När fotbollen är viktigare än någonsin

- Johan!

- Hej Johan, Daniel Sjöberg här. Ledsen att ringa en sådan här dag, men jag ska inte störa dig så länge.

- Vadå, det är ingen fara?

- Nej, jag tänkte mer på det som händer. Känns inte som om man vill jaga fotbollsnyheter precis.

- Vad har hänt?

- Har du inte sett?

- Nä.

Sedan började jag förklara vad som precis skett i New York. Om flygplanen. Om det ofattbara som pågick direktsänt i färg framför våra ögon. Johan Mjällby, då proffs i Celtic, lyssnade i förbluffat och nästan i misstro. Det var då. Nu är nu och jag bär på många av de känslor jag bar på då. Jag är lika chockad. Känner mig lika oviktig och lika viktig i mitt yrkesutövande.

Jag har skrivit det förr, men idag känns det nödvändigt att återupprepa sig. Det är i vågorna av sorgen i Norge lätt att drunkna i känslor och glömma livet. Det är också lätt att få för sig att det man gör är extra oviktigt nu. Fotboll liksom. En lek. Men jag skulle vilja påstå det motsatta. I dag är fotbollen extra viktig. Idag är leken något att vända sig till. Tre miljoner barn hotas av svält på Afrikas horn. I vårt grannland har en mördare, en terrorist, stulit ytterligare av vår oskuld här uppe. Krig är fortfarande en del av vår verklighet hur mycket vi än utvecklas. I världen, i familjen, i livet, kan man uppleva ett lidande som kan tyckas ligga bortom vad man kan hantera. Den vetskapen är omöjlig att bära om man inte tillåter sig ett liv utanför allt detta.

Det är med de tankarna jag tar mig an den här texten. Det var med det i huvudet jag satte mig ner och följde matchen i Skåne. Inledningen blev en vacker manifestation för vår sport och för våra vänner och grannar västerut. Tystnaden kan ibland vara en starkare upplevelse än den kraftigaste sång. Det är när många delar den. Så var det på Olympia. Tystnaden bröt igenom och visade vår solidaritet med det norska folket. Den var öronbedövande. Sedan kom också sången som ett bevis på att ingen, ensam person eller grupp, kan ta ifrån oss det vi älskar.

Fotbollen sa samma sak.

För precis som i derbyt i våras fick vi en sprakande inledning. Skillnaden den här gången var att vi fick behålla den känslan hela vägen in i mål. Fansen gjorde det de gör bäst och ramade in allting vackert från läktaren och spelarna bjöd upp. Särskilt hemmalaget. Det var Helsingborg som tog tag i den berömda taktpinnen och spelade som den välbalanserade orkester man nu en gång är. Genom ett aktivt kantspel drog man isär ett Malmö FF som försökte vara samlat snarare än aggressivt.

När 1-0-målet kom i den 25:e minuten var det lika logiskt som det var vackert. En upprullning värd den 15 minuter extra väntan på avsparken avslutades med Erik Sundins fjäderlätta touch på bollen som kom från Alexander Gerndt. Malmö FF såg inte ut som ett nuvarande mästarlag. Wilton Figueiredo hade bara ögon för bollen, Daniel Larsson sprang mitt i ingenstans och Dardan Rexhepi syntes inte alls. Helsingborg såg ut som ett blivande mästarlag. Jag satt och väntade på ett matchavgörande 2-0-mål. Då hände det som gör fotboll till en så underbar sport och det var ytterligare en påminnelse om att vi behöver den här leken när livet är som mest allvarlig och tillvaron utanför gräset är tung.

MFF skapade ett par chanser ur vad som kändes mer som en slump och plötsligt var det som om de började tro. Man klev upp med båda ytterbackarna. Ricardinho vann boll och Markus Halsti avslutade. 1-1. Och med sekunder kvar av första halvleken vann Daniel Larsson boll och satte Dardan Rexhepi i friläge från nästan halva plan. Ensam mot Sveriges bäste målvakt skulle de flesta bli nervösa, men Rexhepi dundrade in 1-2 bakom Pär Hansson och så hade mästarna vänt matchen och de hade gjort det på ett sätt som hade knäckt många lag. Inte serieledarna.

Helsingborg tvekar i stort sett aldrig på sin förmåga och när de sista 45 minuter visslades igång så var det med ett HIF på ena halvan som är säkra i vetskapen att de klarar av att vända matcher och att de är starka när andra knäar. Kvitteringen kom när Dardan Rexhepi tappade boll, Helsingborg ställde om och vokalmannen Rachid fintade bort MFF-försvaret som han fintar bort mig när jag ska stava hans efternamn. Han satte in bollen till Rasmus Jönsson som iskallt kvitterade.

Då trodde jag, och säkert många med mig, på ännu en rödblå vändning. Men återigen var det Rexhepi som stoppade upp motståndarna. Först genom en smäll som tvingade honom till behandling vilket ledde till ett speluppehåll och sedan genom att besviket ta god tid på sig när han strax efter blev utbytt vilket gav ännu ett avbrott i spelet. Helsingborg tappade tempo och Rikard Norlings byte som gav fem mittfältare bidrog också till att stoppa upp hemmaoffensiven. Med tio minuter kvar drog Alexander Gerndt klumpigt och onödigt på sig ett rött kort och därmed var dagen över för de vice mästarna i deras kamp för att se till att det där vice försvinner framför ordet mästarna den 23 oktober i år.

Ett tråkigt och ovärdigt slut för skyttekungen som inför matchen lovade att inte dra på sig något onödigt kort just för att han skulle få avsluta på bästa sätt hemma mot IFK Göteborg den 31 juli. Jag tänker inte lägga mer text eller tid på det. För en sådan här dag vill jag ta med mig det goda från en match som för några timmar stängde ute det ofattbara och onda och istället bidrog till att ge glädjen tillbaka. Precis på det sättet som leken ofta kan göra.

Avslutningsvis. Jag kan försöka i timmar och timmar, men det bästa man kan göra är att ta orden från någon som redan har sagt det bättre. Därför, de här orden.

Låt oss se till att vi inte blir ett monster för att stoppa monstren.