Lennart Ekdal och hans orcher

Visst kan ni se honom framför er? Han som sitter på fotbollsläktaren och skriker. Högröd i ansiktet, slipsen lite för tajt kring halsen, som om han inte vill acceptera att åren även har inneburit att kilona staplats. Han är vuxen sedan länge. Han har ansvar och måste uppträda korrekt för det mesta, men här får han släppa loss. Han skriker. Hora. Fitta. Domarjävel. Hora. Fitta. Och hora. Han skriker hela matchen. Han är inte ensam. De är flera som skriker. De ser likadana ut allihop. Bredvid sitter Lennart Ekdal. Eller någon annan fotbollspappa. Han är chockad. Han håller för öronen på sin son. Samtidigt brinner det på ståplatsläktaren och vrålet som kommer därifrån påminner mer om orchernas stridsvrål utanför Helms klyfta (jag är ingen LOTR-nörd så om det heter något annat i böckerna, sue me) än unga fotbollsintresserade pojkar och flickor.

Jag förstår om ni är rädda för att gå på fotboll i Sverige.

Första gången farsan lät mig gå själv på fotboll var jag 14 år. Jag vet inte om det är normalt, ungt eller gammalt, men så var det i alla fall. Själv och själv förresten, mina kompisar var också med. Det var spännande. Jag var inte rädd. Inte en enda gång. Inte på någon av bortaresorna heller. Inte som 14-åring, inte som 20-åring eller 25-åring. Nu är det länge sedan jag stod på en fotbollsläktare bland alla dessa horskrikande halv- till helfeta vuxna män som tycks ha tagit över våra arenor tillsammans med de orchliknande ungdomarna. För jag minns dem inte, men de finns där. Det hör jag ju från andra. Från sådana som - tydligen - går mycket oftare på fotboll än jag. Det trots att jag går varje vecka, ibland flera gånger. Men det är klart. Jag hör samma sanningar från sådana som går någon gång då och då. Eller i alla fall från någon som har läst om det och sett det på tv.

Ovanpå allt detta finns de professionella slagskämparna som gör upp i grustag, och så bränderna på arenorna igen då förstås.

Lennart Ekdal är rädd när han går på fotboll. Det berättar han gärna om när han leder någon slags diskussion om fotbollsvåldet på TV4. Jag försöker se programmet på TV4 play i efterhand. Det går inget bra. Det bara plockar ner sig självt efter Lennart Ekdals passionerade inledningstal (jag är ingen datanörd heller så jag kan inte lösa problemet). Han inleder med att han vill prata om "mäns fixering vid fotboll. Mäns fixering vid våld i samband med fotboll som är ett jätteproblem" och där har han satt tonen för diskussionen. Det finns bara en väg att gå

Lennart Ekdal vill att det ska vara som på Grimsta IP när det är fotboll. Korv och barnfamiljer. En mässingsorkester. Så borde det se ut på alla arenor. Han berättar att när AIK var där så var det inga ingripanden alls. Sätt det i jämförelse med den gigantiska mängd ingripanden som brukar göras i samband med fotbollsmatcher på andra ställen (jag kan vara en ironinörd). Till och med den värste huliganen "kommer bort sig i en sådan miljö", säger Ekdal.

Jo, så är det nog. För visst kan ni se det framför er också? Hur den kokande huliganen med svällande muskler, full på adrenalin och även konstgjord kemi rusar in på arenan för att slåss bara för att upptäcka mässingsorkestern, bli alldeles lugn och sedan glatt applådera sitt lag fram till en 2-3-seger (jag antar utifrån publiksiffran han nämner att han talar om 2009 och inte 2010).

Han pratar om att det var en rå stämning på Råsunda när han var där med sin "dåvarande tioårige son" och att han bara ville därifrån. Tillbaka till mässingsorkestern. Jag undrar om han skulle komma på tanken att säga samma sak om Strandvallen? Det är där "alla gamla bönder skriker åt domaren vad han än gör", enligt John Alvbåge. Kanske är det bara så att det är enklare att säga sådant om Råsunda, Stockholms Stadion eller Söderstadion. Till exempel.

På podiet bakom Ekdal står det flera män och en kvinna. Jag har sett alla dyka upp förut i fotbollsdebatten. Det är människor som ser på fotbollen utifrån och vissa knappt det.  De står i alla fall inte på de där läktarna som de pratar om. Ekdal gör det uppenbarligen inte heller. Åtminstone inte sedan sonen var tio år (jag är ingen Lennart Ekdal-nörd, jag vet inte hur gamla hans söner är, förutom Albin (eftersom jag definitivt är en fotbollsnörd) så jag vet inte hur länge sedan det var) och där finns ingen supporter.

Kanske hade representanter för SFSU till exempel bjudits in, eftersom jag inte kan se programmet så ska jag inte uttala mig om det även om det i sådana här sammanhang oftast verkar vara helt okej att slänga ur sig kommentarer utan att veta vad man pratar om. Men nog hade det varit klädsamt om någon från den sidan hade fått komma till tals. Någon borde man ha kunnat hitta. Nåväl. Rubriken är "så ska läktarvåldet bekämpas." En ganska så ambitiös titel. Om man kom fram till något vet jag inte, men tillåt mig tvivla. Tillåt mig att utan kunskap om hur det faktiskt förhåller sig, ta för givet att flosklerna staplades på varandra och att det i slutändan kokades ner till att det är fruktansvärt farligt att gå på svensk fotboll, att våldet är ett stort problem, att klubbarna måste göra mer och att hårdare tag krävs.

Jag har skrivit mängder av texter om det här - ungefär som TV4 som enligt Ekdal har "matat ut" program om samma sak - och jag har gjort min åsikt tydlig för alla som velat ha den. Jag avskyr att matcher avbryts, om domare eller spelare utsätts för inkastade föremål och att skriva om enstaka idioter som får för sig att de har rätt att göra vad de vill bara för att de befinner sig på en fotbollsarena. Jag vill se ett personligt ansvar för det man gör på en fotbollsläktare precis som jag vill se ett personligt ansvar för alla brott, stora som små. Jag vill inte att klubbar som har gjort det de ska straffas. Jag vill inte att serien avgörs bakom ett skrivbord. Det finns problem och fotbollen jobbar med det. Supportrarna framförallt jobbar med det och jag är trött på att skriva om det.

Men jag är lika trött på att människor försöker skrämma ihjäl vår fotboll. För det är vad som sker just nu. Jag skrev tidigare om att jag aldrig varit rädd på en arena. Det beror inte på att jag är särskilt modig av mig. Tvärtom. Jag är sannerligen ingen slagskämpe. Hade jag sett Bulten i Bo (jag kan ha varit en Astrid Lindgren-nörd när jag var liten) komma sjungandes och ragglandes så hade jag stuckit från marknaden. Jag känner ofta ett obehag när jag ska hem själv efter en sen kväll på krogen. Då vet jag ändå att risken att jag ska råka ut för något är rätt liten om man ser till det stora hela. Men krogvåldet och våldet på stan är ändå ett betydligt större problem än det så kallade läktarvåldet.

I en lysande krönika på SMP konstaterar Daniel Enestubbe att" Supporterpolisen i Stockholm registrerade ett 60-tal ärenden inne på arenorna under hela 2008 med ett totalt publikunderlag på hela 549 725 åskådare, vilket innebär att cirka 99,99 procent inte begick något brott.

Han hänvisar också till en text i Svenska Dagbladet som konstaterar: 420 brott bland 23 383 åskådare under Hultsfredsvestivalen och jag har själv skrivit om fansens uppmärksammande av Peace and Love-festivalen där vi nu kan notera att Polisen beräknar 3 000 extra timmar under festivalen som bland annat blev värd för sex våldtäktsfall och en knivattack som rubricerats som mordförsök. Dessutom har det enligt Polisen anmälts ovanligt många narkotikabrott. Det var cirka 50 000 besökare under konsertveckan. Som i tre, okej då, fyra eller kanske fem, allsvenska matcher i Stockholm.

Är det ett musikproblem eller är det ett samhällsproblem? Skulle Lennart Ekdal ta med sig någon av sina söner på en sådan festival? Kommer han ta upp det till diskussion i något specialforum? Tillåt mig att åter tvivla. Tillåt mig hoppas att han inte gör det. För det här är inte något som musiken ska behöva stå till svars för. Inte om arrangörerna gör det de ska. Har de brustit i säkerhetsarbetete så visst. En nollvision är en vacker hägring, men en hägring likafullt så länge vi har med människor att göra.

****

Skrikandet på läktaren då? Tja, visst vore det väl trevligt om folk aldrig svor, om folk alltid var hövliga och aldrig tog till kraftuttryck. Om folk kunde vänta tills man klivit av tunnelbanan innan de nödvändigtvis ska på och så vidare. Men vi kan väl se till att vi lever i verkligheten istället. Folk kommer alltid bete sig som idioter i vissa sammanhang. En del har ingen känsla för var de befinner sig och vissa är bara sådana att de inte alltid tänker efter före. De reagerar med hjärtat snarare än hjärnan och det kan du aldrig lagföra bort. Inte i ett demokratiskt samhälle. Precis som när det gäller våldet så är det som skriks på läktaren inte något fotbollsproblem eller ens ett idrottsproblem.

Redan på min skolgård skreks det hora och fitta eller åtminstone någon form av variant av dessa ord och vad jag förstår har det knappast minskat sedan dess. Ska vi börja där kanske ioch låta fotbollsklubbarna - som redan jobbar föredömligt förebyggande - bli en ännu större del av det istället för att införa en instans som försöker avgöra om någon på en läktare skriker Mora eller Hora. Om det inte fungerar kanske vi kan köra en stor jävla mässingsorkester över allting.

****

Den här debatten följde tydligen efter en Novus-undersökning där man ställer ledande frågor om folk känner sig rädda när de går på fotboll och om de tycker att fotbollsvåldet har ökat. Intressant är att konstatera att de som följer fotboll på tv anser att våldet har ökat i större utsträckning än de som följer fotbollen på plats. Joråsatte... Samtidigt kommer siffror som säger att våldet faktiskt minskar och att publiken i Allsvenskan ökar kraftigt. Hur var det nu med den där rädslan?

****

Apropå problem. Debatten kom också till i samarbete mellan TV4, Ica, Swedbank och Svenska Spel. TV4 som sänder våld och porr via Canal Plus, Ica som har köttfärsskandalen i färskt minne, Swedbank som är en del av en kultur där bonusar och försvunna pensioner och personliga konkurser har varit återkommande och Svenska Spel som bidrar till spelberoende.

****

Jag kanske ska slå fast att jag inte har något emot vare sig porr eller våld. Inte alls. Jag handlar på Ica regelbundet. Min bank är Swedbank och Svenska Spel är... äh..., ( jag är ingen spelnörd). Ett och annat stryktips har man väl lämnat in i sina dagar. Visst är det löjliga kopplingar att göra, men jag vill bara belysa att man kan hitta problem var som helst om man letar tillräckligt länge. Och löjligt.

****

Jag ska också erkänna något avslutningsvis. Till skillnad från många andra vill jag inte ha bort hatet. Jag kanske är fotbollskadad. Jag tror på hatet. Jag tror att det göder kärleken och passionen. Jag tror dessutom att hatet sällan är riktigt hat. Jag tror att det är den sortens hat man vill leva med. En Djurgårdare inser att livet skulle bli mycket tråkigare utan AIK och vice versa. De kanske inte erkänner det, men så är det. Hatet finns där, hatet behövs, men i slutändan vinner ändå alltid kärleken. Kärleken till det egna laget.