Malmö FF vann rätten att drömma

Efteråt var alla väldigt kloka.

Efteråt pratade alla om att man bara kommit halvvägs.

Men sanningen är att svensk fotboll tog ett stort kliv på Ibrox och gav oss tillbaka rätten att drömma.

Det är nu jag ska skriva det, eller hur? Hur självgod tror ni att jag är? Bara för att jag skrev att jag kände på mig att det låg ett litet mirakel i luften. Bara för att jag trodde på att snabbe Daniel Larsson skulle flyga ifrån en trög skotsk backlinje, bara för att jag trodde att Wilton Figueiredo skulle finna inspirationen till stordåd, bara för att jag trodde på att vi skulle få se en fältherre med namnet Daniel Andersson. Bara för att jag skrev detta innan matchen så tror ni att jag nu ska ta upp det och skriva, vad var det jag sa. Nä, så kåt är jag inte på att visa min egen förträfflighet att jag tänker ta upp det.

Allvarligt talat. Jag hade vissa förhoppningar. Jag hade någon sorts känsla som inte går att förklara, men där fanns givetvis ändå farhågorna. Rangers FC är ändå fucking Rangers FC och Malmö FF har egentligen inte visat något i år som kunde berättiga den där känslan. Jag klev in på ett soligt Ibrox tillsammans med drygt 28 000 andra och hoppades på ett gott försvarsspel och kontringar. Kanske också att Malmö FF då och då skulle hålla i bollen. Mina förhoppningar kom på skam direkt.

Ett offensivt MFF, med Jiloan Hamad som vänsterback och med ett perfekt balanserat femmannamittfält, visade direkt i första spelsekvensen vad man tänkte göra. Inte försvara sig till ett resultat utan spela sig till det. Svenska mästarna skapade redan i första minuten ett jätteläge och även om Daniel Larsson brände så syntes det att Rangers backlinje blev rädda för snabbheten hos den ensamme forwarden. Det gav ett utrymme till Wilton Figueiredo, Ivo Pekalski och Miljan Mutzavdic att utnyttja och det gjorde trion sannerligen. Pekalski slog ett par dåliga frisparkar, men var i övrigt felfri. Ibland fick man känslan av att han knappt rörde sig, men det spelade ingen roll. Likt en vältränad Jan Mölby sög han åt sig bollarna och fördelade perfekt gång på gång vilket gav ett extra lugn i den pressade miljön laget ändå befann sig i.

Det här var inget fullsatt Ibrox där trycket från hemmapubliken var konstant, men såhär i efterhand är det något som Rangers säkerligen är mest glada för. Tidigt vände sig läktarna emot laget och när de inte buade eller svor så var det bara den himmelsblå klacken som hördes. Ändå finns det alltid en risk att ett svenskt lag blir överväldigat, det har vi sett så många gånger förr. Rikard Norling hade dock lyckats inpränta mod i spelarna och målet är en perfekt illustration över detta.

Visst var anfallet som gav Larssons fantastiska 1-0-träff underbart med klacken från Wilton som grädde innan Larsson servereade moset, men kakan var uppyggnaden. I något som kändes som en evighet bytte MFF kant ett par gånger, Pekalski rullade och till slut blev hemmaspelarna bolltittande och så kom djupledsbollen mot Larsson. Den gav inte effekt direkt, men snart därefter låg ändå bollen i mål. Det var då det tredje jätteläget som mästarna från Sverige skapat.

Rangers hanterade situation på ett godkänt sätt. De fick aldrig panik, men hade ändå oerhört svårt att hitta något utrymme. Daniel Andersson var mycket riktigt en fältherre som styrde sina styrkor på ett perfekt sätt. Visst skapade Rangers ett par riktigt bra chanser till kvittering, men när kollegorna runt om mig började bli oroliga med 20 minuter kvar satt jag mest och kände att 2-0 skulle komma. Nu orkade aldrig Malmö FF utnyttja sina möjligheter till omställning, men om jag nu ska sammanfatta läget så visst hade Rangers förtjänat ett mål, men då hade Malmö förtjänat tre.

När matchen så var slut samlade Rikard Norling sitt lag och påminde om att Djurgården väntar härnäst. Därefter talade han om hur bra Rangers är och att man ännu inte har gjort något. Det är både sant och osant. Visst är det så att Malmö FF fortfarande kan åka ur med buller och bång. Rangers, med ytterligare en ligamatch i benen, kan bli för svåra på Swedbank Stadion och så är insatsen på Ibrox inget värd.Apropå Djurgården så minns jag till exempel blårändernas kvalmatcher mot Juventus där klasskillnaden i den andra matchen efter miraklet i Turin (2-2) var uppenbart och så var den tidens mästare utslagna.

Nu är det andra mästare och den här matchen gav ändå något till svensk fotboll. Den gav oss hedern tillbaka. Den visade att Allsvenskan kan hålla riktigt hög klass när allt faller på plats och den gav oss rätten att drömma igen.

Nu väntar en tuff retur, men på en kokande hemmaarena är ingen omöjligt för ett lag med den här insatsen i ben och huvud. Jag tänker inte delge er min känsla ännu. Det är för tidigt. Men ikväll lägger jag förnuftet åt sidan.. Jag tänker till och med glömma att ännu en kvalomgång återstår efter denna och tillåter mig att drömma om resor till de riktigt stora arenorna igen med ett svenskt klubblag. Det är vad Malmö FF vann Malmö FF åt oss på Ibrox.