. Så är det inte. AIK sa nej när erbjudandet såg ut som jag skriver ovan. Sedan dess - sedan AIK gjort klart att det inte alls är givet att man väljer Swedbank - har processen sett helt annorlunda ut och den nya nationalarenan har länge varit ett av de två huvudspår man arbetat med. Dessutom kan vi väl passa på att slå fast att det än så länge bara finns en rekommendation om att spela på Swedbank, inte ett beslut. Så ser dock inte mediebilden ut för tillfället.

Det fortsätter nämligen sedan med Resumé som börjar med att märkligt nog konstatera att AIK meddelar sitt beslut i ett pressmeddelande "till Aftonbladet." Ett pressmeddelande är ett pressmeddelande och om man bara skulle välja att skicka det till en enda källa så blir det till TT som sedan vidarebefordrar det till all berörd media. AIK är dessutom börsnoterat så deras pressmeddelanden går ut via NGM-börsen. Det där var dock bara ett sidospår. Resumé fortsätter hur som helst att sprida bilden av att AIK nu har svängt fullständigt i sitt arenaarbete och antyder även att påtryckningar från en av ägarna, AIK-sponsorn Peab, legat bakom valet.

Jag vet inte vad Resumé vet och tänker inte ifrågasätta de uppgifterna, men det understryker min poäng att AIK sköter det här klantigt.

Den framtida arenan är det viktigaste beslutet som AIK kommer att ta på väldigt länge. Det engagerar varje svartgul själ och får dessutom betydelse för svensk fotboll i stort. Att det nu spekuleras och sprids felaktig information är inget AIK kan göra något åt om de väljer att inte svara på några frågor om arenan och varför man har gjort det val man har gjort. En presskonferens idag och man hade kunnat undvika detta.

Nu får vi alltså vänta till på fredag. Jag håller hur som helst med Claes Hansen. Det ska bli spännande att se vad som ligger bakom valet. Det finns många frågor att ställa om detta. Det gäller också spåret om en egen arena. Här går också många rykten i AIK-kretsar. Det enda som är klart är att det i vilket fall som helst kommer att dröja ett antal år innan vi är där. Detsamma gäller Djurgården. Snart är det blårändernas tur att välja mellan de två arenor som finns tillgängliga från 2013. Den processen kommer att bli minst lika spännande att följa.

Enligt Tommy Jacobson spelar AIK:s val ingen roll. Kanske beror det på att AIK nu valt Swedbank. Hade AIK hamnat på Stockholmsarenan så hade det nog lockat Djurgården dit eftersom de ekonomiska förutsättningarna - som jag har förstått det - bara blir bättre där ju fler lag som spelar på den. Ska jag gissa lär Djurgården ändå hamna på Stockholmsarenan. Det känns helt enkelt logiskt. Dels tycks Stockholmsarenan från början ha laget ett bättre bud till AIK och det inte lär väl knappast försämras nu när det gäller Djurgården.

Dessutom känns en flytt till Hovet-land enklare för Dif mentalt än det gör för AIK. Blårandiga själar känner sig mer hemma där än de svartgula gör.

Det ska fan vara ytterback

Tjönssons frågade igår. Vem har flest uttagningar i Omgångens Lag? Jag svävade lite på svaret och fortfarande har jag inte gjort någon faktakoll, men jag tror att det är Nils-Eric Johansson. Är Nils-Eric Johansson Allsvenskans bäste spelare hittills? Självklart inte. Jag tycker att "Nisse" är klart underskattad. Han är definitivt snabbare än sitt rykte och framförallt är han en klok spelare som sällan sätter sig i sådana situationer att han tvingas ta löpdueller mot blixtrande kantfantomer. Han behärskar dessutom offensiven bra med en klart godkänd vänsterfot och en hyfsad teknik. "Samba-Nisse" är inte bara ett ironiskt epitet, det vet vi som sett tvåfotsdribblingarna från AIK-backen. Men bäst i Allsvenskan det är han givetvis inte. Hade jag tagit ut en Omgångens Lirare är det tveksamt om han hade haft en enda inteckning. Med detta i åtanke sa jag till redaktör "Pierre Isacsson" att jag skulle ta upp ytterbacksproblematiken med förbundskaptenen. I landslag såväl som Allsvenskan. I svensk fotboll helt enkelt. Inget nytt precis, men ändå intressant att prata om.

Så kliver U21-landslagets förbundskapten Håkan Ericson in bakom mikrofonerna och efterlyser ytterbackar till svensk fotboll och lovar mer eller mindre en landslagsplats för den som klarar av att hantera uppgiften. På detta följer förbundskapten Erik Hamrén som lägger upp sin trupp och vi konstaterar direkt det vi kanske hade misstänkt, men ändå tvekat om. Oscar Wendt och Behrang Safari får betala priset för sina svaga insatser och petas. Inför de viktigaste landskamperna hittills, de avgörande landskamperna, chansar Erik Hamrén på ett sätt som hans företrädare Lars Lagerbäck aldrig skulle ha gjort. Ytterbacksproblematiken i svensk fotboll har aldrig varit tydligare. Hamrén fick en fråga som han senare lyfte upp själv, förr gnällde vi på att ytterbackarna i landslaget inte var tillräckligt skickliga offensivt. Nu handlar det om att de inte är tillräckligt skickliga defensivt. Jo, det finns en sanning i det, men på den tiden som förbundskaptenen hänvisar till var det mittbackar som var ytterbackar i ett system där allting utgick ifrån försvaret. När Hamrén kom in med sina idéer, sin entusiasm och "bang like Barcelona-attityd" så krävde han spelare med bröstet utåt och aldrig blir kraven större än på ytterbackarna.

Idag är det den mest komplexa rollen inom fotbollen. Jag pratade med Håkan Ericson om detta och han konstaterade att som ytterback måste du vara snabb och uthållig. Du ska vara skicklig i defensiven och även klara att transportera bollen uppåt, ta löpningar hela vägen upp till kortlinjen och slå inlägg där. NI förstår själva. Jag kan lägga till att jag gärna ser en ytterback som är stark eftersom man ofta möts en mot en i löpningar där axel mot axel-situationer uppstår. Samtidigt är det ingen position som spelarna älskar. Mittbackarna som spelade ytterback en gång i tiden avskydde det. Niclas Alexandersson jublade inte direkt när han fick uppdraget och om vi går till den som nu har fått chansen, Pierre Bengtsson, så lämnade han mer eller mindre AIK för att han inte ville spela vänsterback. Han blev det ändå i Danmark och nu är han ordinarie i FC Köpenhamn och alltså andraval i landslaget. För så är det. Ska vi fortsätta på den här kringelkrångliga vägen konstaterar vi att Martin Olsson senast var med i landslaget som yttermittfältare då han mest spelade ytterback i Blackburn. När han nu kommer med som ytterback i landslaget är det efter att han har flyttat upp ett hack i banan i sitt engelska klubblag.

Så vad tycka om att Behrang Safari och Oscar Wendt nu får bära hundhuvudet för det som gick så snett i Ungern? Den förstnämnde har egentligen varit i frysboxen ända sedan han Holland och inkastet från helvetet. Wendt har fått fler chanser, men har inte tagit dem. Ändå, nu går vi in i landskamperna mot Finland och Holland med en spelare som förbundskaptenen tidigare inte sett som ytterback och en spelare som inte har någon annan rutin att komma med till samlingen än den som börjar med ett o. Att en svag insats kan sprida sig till övriga laget och påverka resultatet har vi sett tidigare, men mitt val inför landskampen mot Ungern var ändå Martin Olsson så jag gråter inte nu. Han spelar i alla fall hyfsat ordinarie i världens bästa liga. Wendt har ännu så länge inte gjort en minut i Tyskland och nu är Safari också petad i Anderlecht, så Olsson är rätt val, anser jag. Dessutom. Sverige och Erik Hamrén har större problem än frågetecken kring vänsterbacksplatsen.

Daniel Majstorovic är petad i Celtic, Kim Källström har precis kommit tillbaka från en skada, Zlatan Ibrahimovic är på väg tillbaka, men kommer inte att ha särskilt många matchminuter att hänga på sina 100 kilo innan han kommer till Stockholm. Till och med Andreas Isaksson har fått stå tillbaka i PSV Eindhoven ett par matcher. Det är med andra ord lätt att oroa sig i det här läget.

Det är ett stukat landslag som står inför en höstruskig uppgift och det riskerar att bli en lång vinter om de inte finner en tro på sig själva, på sin förbundskapten samt en förmåga att resa sig.

En sista promenad i solskenet

Umbro Corner i dag. Ni vet vad det innebär. Runt kvart över ett lämnar jag redaktionen för en stilla promenad mot den snart endast i minnet levande nationalarenan. Det lär vara sista gången på ett tag som en sådan promenad lockar. För snart blir det väl ändå höst på riktigt? Missförstå mig inte nu. För mig får det gärna vara brittsommar fram till april nästa år, men jag har lärt mig att efter sol kommer rysskylan, eller tyskkylan, eller polskkylan eller någon annan av alla dessa kylor och tar över landet fullständigt. I dag tänker jag därför njuta extra mycket av promenaden.

Jag vet inte om Erik Hamrén går till jobbet idag. Han gick till arenan i Malmö - taxin jag satt i passerade honom en av dagarna där nere - och då var det skitväder så varför inte. Förbundskaptenen bör också passa på att njuta av värmen för vill det sig riktigt illa kommer det att blåsa rejält kallt kring honom snart och då pratar jag inte om ryss- eller tyskkylor utan om den som kommer från vårt håll, massmedia, och från ert håll, publiken. Skulle Sverige missa EM så är det ett misslyckande som får stor betydelse för svensk fotboll som helhet, ekonomiskt och publikt. Kan tänka mig därför att Erik Hamrén är rätt pressad nu när han tar ut truppen till matcherna mot Finland och Holland.

Skadan på Zlatan Ibrahimovic underlättar givetvis inte och vänsterbacksfrågan är fortfarande inte löst. För en gångs skull känns det rätt spännande med en landslagsuttagning. Den som söker skall finna sägs det, och vill man se det så finns det alltså något positivt med förlusten mot Ungern. Själv hade jag gärna tagit en tråkig presskonferens utan frågetecken, men det här duger som en ersättning för det.

En fråga som garanterat kommer att komma upp är den om Lars Lagerbäck i ett eventuellt Österrike. Nu brukar Hamrén ducka för hypotetiska spörsmål, men här lär han få svårt att komma undan att svara på hur det skulle vara att möta sin företrädare i ett kommande VM-kval.

****

Såg Djurgården förlora mot IFK Göteborg igår i en match som blev het. Utvisningen på Joona Toivio var klockren enligt mitt sätt att se på saken. Målchansutvisning heter det och man kan inte få mycket bättre målchanser än ett friläge för Tobias Hysén. Det var inte heller orättvist om just Toivio inledde på bästa sätt med sin dunderträff. Två stolpträffar och dessutom ytterligare en straffsituation för IFK Göteborg. Den största snackisen gäller dock handsen på Hjalmar Jonsson. Jag har sökt Bosse Karlsson och får jag tag på domarbasen ska jag försöka reda ut det. Hanssons förklaring om att Jonsson har ryggen mot situationen känns logisk, men jag ska se om jag kan ta det ett varv till och få klart för mig vad som gäller. Oavsett vilket så lär vi oss antagligen aldrig handsregeln om de inte ändrar den till att hands är hands oavsett.

Hjalmar Jonsson hade möjligen lite tur där. Han hade rejält mycket tur när han var uppe och viftade med armen i straffområdet i en helt annan situation (hörna, tror jag). Lärde han sig inte något av det som hände i Schweiz 2008. Då tog han inte ens med handen, men han var där och viftade med den då och varför bjuda in till möjligheten.

Nu är jag rätt övertygad om att Djurgården klarar det här utan kval ändå. De har visat så pass mycket kvalitet i sitt spel den senaste tiden och konkurrenterna ser betydligt svagare ut. Laget bör givetvis ändå undvika förlust i Södertälje på fredag för annars finns risken att den där osäkerheten som har hängt över blåränderna större delen av säsongen åter kommer smygande inför avgörandet. Jag tycker inte att Djurgården behöver gå stenhårt för seger i den matchen. Ett kryss är ett resultat man kan leva med.

****

Hammarby däremot bör fortsätta vinna. GB-Kalle var på plats igår och jag har förstått att Hammarby gjorde långt ifrån någon bra match. Sedan Roger Sandberg tog över har laget inte lyft överhuvudtaget. Snarare tvärtom känns det som. Två uddamålssegrar mot jumbolagen som dessutom mycket väl kunde ha plockat poäng. Det finns egentligen ingenting som talar för att Bajen ska undvika kval av det jag har sett hittills och då har jag sett rätt mycket av de grönvita på sista tiden. Jo, förresten. Det är nu bara en poäng upp till säker mark och ett Assyriska som liksom Bajen har fallit samman fullständigt. Rikard Norlings flytt till Malmö FF skadade laget ordentligt uppenbarligen. Det blir minst sagt spännande att följa och jag är på plats på måndag mot Falkenberg.

Toppstriden är också spännande och med tanke på att guldstriden i Allsvenskan redan är avgjord får vi väl vända blickarna nedåt för att hitta något som kittlar. Dels nedflyttningsstriden i högsta serien, dels upp- och nedflyttningsstriden i Superettan. Jodå, nog finns det en fotbollshöst att se fram emot i alla fall och vi börjar väl idag. I solskenet. Med en promenad mot Råsunda.

Omgångens Lag: När de tunga namnen klev fram

Två matcher återstår av omgång 27 och i går kröntes svenska mästarna. Därför, med all logik som tillhör den allsvenska fotbollen och dess perfekta upplagda spelschema, ska vi nu ta ut Omgångens Lag. Ja, laget som tillhör omgång 26 vill säga. Den här bloggen dansar sin egen väg, som Tjönssons skulle ha sagt. Nedan har ni en längre text om det fantastiska Helsingborg som vann SM-guldet i går när Mathias Ranégie nådde högre än Alexander Milosevic och nickade in 1-1 på Swedbank Stadion. Nu var det målet bara formalia och på sätt och vis kan jag tycka att det är synd att HIF inte fick chansen att avgöra hemma mot IFK Norrköping istället, men kanske var det lika bra att praktik och teori äntligen gick samman och konstaterade det som alla ändå tagit för givet.

Men Allsvenskan är inte över. I kväll fortsätter omgång 27 när Djurgården tar emot IFK Göteborg i en match av rätt stor betydelse för hemmalaget. Eftersom Syrianska har börjat vinna så är det nu trots tre raka segrar för blåränderna bara fyra poäng ner till kvalplatsen. Då har dock Dif spelat två matcher mindre än tidigare nämnda streckkombattanter, en efter ikväll, och kan lämna det där mer eller mindre bakom sig. Oavsett om Djurgården deltar i kampen om allsvensk överlevnad eller ej så är det i den nedre streckstriden vi finner den störst dramatiken nu när guldfajten är helt avgjord.

Visst, där finns Europaplatserna också, men i jämförelse är det en ganska tunn tråd att hänga upp sitt spänningshopp på. Oavsett vilket så rullar givetvis Omgångens Lag vidare och kommer så göra till dess att Allsvenskan är färdigspelad någon gång i slutet av januari eller liknande när alla överklaganden är hanterade.

Nej, jag tjatade så mycket i går så nu tar vi de elva:

Jesper Christiansen - IF Elfsborg (2)

Med tanke på prislappen och det förtroende han ändå har fått så borde Christiansen ha förekommit i det här sammanhanget betydligt oftare. Nu kom i alla fall match nummer två. Mot Helsingborgs IF släppte han visserligen in två mål, men de var inte hans att rädda. Det vi ska minnas är framförallt frilägesräddningen på Erik Sundins sista genomlöpning.

Bobbie Friberg da Cruz - IFK Norrköping (2)

En spelare som kan vara svår att lita på då han går in för hårt och vårdslöst i vissa situationer. Samtidigt en karaktär som är viktig för ett lag som kämpar för överlevnad. Ut på högerbacken mot Gefle och bidrog till ett starkt kantspel tillsammans med Martin Smedberg-Dalence samtidigt som han stärkte upp defensiven.

Joona Toivio - Djurgårdens IF

I en match där Djurgården hamnade i numerärt underläge i siffermässigt överläge blev det givetvis ett visst tryck mot egna målet mot slutet i matchen mot Kalmar FF. Gästerna skapade dock inte mycket mer än en chans under den tiden. Dels på grund av försvarsarbetet över hela planen, men också tack vare Toivio som bland annat neutraliserade Ricardo Santos fullständigt.

Mattias Östberg - BK Häcken

När IFK Göteborg är som allra bäst så slår de väldigt mycket inlägg. Kanske fler än något annat lag i serien och ofta håller dessa hög klass. Det ställer stora krav på mittförsvaret. Mattias Östberg svarade upp med de kraven i derbyt där han stod rätt nästan hela tiden trots att gästerna till slut ändå tvingades släppa till två mål.

Erlend Hanstveit - Helsingborgs IF

Helsingborg förlorade toppmatchen mot Elfsborg, men samtidigt presenterade sig nye norrmannen Erlend Hanstveit på riktigt allvar. Konkurrensen om vänsterbacksplatserna i Omgångens Lag har varit tunn, men har nu blivit tuffare. Den spelskicklige vänsterbacken är en tillgång för svenska mästarna i såväl offensiv som defensiv.

Stefan Selakovic - IFK Göteborg (4)

Det diskuterades eventuella medarbetare till nye tränaren Mikael Stahre på redaktionen. Då kom Stefan Selakovics namn upp, men varför skulle han lägga skorna på hyllan? Har gjort en ny stark säsong (se fyran som ett bevis på det) och mot BK Häcken gjorde han båda IFK Göteborgs mål efter fint samarbete med Tobias Hysén och säkrade en viktig poäng.

Anders Svensson - IF Elfsborg (2)

Vi har höga krav på Anders Svensson och mycket hänger på honom. Han har sett lite uttråkad ut på sistone i såväl landslag som klubblag, men när det hettade till som allra mest klev han fram som den härförare han kan vara. Mot Helsingborg styrde och ställde han bakåt och framåt och löpningen innan 2-1-målet var ett bevis på att det här var mer än en vanlig match.

Sharbel Touma - Syrianska (3)

Under fjolåret i Djurgården visade det sig att när pressen är som störst så älskar Sharbel Touma läget. Han har på många sätt varit en besvikelse hittills i Syrianska-tröjan, men nu när det är som viktigast fortsätter han att spela avgörande roller. Mot Örebro stod han för två klassmål som gav nykomlingen chansen att haka på.

Sebastian Rajalakso - Djurgårdens IF

Hur konstigt det än kan låta undrar jag om inte inledningen på karriären i Djurgården har hämmat Sebastian Rajalakso något. Inte bara för att en krönikör ville ha med honom i EM-truppen, utan också för hur fans och tränare såg på honom. Sebastian Rajalakso är en slitvarg med hjärta först och främst och ingen målskytt. Kanske därför han trivdes så bra mot KFF och var som allra bäst när blåränderna fick en man utvisad. Och det där med målen. Nu gjorde han två. Landslaget nästa?

Mathias Ranégie - Malmö FF (4)

Här har vi en målskytt i alla fall. En målskytt som såg ut att ha glömt hur man gör mål. Så var det givetvis inte. Det kom två fullträffar mot Halmstad och vi vet redan vad han gjorde i omgången efter (hysch, det här är omgång 26). Målen mot HBK var inte särskilt svåra att göra, men han var där på målskyttsmanér i ett lag som har haft svårt att göra de enkla målen.

Niklas Hult - IF Elfsborg (2)

Vet inte om man ska kalla Niklas Hult för anfallare egentligen. Men mittfältare känns inte heller rätt. Allround-spelare kanske. För han var överallt i seriefinalen och varje gång han hade bollen kändes det som om det hände något. Ibland genom långa löpningar, ibland genom smarta passningar och en gång genom att vidröra den några hundradelar, nog för att placera in då livsviktiga 1-1 med en vacker nick.

****

Där har ni sammanfattningen av omgång 26. Vill ni ha en sammanfattning av helgen så har ni den här. (Nästan) ingen alkohol, god mat, skönt sällskap blandat med egen tid, fotboll, fotboll, fotboll och tre filmer. Thor, betydligt bättre än väntat. The Lincoln Lawyer, lika bra som väntat. Kill the Irishman en chansning som gick hem. Killing Bono? Tja, jag gick visst händelserna lite i förväg där. Har inte kommit ut ännu.

Helsingborgs IF, bästa mästarna på elva år

Kalla Helsingborgs IF mästare i kavaj.

Kalla Helsingborgs IF mästare i buss.

Gör som ni vill, men kalla Helsingborgs IF för det de är. De bästa mästarna på elva år.

Vill man så går det givetvis att hitta invändningar mot påståendet ovan som alltså jämför de nyblivna guldmedaljörerna med 2002 och 2003 års svenska mästare Djurgården. Vi kan ta Elfsborg. Ett Elfsborg som på ett osannolikt sätt viker ned sig när allting ska avgöras. Ett Elfsborg som förlorar fyra av de fem senaste matcherna. Hade de vunnit fler än de förlorat, säg tre av fem så hade de nu ”bara” varit fyra poäng bakom HIF och vi hade haft en viss spänning inför de sista tre omgångarna trots allt. Vi kan gå till de där avbrutna matcherna. För hur man än ser på saken så fick Helsingborg tre poäng gratis i derbyt mot Malmö FF i en match som sett till de minuter som faktiskt spelades mycket väl kunde ha slutat med seger för MFF trots att HIF tog ledningen. Vi ska inte heller glömma att de sista utmanarna AIK också blev av med poäng bakom skrivbordet. Jodå, nog kan vi hitta saker om vi söker med förstoringsglaset, men det blir bara löjligt.

Det fanns ett resonemang i fjol om att HIF faktiskt gjorde den bästa säsongen eftersom de kom tvåa och vann Svenska Cupen. Det blir också lite löjligt. Malmö FF var värdiga mästare då, men när jag nu menar att Helsingborg är de bästa mästarna sedan Djurgården i början av 2000-talet så lägger vi också till förra säsongen och de prestationer som HIF stod för då. De rödblåa har i år bara fortsatt på den inslagna vägen och det är oerhört imponerande. Om vi återvänder till AIK så hade de säkerligen utmanat längre om de hade behållit Teteh Bangura och Mohamed Bangura, men då glömmer man bort att Helsingborg har sålt ännu fler namnkunniga spelare än Solna-klubben och ändå behållit farten och kraften rakt igenom serien.

Ska vi ta oss igenom dagen när laget till slut ändå fick fira så var det inte alltid så vackert. Helsingborg gjorde antagligen sin sämsta match för säsongen i Allsvenskan borta mot ett duktigt Gais. HIF fick 0-1-målet gratis av målvakten Henry Sillanpää och av hemmalaget som ändå reste sig. När Wanderson dundrade in 1-1 på straff talade allt för de grönsvarta. Då höjde HIF tempot så som vi har sett dem göra så många gånger förr under 2011. Det var definitivt inte något tryck som sattes på Gais som tvärtom fortsatt var laget som styrde och ställde mycket, men helt plötsligt var det ändå liv i serieledarna. Målet som gav segern var också värdigt ett blivande mästarlag. Erik Sundins delikata Michael Owen-liknande mottagning efter en av sina patenterade djupledslöpningar belönades när Sillanpää åter kom fel in i situationen. 3-1-målet på straff var bara ett sätt att snygga till siffrorna ytterligare. Jag har nu sett tre raka matcher med HIF där de förlorade en efter en mycket bra insats (Elfsborg borta) och vann två efter rätt svaga insatser. Även mot Mjällby kunde de då fortfarande vice mästarna ha straffats eftersom gästerna skapade massor av 100-procentiga lägen utan att lyckas förvalta dessa. Där och på söndagen mot Gais syntes ändå personaltappen av något, men Helsingborg vann båda och då spelade den hedersamma förlusten i Borås ingen roll.

Efter triumfen på Gamla Ullevi var det alltså bussresa hem och radiolyssning som gällde. Det de därmed inte såg var ett AIK som spelade i stort sett perfekt försvarsspel, men som också hade svårt att skapa de riktigt heta chanserna framåt. AIK har i år i stort sett vägrat kryssa och till slut gick de svartgula ändå för seger och tryckte tillbaka Malmö FF mer och mer och när målet kom var det på något sätt symboliskt att det var Niklas Backman som gjorde det. Försvararen hade lovat ett galet firande när första målet väl kom. Så mycket galet firande blev det nu inte, men glädjen gick det inte att ta miste på hos försvararen. På grund av guldkänning? Nej, det här var ingen match som AIK gick för seger i för att hålla gulddrömmen vid liv. Det här handlade om Europaplatserna. Ingen på arenan trodde något annat. Om någon tvekade var det bara att lyssna på MFF-klacken som pumpade på hela vägen och som inte ville något annat än himmelsblå seger trots att det skulle säkra guldet till Sundets Pärla och till den där bussen på väg hem. De visste, precis som alla andra, att HIF ändå skulle vinna till slut och då var det lika bra att försöka ta viktiga poäng och nå Europa trots allt.

Därför gick Malmö FF för fullt framåt och att en kvittering skulle komma i en stad där AIK inte har lyckats vinna sedan 1996 var inte överraskande. Historien vägde tyngre än AIK:s ovilja att kryssa. Mathias Ranégie lyfte högre än Alexander Milosevic och brottningsmatchen om bollen som följde mellan Pontus Jansson och Ivan Turina visade också att gästerna var mer än nöjda med en poäng. Hade AIK gått för SM-tecknet hade Turina gärna sett en snabb avspark. Nej, det var ingen som trodde på något annat än att oavsett resultat på Swedbank Stadion så var guldet Helsingborgs och det säger allt om hur överlägsna HIF har varit i år. Det är överraskande.

Ni som har följt bloggen sedan starten vet att jag tippade Elfsborg som svenska mästare före just Helsingborg. Jag trodde på en hård fajt, men att ett intakt Elfsborg skulle straffa Helsingborg till slut just på grund av de försäljningar som var lätta att förutse. Men den trygghet som Conny Karlsson, Per-Ola Ljung, Sven Andersson och de andra har lyckats bygga in i laget har gjort att spelare blir lättare att ersätta än vad som borde vara möjligt. Samtidigt har uppenbarligen Reine Carlsson och Jesper Jansson gjort ett strålande arbete i scouting och planering. Där finns också en stark Paul Myllenberg som står för en integritet som jag gillar. Befinner man sig utanför klubben, om man inte deltar i träningar, i styrelsemöten och hör hur samtalen går är det omöjligt att veta exakt vem eller vilka som ska hyllas för vad. Jag tillåter mig ändå att försöka.

När Conny Karlsson utsågs till tränare – förlåt, manager - i Helsingborgs IF var inte jag den ende som höjde på ögonbrynen. Jag kan lova att det fanns mängder av supportrar som var missnöjda. Själv mindes jag först och främst Henrik Rydströms ord om Conny. Sammanfattningsvis kan man säga att Kalmar FF-mittfältaren menade att Conny var en fixare. Någon som kallades in när något skulle räddas, men han var inte tränaren som tog en grupp vidare i utvecklingen så vad skulle han göra med HIF? Svaret kom direkt. Med framförallt ett stabilt försvarsspel där alla kände sin roll inledde laget säsongen 2010 med 13 raka matcher utan förlust och av dessa vann laget elva. Det räckte inte hela vägen den gången på grund av ett ännu mer fantastiskt Malmö FF. Sättet som Helsingborg till slut förlorade guldet på kunde ha knäckt laget, men så blev det inte.

Erik Edmans utspel i början av året om att HIF knappt ens höll allsvensk bottenklass kom överraskande för resultaten under försäsongen skvallrade inte några sådana problem. Ändå kanske det var en nödvändig väckarklocka. För de nyblivna svenska mästarna har inte tagit något för givet i år. Alla har varit beredda att göra jobbet för varandra och därför har sålda stjärnor inte blivit avgörande. Hur stor eller liten roll Conny Karlsson än har i detta så ska han givetvis hyllas för sitt arbete.

I slutändan handlar det givetvis ändå om spelarna och här finns det mängder av hjältar. Rasmus Jönsson med sina känsliga fötter och härliga speluppfattning. Alexander Gerndt med sin fart och vassa skott. Peter Larsson med sin styrka och rutin. Tre som försvann, visst, men här finns också Erik Sundin som absolut har gnällt över bänkningar då och då, men som alltid har tagit jobbet för laget snarare än för sig själv. Mattias Lindström med sin härliga inställning i varje läge och Allsvenskans bästa innermittfältspar i May Mahlangu och Ardian Gashi som springer upp och ner utan stopp. Det går såklart att räkna upp alla spelarna, men om jag tvingas välja en MVP så blir det Pär Hansson. Allsvenskans bäste målvakt har inte bara stått för viktiga och ibland näst intill omöjliga räddningar som i sig skänkt en trygghet till hela laget. Han bidrar också med ytterligare en dimension i själva spelet tack vare sin trygghet med fötterna som ger backarna ett alternativ bakåt som inte bara innebär en långboll utan adress när pressen från motståndarna är för intensiv. Om ett framgångsrikt lag verkligen byggs bakifrån är målvakten den viktigaste byggstenen. Lagkaptenen har orkat bära mästarkonstruktionen året igenom.

Det har varit en konstig allsvenska. En jobbig allsvenska. Enskilda individer har försökt stjäla den ifrån oss, understödda av märkliga regler om poängutdelning från kontor. Det hade kunnat svärta ner svenska mästarna. Så blir det nu inte. 65 poäng, tvåa och cupmästare i fjol. 61 poäng och semifinal i cupen hittills i år. Det är därför inte särskilt konstigt att Helsingborgs IF blev mästare i kavaj. I buss. Tre omgångar från Allsvenskans slut. Därför och för alla andra skäl som kan räknas upp som laget är värdiga mästare. De bästa mästarna på elva år och till slut finns det bara en sak att säga.

Grattis, HIF!

Fredagsbloggen: Killing Bono? (Gud förbjude)

Ska man nu ha ett tema - och det ska man i Fredagsbloggen - så kan man väl lika gärna kasta sig ut i de djupaste av vatten och försöka greppa tag i bojen i livbojen vi kallar kärlek. Detta näst intill ogreppbara som har sådan kraft över oss och som vissa tycker är så viktigt att de övertygar sig själva om att de har funnit det när svaret egentligen är att de har bestämt sig. Hjärna istället för hjärta helt enkelt. Jag har aldrig bluffat kärlek. Snarare tvärtom och har därför svårt att veta exakt hur det känns när man övertygar sig om något som inte är sant, men jag har sett människor göra det. Är man tillräckligt rädd för att vara ensam så kan man övertyga sig själv om vad som helst. Fotbollssupportrar har egentligen inte det här problemet, men ändå upplever de samma svek och besvikelse som i all annan kärlek. Det skulle de inte behöva göra om de bara insåg en sak. Det ni älskar, älskar inte tillbaka.

Det en fotbollssupporter älskar är något abstrakt. "Det är vi - som är - Hammarby", sjunger Bajen Fans. Det är inte helt sant. Det finns massor av klubbar i det här landet som inte har några supportrar. De lever ändå. Samtidigt har Söderbröderna en stor poäng. Utan den passion de bidrar med skulle Hammarby inte vara det Hammarby vi känner. Så vad är det de älskar? Fotbollsspelarna? Egentligen inte. Älskar man en kvinna eller en man så har man överseende med dennes brister. En missad dribbling av Martin Mutumba och vissa AIK-supportrar är beredda att skicka honom till... Videoton. De älskar inte tränarna. Jonas Olsson och Stefan Rehn har vunnit SM-guld med IFK Göteborg, men det är inte tal om några vackra avsked och protester nu när duon lämnar. Snarare tvärtom. Det är inte styrelsen. Herregud, bara tanken. Så vad är det? Märket? Eller är det kanske sig själv man älskar? "Det är vi - som är - Hammarby." Jamendåså! Love thyself. Möjligen är det så. Kanske är det därför svartgula och blåvita själar är så upprörda över Mikael Stahres nya klubbadress. För de svartgula är det exet som har skaffat en ny, för de blåvita är den som flyttar in inte den man egentligen vill ha.

Kärleken har genom århundraden ställt till det för män och kvinnor. Kostat liv, lett till hat bortom förnuft. Inom fotbollen gillar tyckare att ofta ta upp det där sista. "Det hatas så mycket på läktarna, varför kan man inte bara sjunga om sitt eget lag", säger de utan att inse att hat och kärlek hänger ihop. Det har alltid gjort det. Hat och kärlek har ett förhållande. Inte bara inom fotbollen. Som med allt annat så finns det inget isolerat fotbollsproblem. Men här kan det ställa till problem och göra en blind för verkligheten. Att fotbollstränare och fotbollsspelare är yrke och är man svensk och fotbollstränare och dessutom misslyckas kapitalt under sitt första försök utomlands har man inte så många alternativ. Mikael Stahre måste välja det som är bäst för Mikael Stahre. Det är han - som är - Mikael Stahre.

Jag har redan skrivit uttömmande i ämnet och har egentligen ingenting nytt att säga om det rent tekniska. Allt jag skrev då gäller fortfarande i allra högsta grad. Nu handlar det om kärlek och hat. Det sistnämnda lever mellan IFK Göteborg och AIK. För en utomstående är det här svårt att förstå. Hur kan man älska ett fotbollslag? Man bara gör det, brukar jag svara. Jag har ingen bättre förklaring, men vi kommer åter tillbaka till frågan om vad det är man älskar? Jag inser att jag inte har något bra svar. Det är det som inte går att greppa. Men bara för att jag nu har "konstaterat" detta så betyder det inte att frågorna är slut. Till exempel, varför hålla fast vid kärlekar som flytt? Varför drömma om den man inte kan få? Vill man göra det enkelt för sig så konstaterar man att fotbollssupportrar bara är korkade, men det är vi alla när det kommer till kärlek. Dessutom handlar det här lika mycket om tränarna och spelarnas uppträdanden. Kyssa klubbmärken och lova återkomster och så vidare när man egentligen inte menar det.

Det här ser vi i fotbollen och som när det kommer till allt annat inom fotbollen så kan vi överföra det på livet utanför de vita linjerna.

"Lovar du att älska i nöd och lust?" har besvarats med ett ja i... jag vet inte exakt hur länge, men länge. Det görs än idag och det är givetvis omöjligt att svara ja. Hur kan man lova något sådant? "Jag lovar att försöka", borde man säga. Lika lite kan en fotbollstränare eller en fotbollsspelar lova evig kärlek till ett lag.

Så när det nu börjar gå rykten om att Mikael Stahre har sagt att han "aldrig skulle kunna träna IFK Göteborg" (jag har inte lyckats hitta detta någonstans, men om någon kan överbevisa mig så varsågod) så hänger det ihop med vad tränare och ledare förväntas säga. Därför kan ett rykte bli sanning i en värld som vi alla skapat tillsammans, supportrar, tränare, spelare och även journalister. Att älska i nöd och lust är supporterns jobb och han och hon gör det. Ibland kan kärleken flamma upp, ibland tappa i kraft, men man hittar aldrig någon ny. Man stannar. För alltid. I nöd och lust.

Jag älskar passionen. Jag har inga problem med hatet för jag förstår det och jag kan också förstå känslorna som det här väcker, men för er egen skull. Håll inte fast vid känslor som gör att ni mår dåligt, det är så korkat.

****

Ett beundransvärt initiativ IFK Sunne. Tråkigt att så få fotbollsklubbar högre upp i systemet reagerade. De borde åtminstone ha kunnat matcha Sunnes ansträngning.

****

Har hittat en ny favoritblogg. http://katastrofalaomslag.blogspot.com/

****

Som ni säkert vet har vi huvudkontoret i Frankrike. Det är anledningen till att jag vet det här. Hockeyligan i Frankrike heter League Magnus.

****

Hey, down in front!

****

GB-Kalle fortsätter att leverera högsta klass. Här i ett dokument om Owen Hargreaves. Jag kan inte fatta att Expressen inte insåg vad de hade när han jobbade där. Men det är bara att tacka och ta emot.

****

Bara kvinnor och barn på läktarna i Sverige också? Förutom att det är diskriminering av stora mått och bryter mot lagen, hur kan Lars-Åke Lagrell och Khennet Tallinger omfamna idén? Är de så långt ifrån fotbollsverkligheten eller vill de bara provocera? Om svaret är det sistnämnda så applåderar jag ironin, men tillåt mig tvivla.

****

Vad hockeyligan i Brasilien heter vet jag inte, men om jag får gissa... League Brasse?

****

Bästa storyn den här veckan har inte nått era ögon eller öron. Här kommer den. Udda Fågel, för första gången på jobb som journalist i Globen, frågar Pippi var presskonferensen är. Pippi vet en genväg. Fågelvägen, typ. Genvägen/fågelvägen är låst. På vägen tillbaka tappar Udda Fågel bort Pippi, hamnar i en vip-bar där personal pekar ut en annan väg. En felaktig väg. Udda Fågel blir nästan inlåst, inser att han inte kommer att hinna till vare sig presskonferens eller omklädningsrum och lämnar till slut kokande av ilska Globen utan intervjuer.

****

Jag har kommit till en insikt. Jag är en gubbe. Jag har spelat fotboll själv och kallades således gubbe redan i tonåren, men det här är något annat. Senast var det när Ryan Giggs beskrevs som gubbe i Sportbladet. Han är 37 år.

****

Jose Mourinho säger att han utesluter att bli tränaren i Tyskland eftersom han inte kan språket. Betyder det att Sverige också är uteslutet?

****

Darren Fletcher kallades också gubbe i den där artikeln. Fletcher är 27. Herregud. Hur länge har jag varit gubbe egentligen?

****

Det är mycket snack om det val Mikael Stahre gör nu, men inte så mycket snack om Håkan Mild. Snacka om att han sätter sin heder på plats. Lyckas Stahre så kommer tränaren att hyllas, men Mild lär nog inte få särskilt mycket kredd. Skulle den förre AIK-tränaren däremot misslyckas så tror jag inte att han är ensam om att få bära hundhuvudet. Det känns som om Håkan Mild sätter sin framtid som sportchef på spel här. Han valde att hålla fast vid Olsson/Rehn inför den här säsongen trots att de var ifrågasatta och nu går han alltså ut och plockar Stahre. Det är modigt. Om det är rätt får framtiden visa, men väljer han fel gubbe igen så får han gå tillsammans med tränaren.

****

Första gången jag kallades "gubbe" var jag 16 år och jobbade på Obs Stormarknad. Det var då en mamma, antagligen yngre då än vad jag är nu, vände sig till sin son, pekade på mig och sa "fråga farbrorn där var läsken finns."

****

Mikael Stahre - då tränare i AIK - i Ekwall vs Lundh på frågan om han skulle kunna gå till Blåvitt: "Jag tror inte att de skulle ta en tjock stockholmare." Kanske har han gått ner i vikt sedan dess eller så ska Mild köra beep-test-träning med sin nye tränare.

****

Å andra sidan. För en vecka sedan var det en ung kvinna som gissade att jag var 30 år och det när jag går med mäktig mustasch och mindre mäktigt skägg. Så jag kan leva med gubb-titeln.

****

Nej, nu ska den här gubben snart ta helg. Jag lämnar Stockholms Stadion till sitt öde ikväll, kör fredagsmys med Killing Bono (gud förbjude), Thor och Kill the irishman på dvd och kombinerar det med för mycket mat, godis, dryck och kärlek. Bara en sådan sak. Störst förväntningar på den sistnämnda, minst förväntningar på Thor, men jag måste bara se den. Kan inte låta bli.

Vi hörs

Hon fortsätter sjunga upp samtidigt som vi söker halmstrån

Den feta får fortsätta sjunga upp.

Vi andra söker halmstrån att gripa.

Det känns som om det är förgäves.

VI väntade så länge och när det väl var dags så fanns inte den där känslan längre. Jag avbokade min resa till Borås och valde att följa matchen på tv istället. De tre raka Elfsborgs-förlusterna förstörde så mycket av förutsättningarna att det inte kändes som om det var värt det längre. Ändå. Nu när jag sitter här och skriver de där raderna är det inte utan att jag ångrar det beslutet lite för visst var det här en match värdig en guldstrid. Tänk om den hade betytt något. För så är det. Hur mycket jag än söker kan jag inte se en framtid där den i slutändan betyder något. Hade AIK besegrat Djurgården och nu legat sex poäng bakom så kanske. AIK har ju Helsingborg kvar att möta och det är inte otänkbart att ett starkt Gais med en toppspelare som Wanderson i elvan kan ställa till det för ett lag där nervositeten kanske börjat kännas av.

Men AIK är åtta poäng bakom och Elfsborg sju. På fyra matcher. Förutom Gais och AIK har alltså HIF kvar att möta IFK Norrköping hemma och Gefle borta. Med all respekt. Det kan inte bli något annat än sex nödvändiga poäng i de matcherna så i slutändan kommer vi inte att minnas matchen på Borås Arena som något annat som en av 2011 års bästa och det är synd. Som sagt, den här matchen var värd ett bättre öde än så.

Elfsborg startade inte som väntat. Jag, Markus Holgersson, Conny Karlsson, ja, antagligen alla andra som följer den här serien inifrån eller utifrån hade tänkt sig en vansinnig hemmastart där alla näsor pekade mot motståndarnas mål konstant. Så blev det inte. Förberedda på denna press lyckades gästerna väl med att stänga alla ytor som fanns. Det var som vanligt ett mittfält som jobbade väl ihop med försvarslinjen som vore de en enda enhet. När en flyttar över, flyttar alla över, och hemmalaget hade svårt att hitta ytorna. När så Daniel Mobaeck misslyckades med ett uppspel bröt Ardian Gashi, Erik Sundin tog emot och utan alternativ drog han till. Med hjälp av Johan Karlssons rygg lurade han Jesper Christiansen och så var det 0-1 och hon, den där feta, gjorde sig redo att kliva upp på scenen.

Men tre raka förluster till trots, är det sällan Elfsborg tvekar hemma. Nu fanns det inte längre något att fundera över och trots att HIF fortsatte med ett suveränt försvarsspel hittade Elfsborg luckan när Stefan Ishizaki slog ett perfekt inlägg och matchens store, lille lirare, Niklas Hult satte pannan till. Också perfekt. 1-1 och matchen fortsatte i ett rasande tempo, men några fler mål blev det otroligt nog inte under de första 45 minuterna. Lasse Nilsson har förlorat flytet och fick aldrig rätt träff på bollen. Erik Sundin mindes dock matchen från i fjol och sprang hela tiden perfekt i de luckor som fanns. En gång duffade han bollen, en gång stod Jesper Christiansen upp och räddade och i paus var ställningen 1-1.

Den andra började mer tveksamt, men när Ishizaki vevat och vevat på sin kant i närmare en minut fick han till slut bollen och stod återigen för ett strålande inspel. En laddad Anders Svensson kom i luckan och när Pär Hansson stod för en typisk Hansson-räddning tog han vara på sin egen retur och nickade in 2-1. Det krävdes en anfallare i försvarsläge mot en försvare i anfallsläge. David Elm slet och rev i Markus Holgersson och straffen var lika solklar som sättet på vilket Mattias Lindström utnyttjade den. 2-2 och killarna som sköter ridån spottade i händerna och stod redo att börja veva upp den.

Daniel Mobaeck var till slut olycksgubben som stod på rätt plats när Jon Jönsson rammade honom med en frispark. Ytterligare en styrning och så var det 3-2. Till slut fick den ifrågasatte Jesper Christiansen spela huvudrollen när han räddade med pannan på ännu ett Erik Sundin-friläge och hon som hade tänkt sjunga ikväll fick lämna scenen, sätta sig i logen och öva på sina skalor. Elfsborg stod emot matchen ut och tog en helt nödvändig seger. Allsvenskan lever på lånad tid, men den lever i alla fall ett litet tag till samtidigt som vi letar efter halmstrån. Om Gais bara samtidigt som Elfsborg och AIK kunde…. Så kanske…

Ändå. Så synd det är att det här inte blev en guldfinal av det här. För det var matchen värd.