Fredagsbloggen: Crossing the river Styx II

Om det hade varit dåligt väder som påstods hade jag aldrig tagit av mig rocken och burit den över armen. Då hade resan hem från Skottland aldrig behövt bli så jobbig och dyr. Det här är ett knappt dygn i en sportjournalists liv.

****

Vad är det med mig och mina resor för Eurosport egentligen? Jag är en van resenär. Jag har varit i alla världsdelar utom Oceanien (och Antarktis, men dit vill jag inte så jag räknar det inte som en världsdel, det är mer en främmande planet) och jag har varit med om mycket och jag har gjort många misstag. Som när jag blev avkastad av en buss mitt i natten på den turkiska landsbygden. Jag har bott på skitställen. Som den där hyddan i Thailand med ett hål i marken och ett myggnät som täcke. Jag har råkat illa ut. Som i Brasilien när jag fick en revolver upptryckt i ansiktet innan de tre pojkarna stal alla pengar jag hade på mig. På nyårsafton av alla dagar.

Jodå, jag har råkat ut för mycket. Jag har gjort mycket dumt och har haft en del otur också för den delen. Det hör liksom till när man reser. Man svettas och stressar. Man springer på flygplatser och trängs på bussar som har hål i golvet (Costa Rica) och så vidare. Men trots allt detta. Trots allt jag har gjort fel är det en - eller kanske två saker - jag aldrig har gjort. Jag har aldrig tappat plånboken och jag har aldrig tappat mitt pass.

När jag var i Glasgow gjorde jag det ena. Gissar vilket?

****

Alltså, jag tänkte tanken, men struntade i att skriva det. I dag är jag glad för det eftersom varenda kollega i Sverige såväl som Skottland tycks ha skrivit det. Larsson-number 7-"skämtet" alltså. Den där gamla journalist- och skribentsanningen om att "kill your darlings" ni vet, ibland är den nyttig att ta till sig.

****

Så vad gör jag? Tja, jag upptäcker det till att börja med ungefär en kvart innan jag skulle åka till arenan. Stress, thy name is Sjöberg. Med lite assistans av den vänliga skotska damen i receptionen kommer jag i kontakt med den lokala polisstationen där en kvinna meddelar mig att de har öppet dygnet runt och att jag kan komma dit efter matchen. Okej, one down. Med assistans från Bright Eyes via SMS får jag så numret till den svenska generalkonsuln i Edinburgh och i solgasset utanför Ibrox ringer jag och får veta vad jag behöver veta för att hinna fixa ett nödpass innan planet mot Stockholm lyfter på onsdagen.

****

Veckans bästa mening. Från Aftonbladet: "Jag vill inte att mina 200 000 bloggläsare ska veta att jag satt i spanskt fängelse, skriver hon i sin blogg." Döh!

****

Matchen avklarad, min magkänsla bekräftad av Daniel Larsson, Wilton Figueiredo, Daniel Andersson och kompani. Presskonferens, mixad zon och sedan i en taxi till polisstationen. Klockan närmare midnatt. Polisofficeren hjälper mig att fylla i en polisanmälan. Hon ger mig en kopia och jag går tillbaka till hotellet. Går fel, frågar om vägen, hittar rätt. Sitter framför datorn runt halv ett. Skriver fyra nyhetstexter och en krönika. Går och lägger mig. Klockan är strax efter två på natten. Ställer klockan på 07.00.

****

”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1 400 år tillbaka i tiden [...] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde. Men det finns hopp. Fler och fler partier i Europa inser islamiseringshotet. 2010 kommer SD in i riksdagen, så att det äntligen kan bli slut på det mångkulturella eländet!”

****

När klockan ringer är jag redan vaken. Har sovit oroligt. Drömt att jag hittade ett pass som tillhörde damen i receptionen. Drömde även att jag hittade mitt eget pass. Men till skillnad från resultatet på Ibrox så var det här verkligen bara en dröm. Upp, duschar bort så mycket av tröttheten som det bara är möjligt. Klockan är halvåtta. Tittar snabbt igenom de andra nyhetssidorna. Ser att alla kör Larsson-number 7. Klär på mig och går upp till receptionen där den snälla damen pekar mig i riktning mot postkontoret som öppnar klockan 08.00. Där ska jag ta passbilderna i fotobåset som finn där. Det är återigen oerhört varmt i Glasgow. Jag hittar posten, köper ett tuggummi för att få växel till automaten. Tar bilderna. Ser okej ut. Lite som en brottsling. Som alltid när det gäller passbilder alltså. Tar mig tillbaka till hotellet, packar ihop, ber om en taxi till Queen Street Station.

****

Citatet ovan har jag plockat från Sydsvenskan som har plockat det från Expo som i sin tur har plockat det från Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroths tal under partiets landsdagar 2009. Tycker ni att det påminner om något annat ni har läst den senaste tiden?

****

Tåget till Edinburgh tar ungefär 52 minuter och väl framme blir det nytt tåg. Hade tänkt ta en taxi, men bestämmer mig för att spara lite pengar (det här kan bli svårt att få tillbaka från jobbet) och får dessutom reda på att tåget går snabbare. Så en station till Musselburgh, en ensam station mitt ute i ingenstans känns det som. Frågar en tjej om vägen. Hon vet inte. Hon studerar på universitetet som tycks vara enda anledningen till att tåget faktiskt stannar här. Hittar till slut en busstation. Buss 30 ska ta mig rätt. Resan tar ett par minuter. Busschauffören pekar mig rätt, men går ändå åt fel håll. Frågar åter om vägen och får vända tillbaka. Så ser jag det, det svenska vapnet. Här finns ingen flagga som svajar högt, utan generalkonsulns kontor ligger vägg i vägg med något företag som säljer rullgardiner.

****

Som vanligt krävs det en Jon Stewart eller - som i det här fallet - en Stephen Colbert för att hitta de rätta orden och peka vad som är snett.. 

****

Men generalkonsuln tar emot. Torvald Colliander. Han ber mig fylla i en del papper och en kvart senare ungefär har jag mitt pass i handen. Det är rosa. Jag tackar och går upp till busshållplatsen igen. Nu är det ruskigt varmt. Jag är alldeles för varmt klädd. Det skulle vara kallt påstod väderappen. Det är det inte. Bussen tar mig tillbaka till tågstationen och väl där visar det sig att jag precis har missat tåget. Nu är det bara att vänta i en halvtimme. Stressen är ändå över. Jag har gott om tid på mig, men känner mig nojig ändå. Kollar att passet ligger i väskan tre, fyra gånger under halvtimmen och lika många gånger att plånboken ligger i den igendragna innerfickan från vilken passet smet ungefär 24 timmar tidigare. Tåget kommer till slut och jag känner att den här resan nästan är över. Till slut.

****

Det är klart att Allsvenskan nu återigen är sådär usel efter att Elfsborg torskat med 4-0 mot Ålesund från Norge. Med den logiken skulle skotska ligan vara sämre än den norska. Det kan inte bara vara så att Ålesund var ruskigt effektiva mot ett Elfsborg som hade en dålig dag? Jag tror inte att Ålesund är bättre än Elfsborg. Jag tror inte att Ålesund skulle vinna Allsvenskan. Jag tror helt enkelt att Ålesund för dagen var bättre och att Elfsborg gjorde säsongens sämsta match. De brukar ha något riktigt bottennapp varje säsong. Förra året var det mot IFK Göteborg (1-5) och året innan det körde MFF över Boråsgänget (var det 0-5 då?). Det här var kanske årets stjärnsmäll och inget mer än så.

****

Väl i Edinburgh är min kropp och mitt huvud färdigt. Det finns inget kvar. Jag orkar inte. Tar en taxi direkt till flygplatsen och blir sittande där. Fortsätter att kolla att passet ligger där det ska flera gånger. Först när jag kommer på planet känner jag mig lugn. När jag landar i Stockholm tar passpolisen det rosa passet ifrån mig. Jag är nu fastväxt i Sverige. Kommer inte härifrån. Inte just nu. Vad det där rosa passet som var mitt i några timmar kostade? 149 pund.

****

Jag kan förövrigt meddela att medierna i Skottland har samma debatt som vi har här. Om hur svag den skotska ligan är i jämförelse med övriga Europa och om det kanske är så att man ska fortsätta att spela över sommaren för att inte komma in kvalet utan matchtempo i kroppen som nu var fallet. Här pratar ju vissa om att göra tvärtom, ändra till höst-vår som i Danmark. Förhoppningsvis blir det aldrig så.

****

Det är med andra ord något med mina resor för Eurosport som inte vill sig. Hem från Cypern tog ju runt 15 timmar efter ett ohyggligt snöoväder.

****

Lars Lagerbäck blir expert hos Visasat. Spännande namn om han vågar säga vad han egentligen tycker. Jag är tveksam till att han verkligen vågar det, men man kan ju hoppas. Då kan det bli bra. Personligen tycker jag dock att det känns lite sisådär när tränare, spelare eller andra som jobbar inom fotbollen först behandlar journalister som världens avskräde under sin karriär och sedan villigt tar klivet rakt över och börjar jobba med till exempel tv och bli precis det de avskytt under sin tid vid, på eller innanför de vita linjerna.

****

Nu kan jag skratta åt det (inombords åtminstone) och det hade givetvis varit betydligt värre att tappa plånboken. Det har jag i alla fall inte gjort. Ännu. Och tack vare Bright Eyes, damen i receptionen och Torvald Colliander gick det till slut oerhört smidigt, men det har varit några riktigt tunga dagar. I säng sent även under onsdagen - som alltid efter resa och jobb - och så upp tidigt både igår och idag. Jag har många timmar att ta igen. Det tänker jag göra under lördagen. Det ska regna då påstås det och jag tänker låta dropparna vagga mig i sömnen. Åh, vad jag hoppas att väderappen har rätt den här gången.

Vi hörs.

Omgångens lag: Hysén och Chibuike är tillbaka

Tillbaka i verkligheten långt ifrån drömmen om Champions League. Trippen till Skottland var på många sätt suverän - inte minst tack vare resultatet - men den var långt ifrån problemfri. Jag tänker återkomma till det hela i Fredagsbloggen, men kan väl redan nu avslöja att den innehåller ett möte med polisen, svenska myndigheter och ett par svettiga dagar utan dess like. Det blir spännande och rolig läsning, jag lovar. Som alltid i Fredagsbloggen.

Men än så länge är det bara torsdag och Allsvenskan har som bekant rullat på. Det blev ju inget Omgångens lag i förra veckan av den enkla anledningen att omgång 17 ännu inte spelats klart. Det har däremot omgång 18 och den ska vi nu ta tag i. Det var en omgång då Elfsborg åter avgjorde sent, då AIK tog sin sjätte raka seger och då Alexander Gerndt sa hej då till svensk klubblagsfotboll. Det hände med andra ord en del.

Men nu är det färdigtjatat. Dags för Omgångens lag.

Ivan Turina - AIK (2)

Den som främst utmanar Pär Hansson om titeln som Allsvenskans bäste målvakt. Precis som Hansson tar han allt han ska ta och sedan lite till. Mot Kalmar FF stod han för ett par superba räddningar, han var trygg och starkt i luften och var i allra högsta grad avgörande för att AIK kunde vinna igen.

Markus Halsti - Malmö FF

Egentligen behöver vi inte motivera det med mer än den där brytningen/nedtagningen i slutet på första halvlek. Det var den som lyfte Malmö FF. Hade en tuff utmaning på kanten dit Alexander Gerndt ofta sökte sig. Skötte dock sin defensiva uppgift väl och var också bidragande i offensiven. Målet var moset på kakan. Brytningen/nedtagningen var grädden.

Patrik Haginge - Örebro SK (2)

Han fick sin första plats i Omgångens lag som höger back. Nu tar han den som mittback. Det var en pressad situation för ÖSK och ett ovant backpar. Då tog Patrik Haginge sitt ansvar och spelade stabilt matchen igenom när IFK Norrköping besegrades och den trista trenden bröts. En het chans var egentligen allt "Peking" klarade av att få igenom.

Ivan Ristic - Syrianska FC (3)

Senast han var med i Omgångens elva var det också Trelleborg som stod för motståndet. Ivan Ristic trivs uppenbarligen mot skåningarna. I den viktiga matchen uppträdde han som den försvarsledare som han ska vara och ledde sitt lag mot en i slutändan klar seger. Uppträdde felfritt tillsammans med kollega Omar Jawo.

Erik Edman - Helsingborgs IF (2)

Är tillbaka på allvar efter skadebekymren. Det var en svängig match, jobbig för ytterbackarna, men det var en härlig duell mellan Halsti och Edman och den sistnämnde vågade också gå framåt. Inga mål eller ens assist, men kom med fina inlägg som kanske borde ha resulterat i något av fallen.

Imad Zatara - Syrianska FC

Man får favoritspelare i Allsvenskan av olika anledningar. Imad Zatara är en av mina och det går ända tillbaka till BP-tiden när jag gjorde en stor intervju med honom. Skönt att se teknikern leverera ordentligt på planen. Var arkitekten bakom Syrianskas 4-1-seger mot Trelleborg med passningarna till 1-0 samt 3-1. Krönte sin kungakväll med 4-1-målet.

John Cibuike - BK Häcken (4)

När han är bra så är han fantastisk. Det är lite väl mycket upp och ner med den här spelaren, men ändå har han samlat på sig fyra platser i Omgångens lag vilket säger en del om talangen. Underbara dribblingar och två assist när Hisingsgänget vann derbyt mot Gais. Chibuikes fotboll är hisnande vacker att skåda.

Nordin Gerzic - Örebro SK (2)

Om inte Nordin fungerar så fungerar inte Örebro. Lite förenklat möjligen, men i mångt och mycket ändå sant. Mot IFK Norrköping fungerade Gerzic och då blev det också seger. Tar ett stort defensivt ansvar, men bidrar ändå till offensiven genom att vända på spelet och har ett fint samarbete med sina kanter.

Rasmus Jönsson - Helsingborgs IF

Vill spela forward och han är rätt bra där också, men jag kan inte hjälpa att jag tycker ännu mer om honom när han får jobba lite bakom, mer rättvänd. Då är Rasmus Jönsson precis sådär briljant som vi vet att han kan vara. Fullständigt iskall när han kvitterade Malmö FF:s ledning tidigt i den andra halvleken.

Tobias Hysén - IFK Göteborg (4)

Behövs det ens någon annan motivering än att han gjorde tre mål? IFK Göteborg är beroende av att Tobias Hysén levererar. Så enkelt är det. När han gör det så vinner laget oftast. Visst var Halmstad återigen oerhört blekt, men det betyder inte att ett hattrick glänser mindre. Nu har han dessutom tagit rygg på skyttetoppen.

Marcus Ekenberg - Mjällby AIF (2)

Hattrick i all ära, men att på ett eller annat sätt ligga bakom alla fem målen är snäppet vassare. Marcus Ekenberg var mannen för dagen när Mjällby tog en livsnödvändig seger mot Gefle. Mot ett lag som för bara tre, fyra omgångar sedan hade seriens vassaste försvar, såg han med tre assist och två mål till att det lossnade rejält för förra årets succénykomling.

****

Där har ni de elva. Namn och motivering. Skulle jag valt ut omgångens stjärna (kanske något att minnas till nästa säsong) så hade det blivit Marcus Ekenberg. Inget snack om saken. Han har fått en hel del skit under säsongen och mycket har varit berättigat. Han har missat alldeles för mycket, men det var en stark insats senast, precis som av hela Mjällby.

Överhuvudtaget var det en intressant omgång som innebar att det spetsade till sig ytterligare. Nästjumbon Mjällby och kvalplacerade Syrianska vann samtidigt som lagen ovanför strecket förlorade. Nu har till exempel Djurgården bara tre poäng till godo på Syrianska. 

I toppen blev det också jämnare när Helsingborg kryssade samtidigt som Elfsborg och AIK vann. Just nu ser det ut att bli ett trekejsarslag i toppen, men vinner Elfsborg på Råsunda på söndag så kan det bli en kamp mellan bara två lag. Omgångarna rullar vidare och Omgångens lag likaså ända till dess att vi har korat Säsongens lag och lirare.

Malmö FF vann rätten att drömma

Efteråt var alla väldigt kloka.

Efteråt pratade alla om att man bara kommit halvvägs.

Men sanningen är att svensk fotboll tog ett stort kliv på Ibrox och gav oss tillbaka rätten att drömma.

Det är nu jag ska skriva det, eller hur? Hur självgod tror ni att jag är? Bara för att jag skrev att jag kände på mig att det låg ett litet mirakel i luften. Bara för att jag trodde på att snabbe Daniel Larsson skulle flyga ifrån en trög skotsk backlinje, bara för att jag trodde att Wilton Figueiredo skulle finna inspirationen till stordåd, bara för att jag trodde på att vi skulle få se en fältherre med namnet Daniel Andersson. Bara för att jag skrev detta innan matchen så tror ni att jag nu ska ta upp det och skriva, vad var det jag sa. Nä, så kåt är jag inte på att visa min egen förträfflighet att jag tänker ta upp det.

Allvarligt talat. Jag hade vissa förhoppningar. Jag hade någon sorts känsla som inte går att förklara, men där fanns givetvis ändå farhågorna. Rangers FC är ändå fucking Rangers FC och Malmö FF har egentligen inte visat något i år som kunde berättiga den där känslan. Jag klev in på ett soligt Ibrox tillsammans med drygt 28 000 andra och hoppades på ett gott försvarsspel och kontringar. Kanske också att Malmö FF då och då skulle hålla i bollen. Mina förhoppningar kom på skam direkt.

Ett offensivt MFF, med Jiloan Hamad som vänsterback och med ett perfekt balanserat femmannamittfält, visade direkt i första spelsekvensen vad man tänkte göra. Inte försvara sig till ett resultat utan spela sig till det. Svenska mästarna skapade redan i första minuten ett jätteläge och även om Daniel Larsson brände så syntes det att Rangers backlinje blev rädda för snabbheten hos den ensamme forwarden. Det gav ett utrymme till Wilton Figueiredo, Ivo Pekalski och Miljan Mutzavdic att utnyttja och det gjorde trion sannerligen. Pekalski slog ett par dåliga frisparkar, men var i övrigt felfri. Ibland fick man känslan av att han knappt rörde sig, men det spelade ingen roll. Likt en vältränad Jan Mölby sög han åt sig bollarna och fördelade perfekt gång på gång vilket gav ett extra lugn i den pressade miljön laget ändå befann sig i.

Det här var inget fullsatt Ibrox där trycket från hemmapubliken var konstant, men såhär i efterhand är det något som Rangers säkerligen är mest glada för. Tidigt vände sig läktarna emot laget och när de inte buade eller svor så var det bara den himmelsblå klacken som hördes. Ändå finns det alltid en risk att ett svenskt lag blir överväldigat, det har vi sett så många gånger förr. Rikard Norling hade dock lyckats inpränta mod i spelarna och målet är en perfekt illustration över detta.

Visst var anfallet som gav Larssons fantastiska 1-0-träff underbart med klacken från Wilton som grädde innan Larsson servereade moset, men kakan var uppyggnaden. I något som kändes som en evighet bytte MFF kant ett par gånger, Pekalski rullade och till slut blev hemmaspelarna bolltittande och så kom djupledsbollen mot Larsson. Den gav inte effekt direkt, men snart därefter låg ändå bollen i mål. Det var då det tredje jätteläget som mästarna från Sverige skapat.

Rangers hanterade situation på ett godkänt sätt. De fick aldrig panik, men hade ändå oerhört svårt att hitta något utrymme. Daniel Andersson var mycket riktigt en fältherre som styrde sina styrkor på ett perfekt sätt. Visst skapade Rangers ett par riktigt bra chanser till kvittering, men när kollegorna runt om mig började bli oroliga med 20 minuter kvar satt jag mest och kände att 2-0 skulle komma. Nu orkade aldrig Malmö FF utnyttja sina möjligheter till omställning, men om jag nu ska sammanfatta läget så visst hade Rangers förtjänat ett mål, men då hade Malmö förtjänat tre.

När matchen så var slut samlade Rikard Norling sitt lag och påminde om att Djurgården väntar härnäst. Därefter talade han om hur bra Rangers är och att man ännu inte har gjort något. Det är både sant och osant. Visst är det så att Malmö FF fortfarande kan åka ur med buller och bång. Rangers, med ytterligare en ligamatch i benen, kan bli för svåra på Swedbank Stadion och så är insatsen på Ibrox inget värd.Apropå Djurgården så minns jag till exempel blårändernas kvalmatcher mot Juventus där klasskillnaden i den andra matchen efter miraklet i Turin (2-2) var uppenbart och så var den tidens mästare utslagna.

Nu är det andra mästare och den här matchen gav ändå något till svensk fotboll. Den gav oss hedern tillbaka. Den visade att Allsvenskan kan hålla riktigt hög klass när allt faller på plats och den gav oss rätten att drömma igen.

Nu väntar en tuff retur, men på en kokande hemmaarena är ingen omöjligt för ett lag med den här insatsen i ben och huvud. Jag tänker inte delge er min känsla ännu. Det är för tidigt. Men ikväll lägger jag förnuftet åt sidan.. Jag tänker till och med glömma att ännu en kvalomgång återstår efter denna och tillåter mig att drömma om resor till de riktigt stora arenorna igen med ett svenskt klubblag. Det är vad Malmö FF vann Malmö FF åt oss på Ibrox.

Ödmjukt Rangers både löftesrikt och oroväckande

Brist på matchtempo och underskattning.

Det är något som Malmö FF hoppas på ikväll.

Känslan är att svenska mästarna kan glömma det sistnämnda.

Bright Eyes meddelar via SMS efter mitt nattliga inlägg: Skottarna är ett vänligt folk. Jodå, nog är det så alltid. Portiern som jag ryckte ur nattsömnen efter midnatt ber om ursäkt för att han var otrevligt. Säg såhär, jag har varit med om värre. Men han vill ändå förklara sig och det är den inställningen jag möter lite överallt. Även i tidningarna. Här finns inte den engelska arrogansen överhuvudtaget. Tvärtom trycker tränaren Ally McCoist på att Rangers inte får underskatta motståndet och så drar han upp historien om Kaunas från 2008 då den lilla klubben från Litauen knäckte de skotska jättarna.

Tidningarna ägnar också  mycket kraft åt värvningen från Palermo, Dorin Goian, som är en jätte mätt i centimeter. Om han också är en jätte i försvaret återstår att se, men det finns stora förhoppningar på spelaren som McCoist kallar för en "världsback", en beskrivning som jag tvivlar på att Hertigen av Katalonien skulle skriva under på. Malmö FF själva får inte så mycket utrymme. Daily Record har en kort intervju med Wilton Figueiredo, i övrigt handlar det om hemmalaget.

Men det jag märker tydligast är ändå en ödmjukhet inför uppgiften. Visst kan den vara spelad, men jag tror att Rangers på allvar är lite oroliga  och då inte minst managern. Ny på posten efter legendaren Walter Smith och oprövad i som ansvarig i sammanhanget är pressen stor på honom Smith var säkerligen en briljant lärare att gå bakom, men även om McCoist enligt Smith ledde laget till seger i den skotska cupen 2008 gjorde han det under radarn. Det var först efter finalsegern som Smith berättade att det var McCoist som lotsat styrkorna. Nu står han längst fram från start och det finns ingen att skylla på. Krysset i seriestarten mot Hearts hjälpte inte för att minska den pressen precis. Han måste få  med sig ett resultat från Ibrox och sett över båda matcherna måste Rangers bara gå vidare. Respass direkt vore en katastrof för ett ett mästarlag i behov av pengar.

Det är både löftesrikt och lite oroande.

Ett arrogant Rangers utan respekt för Malmö FF hade varit att föredra. Nu kommer de vara på tå från start, det tror jag att vi kan räkna med. Å andra sidan finns som sagt den där pressen på laget. Inför hemmapubliken måste de leverera och kan bara MFF stå emot den väntade inledande pressen - den där magiska första kvarten ni vet - så kan en viss oro och tvekan säkerligen sprida sig i motståndet.

Med det sagt så finns det givetvis en press på Malmö FF också, men den är inte alls lika stor och handlar om andra saker, som att hålla matchen levande och att komma undan med hedern i behåll. De undvek sitt fiasko på Färöarna och kan trots allt spela avslappnat här. Det lär hur som helst bli en härlig fotbollskväll. Det Glasgow som välkomnade mig igår natt har genomgått en underbar förvandling. Solen skiner från en himmel lika ljusblå som MFF-själarna och vi kan ju alltid hoppas att det är ett gott tecken.

Kalla mig gärna naiv. Kom i efterhand med era sågningar om ni vill, men jag väljer att lita på en känsla jag har. En känsla av att Malmö FF tänker visa att de fortfarande kan. Att listige Rikard Norling funnit något som svenska mästarna kan utnyttja. Jag ser en Daniel Larsson springa ifrån backlinjen. Jag ser hur Wilton hittar äntligen rätt med sina skott, att Dusan Melicharek storspelar och hur Daniel Andersson uppträder som en fältherre. Jag ser helt enkelt en stor svensk fotbollsdag framför mig.

Varför inte? Kan Kaunas, kan Malmö FF.

Touchdown, Glasgow!

Bonjourrrrr, ya cheese-eating surrender-monkeys! I´ve landed safe and sound in North Kilttown, eller Glasgow som vi vanligtvis kallar det. Ungefär samtidigt som Stefan Ishizaki klackade omkull Djurgården på Borås Arena lyfte mitt plan mot Edinburgh. Nu, nästan exakt fem timmar senare ropar sängen i Glasgo på mig, men jag är en person med stark pliktkänsla mot mina chefer och mina läsare och skulle således med gott samvete inte kunna gå och lägga mig utan att ge er en liten uppdatering av läget här.

Det svajar flaggor från balkongerna och hela stan talar om matchen mot Malmoe from Sweden. Hotellportiern började babbla om matchen så fort jag.... nä, det där var inte riktigt sant och det förstod ni också. Det var ett dåligt skämt, men ge mig ett break. Jag gick upp strax efter sju i morse och nu är klockan tjugo minuter i två på natten - svensk tid - och jag har precis väckt en arg hotellportie. Det där sista var sant. Han hade gått och lagt sig, desken var stängd och jag fick ringa på klockan ett par gånger innan han kom och öppnade.

Ni förstår, det här glamorösa journalistlivet är inte så glamouröst alla gånger. Inte på en liten redaktion åtminstone. Men jag är här och det är jag jäkligt glad för. Det är en lyx att få jobba med det här även om det innebär jobbiga tågresor och fräsande hotellpersonal samt taxichaufförer som är helt omöjliga att förstå. Groundskeeper Willie är rena lingvisten i jämförelse med delar av befolkningen.

Jag anser mig vara jävligt bra på engelska, men ibland är det nästan omöjligt att förstå accenten som de använder sig av här. Samtidigt är det lite lockande. Det är nästan så att man inte kan låta bli att dra lite extra på ärrrren och bli a wee bit scottish. I morgon - eller senare idag - så är jag i alla fall svensk så det räcker och blir över. Jag håller tummarna för Malmö FF och det är en känsla som jag tycker mig känna genomstrålar större delen av Fotbollsverige, givetvis med undantag. Jag tycker mig känna att folk är trötta på att Allsvenskan ses som en andra, tredje, fjärde klassens liga och att man vill att det ska gå bra för de svenska lagen i Europa.

Ingen vill ha en ensam dominant som i Danmark, men man ser nyttan för sitt eget lag med ett lyckat kval för Malmö FF. De kommer hur som helst inte att vinna SM-guld den här säsongen så varför inte se laget lyckas i Champions League och ge nästa års mästare en känsla av att det går?

Så när Malmö FF kliver in på Ibrox imorgon har de stora delar av den svenska fotbollspubliken bakom sig och förhoppningsvis känner de det så att de kan skapa ett nytt Champions League-mirakel och se till att vi kan sluta att prata om IFK Göteborgs storhetstid, Nebojsa Novakovics lobb mot Barcelona och San Siro-Sven. Ge oss nya, färska minnen istället. Ge oss Ibrox-Larsson eller Braveheart-Daniel eller Willie Wilton.
Nu orkar jag dock inte med er längre. Det är en dag imorgon också och gissa vad, den har redan börjat för ett par timmar sedan.

Hur jävla bra är AIK egentligen?

Bra lag vinner när de inte spelar bra.

Om den klyschan stämmer måste frågan ställas.

Hur jävla bra är 2011 års upplaga av AIK egentligen?

När spelprogrammet sattes inför årets säsong drog AIK en vinstlott. Åtminstone ser det ut så just nu. När jag sitter och ser tillbaka på de sex raka segrar som AIK nu har räknat in så ser jag ett IFK Norrköping som var i usel form, ett Trelleborg med ett försvar som rasat ihop fullständigt och ett Gefle vars rekordnolla precis knäckts två gånger om av Gais. Mitt i allt detta hittar vi ett dubbelmöte med ett Halmstad som… ja, som helt enkelt varit riktigt dåliga hela året. Därför är det  inte särskilt överraskande att när Kalmar FF kom till Råsunda så var det med en trupp med två raka förluster i ryggen. Ett en trupp som börjat tivla på sin förmåga och som slutat drömma om guld. AIK däremot, de drömmer vidare.

Henrik Rydström beskrev efteråt matchen som en uppförsbacke skapad av KFF själva och det hade han givetvis rätt i. Två svaga ingripanden, dels av Rydström själv, dels av målvakten Etrit Berisha, gav AIK en lugn match utan att de behövde glänsa. För det gjorde de sannerligen inte. Precis som senast mot Gefle var AIK inte på något sätt bättre än motståndaren. En titt i statistiken visar att gästerna hade åtta avslut på mål och bland dessa finns ett par frilägen. De svartgula slarvade ibland på ett uppseendeväckande sätt och kan tacka Ivan Turina och ett ineffektivt Kalmar FF att de inte straffades för detta.

Samtidigt kan vi i samma statistik konstatera att AIK också hade åtta avslut på mål, att Teteh Banguras krut inte var lika torrt som det varit i de senaste matcherna och att segersiffrorna trots allt kunde ha varit större. Ni ser själva. Det är inte helt lätt att bli klok på det här AIK-laget, men snart får vi ett absolut svar på var de faktiskt står.

Söndagens match på Råsunda var i stora delar en rent ut sagt jävligt dålig tillställning. I andra halvlek var det knappt mer än två passningar i rad som gick rätt, från något av lagen. Det blev omställning på omställning när ingen av kombattanterna kom till avslut och den sortens fotboll kan vara underhållande, men inte den här gången. Långa lag och dåliga beslut och jag har nu sett två AIK-matcher i rad där de har vunnit tack vare att de har varit bättre än motståndarna på att utnyttja sina chanser och för att de har en jätte längst back. En jätte på alla sätt en målvakt kan vara en jätte.

När jag tittar på AIK-laget spelare för spelare så ser jag ett lag som har en spets som kan räcka hela vägen till guld. The Golden Twins finns givetvis där (än så länge). Mittbackarna och Nils-Eric Johansson är en annan komponent. Just nu undrar jag ändå om inte just Ivan Turina är viktigast. Han är tillsammans med  Pär Hansson den bäste målvakten i Allsvenskan. Han är så lugn och trygg i varje situation och stod återigen för ett par klassräddningar när det behövdes som mest. Han tar allt han ska ta och han tar lite till. Det ger försvaret lugn och det stressar motståndarnas avslutare när de ser den gula muren breda ut sig. Han kommer att behövas om en vecka.

Då får vi nämligen på allvar se om AIK:s gulddrömmar bär bortom just drömmarnas värld. Då kommer Elfsborg på besök. Boråsgänget ska visserligen spela mot Djurgården innan dess, men jag tror att vi redan nu kan ta för givet att det är ett lag i superform som kliver in på Råsunda för att testa AIK:s motsvarighet, en resultatmässig topp. Ingen kan eller ska ta ifrån AIK det man har gjort. Sex raka segrar är imponerande och motståndaren, vilka de än är, ska besegras. Samtidigt har jag blivit mer imponerad av Elfsborg och Helsingborg under samma period. Men vi återkommer till början, som man så ofta gör. Att vinna när man inte spelar bra är en styrka. Ja, i sådana fall är AIK ett jävligt starkt lag. Tillräckligt starkt? På söndag kväll vet vi.

Till sist. Ovanför Norra Stå. En norsk flagga. Ingen text skriven på den. Den bara hänger där. Ensam, men ett uttryck för gemenskap och medkänsla. Det var det vackraste på Råsunda den här kvällen.

När fotbollen är viktigare än någonsin

- Johan!

- Hej Johan, Daniel Sjöberg här. Ledsen att ringa en sådan här dag, men jag ska inte störa dig så länge.

- Vadå, det är ingen fara?

- Nej, jag tänkte mer på det som händer. Känns inte som om man vill jaga fotbollsnyheter precis.

- Vad har hänt?

- Har du inte sett?

- Nä.

Sedan började jag förklara vad som precis skett i New York. Om flygplanen. Om det ofattbara som pågick direktsänt i färg framför våra ögon. Johan Mjällby, då proffs i Celtic, lyssnade i förbluffat och nästan i misstro. Det var då. Nu är nu och jag bär på många av de känslor jag bar på då. Jag är lika chockad. Känner mig lika oviktig och lika viktig i mitt yrkesutövande.

Jag har skrivit det förr, men idag känns det nödvändigt att återupprepa sig. Det är i vågorna av sorgen i Norge lätt att drunkna i känslor och glömma livet. Det är också lätt att få för sig att det man gör är extra oviktigt nu. Fotboll liksom. En lek. Men jag skulle vilja påstå det motsatta. I dag är fotbollen extra viktig. Idag är leken något att vända sig till. Tre miljoner barn hotas av svält på Afrikas horn. I vårt grannland har en mördare, en terrorist, stulit ytterligare av vår oskuld här uppe. Krig är fortfarande en del av vår verklighet hur mycket vi än utvecklas. I världen, i familjen, i livet, kan man uppleva ett lidande som kan tyckas ligga bortom vad man kan hantera. Den vetskapen är omöjlig att bära om man inte tillåter sig ett liv utanför allt detta.

Det är med de tankarna jag tar mig an den här texten. Det var med det i huvudet jag satte mig ner och följde matchen i Skåne. Inledningen blev en vacker manifestation för vår sport och för våra vänner och grannar västerut. Tystnaden kan ibland vara en starkare upplevelse än den kraftigaste sång. Det är när många delar den. Så var det på Olympia. Tystnaden bröt igenom och visade vår solidaritet med det norska folket. Den var öronbedövande. Sedan kom också sången som ett bevis på att ingen, ensam person eller grupp, kan ta ifrån oss det vi älskar.

Fotbollen sa samma sak.

För precis som i derbyt i våras fick vi en sprakande inledning. Skillnaden den här gången var att vi fick behålla den känslan hela vägen in i mål. Fansen gjorde det de gör bäst och ramade in allting vackert från läktaren och spelarna bjöd upp. Särskilt hemmalaget. Det var Helsingborg som tog tag i den berömda taktpinnen och spelade som den välbalanserade orkester man nu en gång är. Genom ett aktivt kantspel drog man isär ett Malmö FF som försökte vara samlat snarare än aggressivt.

När 1-0-målet kom i den 25:e minuten var det lika logiskt som det var vackert. En upprullning värd den 15 minuter extra väntan på avsparken avslutades med Erik Sundins fjäderlätta touch på bollen som kom från Alexander Gerndt. Malmö FF såg inte ut som ett nuvarande mästarlag. Wilton Figueiredo hade bara ögon för bollen, Daniel Larsson sprang mitt i ingenstans och Dardan Rexhepi syntes inte alls. Helsingborg såg ut som ett blivande mästarlag. Jag satt och väntade på ett matchavgörande 2-0-mål. Då hände det som gör fotboll till en så underbar sport och det var ytterligare en påminnelse om att vi behöver den här leken när livet är som mest allvarlig och tillvaron utanför gräset är tung.

MFF skapade ett par chanser ur vad som kändes mer som en slump och plötsligt var det som om de började tro. Man klev upp med båda ytterbackarna. Ricardinho vann boll och Markus Halsti avslutade. 1-1. Och med sekunder kvar av första halvleken vann Daniel Larsson boll och satte Dardan Rexhepi i friläge från nästan halva plan. Ensam mot Sveriges bäste målvakt skulle de flesta bli nervösa, men Rexhepi dundrade in 1-2 bakom Pär Hansson och så hade mästarna vänt matchen och de hade gjort det på ett sätt som hade knäckt många lag. Inte serieledarna.

Helsingborg tvekar i stort sett aldrig på sin förmåga och när de sista 45 minuter visslades igång så var det med ett HIF på ena halvan som är säkra i vetskapen att de klarar av att vända matcher och att de är starka när andra knäar. Kvitteringen kom när Dardan Rexhepi tappade boll, Helsingborg ställde om och vokalmannen Rachid fintade bort MFF-försvaret som han fintar bort mig när jag ska stava hans efternamn. Han satte in bollen till Rasmus Jönsson som iskallt kvitterade.

Då trodde jag, och säkert många med mig, på ännu en rödblå vändning. Men återigen var det Rexhepi som stoppade upp motståndarna. Först genom en smäll som tvingade honom till behandling vilket ledde till ett speluppehåll och sedan genom att besviket ta god tid på sig när han strax efter blev utbytt vilket gav ännu ett avbrott i spelet. Helsingborg tappade tempo och Rikard Norlings byte som gav fem mittfältare bidrog också till att stoppa upp hemmaoffensiven. Med tio minuter kvar drog Alexander Gerndt klumpigt och onödigt på sig ett rött kort och därmed var dagen över för de vice mästarna i deras kamp för att se till att det där vice försvinner framför ordet mästarna den 23 oktober i år.

Ett tråkigt och ovärdigt slut för skyttekungen som inför matchen lovade att inte dra på sig något onödigt kort just för att han skulle få avsluta på bästa sätt hemma mot IFK Göteborg den 31 juli. Jag tänker inte lägga mer text eller tid på det. För en sådan här dag vill jag ta med mig det goda från en match som för några timmar stängde ute det ofattbara och onda och istället bidrog till att ge glädjen tillbaka. Precis på det sättet som leken ofta kan göra.

Avslutningsvis. Jag kan försöka i timmar och timmar, men det bästa man kan göra är att ta orden från någon som redan har sagt det bättre. Därför, de här orden.

Låt oss se till att vi inte blir ett monster för att stoppa monstren.

Till oss alla

Till det norska folket, till människorna som svälter på Afrikas Horn, till världen.

Sagan om den liiilla sportredaktionen och Lars

Innan vi börjar med det allvarliga. Har ni sett den nya GB-reklamen? Den där om att vissa glassar nu finns även som paketglass? Det kanske bara är jag, men ser inte de där glassarna lite.... välhängda ut? Väntar fortfarande på att någon som betyder något ska reagera så att vi får lite välbehövlig moralpanik. Men Lennart Ekdahl har kanske semester. En rejält utrustad lakritspuck kan vara ganska så skrämmande. "Won´t somebody please think of the children."

****

Jag skrev "det allvarliga", men det menar jag givetvis inte. Det finns ingenting allvarligt med det här. Det är Fredagsblogg och då håller vi oss på lätta fötter för att enklare kunna glida in i helgen och bara ta det soft. Låt oss därför börja med en liten saga som utspelar sig i sportjournalistikens mystiska värld.

Det var en gång en liiiiiten sportredaktion som nosade upp en liiiiiten nyhet om att en fotbollsspelare, låt oss kalla honom Lars, var nära en flytt till en klubb i Bullgarrionen, ett land där man tycker väldigt mycket om bullar som ni förstår. Den lilla nyhetsredaktionen ringde till klubben.

- Hej, jag heter Daniel. Ska Lars spela hos er?

- Det vill inte vi berätta.

- Okej, tack. Hej då.

- Hej då.

De pratade utrikiska med varandra för i Bullgarrionen förstår man inte svenska och i Sverige förstår man inte bullgaroniska eftersom det låter som om någon pratar med munnen full av kanelbullar.

Så ringde den lilla sportredaktionen till en farbror som hjälpte spelaren. Han kallades agenten, men han var inte en sådan där agent som i spionromanerna. Man kan säga att han var en snäll agent. Snäll på sitt sätt. 

- Hej, jag heter Daniel. Ska Lars spela i det där laget?

- Ja, det ska han nog. Det ser så ut.

- Tack, hej.

- Hej.

Sedan ringde den lilla sportredaktionen till Lars. Han svarade inte. Den lilla sportredaktionen lämnade ett meddelande, berättade allt man vet - för det gör man om man är snäll - och bad Lars ringa tillbaka. Det gjorde han inte. Den lilla redaktionen bestämde sig för att vänta lite innan man berättade för alla människor i Sverige (nåja) att Lars skulle flytta till Bullgarrionen. Men man ville inte vänta för länge.

För där fanns också en stoooor sportredaktionen också som ville skriva om allt och kalla det för AVSLÖJANDE.

Men Lars ringde inte tillbaka. Han svarade inte i telefonen. Då bestämde sig den liiiiilla sportredaktionen för att berätta nyheten och lägga ut den på sin nyhetssida på internet. Men precis då gjorde den stoooora redaktionen exakt samma sak. Och den stooora redaktionen hade pratat med Lars. Vad konstigt det kan bli, tänkte man på den liiila redaktionen. Den stooora redaktionen kallade det för ett AVSLÖJANDE.

På den liiiiilla redaktionen var man glad ändå. För man kunde i alla fall berätta nyheten samtidigt som den stooora redaktionen.

Så vad är läropengen här, barn? Det finns ingen läropeng. Utom möjligen, lämna inte meddelanden till fotbollsspelare. Man vet aldrig vem de ringer istället för dig.

****

Jag måste nog ringa GB-Kalle och fråga om han har något med den där reklamen att göra.

****

Får min saga mig att framstå som bitter. Det var inte meningen i sådana fall. Tvärtom. Jag har varit med för länge för att bli bitter över det där. Jag tyckte bara att det var ganska så komiskt hur hela grejen utspelade sig. Sagan är nämligen - nästan - helt sann. Det tar oss hur som helst tillbaka till det här "avslöjar"-grejen. Jag tänker inte sluta tjata om det så antingen säger ni tack och hej till bloggen eller så stannar ni och vänjer er vid det. Det här är ett korståg för mig.

Jag undrar nämligen bara var det ska ta slut? Jag har - som jag skrivit flera gånger - själv varit en del i det där under min tid på Sportbladet, men det senaste halvåret eller så så har det tagit ytterligare ett kliv. Minst. I dag "avslöjar" till exempel Expressen att Joakim Sjöhage INTE kommer att förlänga sitt kontrakt. Om han hade sagt, "jag stannar, Tom Prahl tror på mig och vill satsa på mig i framtiden", då hade jag kunnat köpa det som ett avslöjande. Men att en kille som har gjort 16 matcher från start på två och en halv säsong och uppenbarligen inte har något förtroende från tränaren är....

**** 

Man måste bara älska Sylvain Wiltords kommentar efter att han bestämt sig för att återvända till fotbollen efter sin tid som pensionär.

- Jag har varit borta från fotboll i ett år, men på den tiden har jag sett massa matcher. När jag stod där på läktaren sade jag till mig att jag fortfarande kan göra det här.

Hur många av er känner inte igen er i det där. "Den där hade ju jag satt." Det må finnas en viss skillnad mellan Sylvain och oss (ett EM-guld till exempel), men ändå.

*****

Lars Fredrik Risp. Han heter så. I Bulgarien kallar de honom främst för Lars i tidningarna. Inte så konstigt kanske. Men det har inte med saken att göra. Det här är en redaktion där det ägnas en del tid åt att scanna av världspressen. Inte heller det är särskilt konstigt. Det googlas således en hel del. Det var så redaktör "Pierre Isacsson" dök på nyheten att Risp var på väg till Levski Sofia. Det var därför jag ringde upp honom och lämnade ett meddelande där jag berättade att jag hade hört att han var på väg dit och att jag ville prata med honom.

Det var således varken vi eller Aftonbladet som avslöjade att han var på väg till Levski. Det var... tja, jag vet inte exakt vad tidningen heter på bulgariska, men här kallar vi den The Standard. Google-translate såklart.

****

Jag pratade med Mattias Lindström igår efter att han röntgat foten. Det visade sig att han INTE hade något benbrott. Jag kanske borde ha skrivit "avslöjar" på den.

****

Det som är grejen med googlandet är ju att få reda på om det händer saker med spelare eller ledare. Det kan också leda till ganska roliga saker. Som när redaktör "Pierre Isacsson" hittade Alex Miller. Minns ni honom? Han som tyckte att Teteh Bangura var värdelös. I alla fall, hans namn dök upp en gång i formen av en författare som skrivit en kärleksroman.

Det skrev jag om då i bloggen vilket ledde till att AIK:s målvaktstränare Lee Baxter frågade om jag visste vad Miller gjorde nu eftersom "han hade sett att vi skrivit något om att han skulle skriva en kärleksbok och att det inte lät som den Alex Miller han kände."

Nu dök han upp i Knesset. Alex Miller. Ja, inte tv-programmet alltså. Nu var det givetvis inte Alex Miller. Inte den Alex Miller, men visst var tanken lite vacker och jag såg rubriken framför mig. AVSLÖJAR - Alex Miller till Knesset. "I´m very experienced"

****

Häftig flytt av Lars Fredrik Risp måste jag säga. Riktigt coolt. Vi har en tendens att se ner på öststatsligorna här i Sverige, men Levski Sofia skulle i alla fall vara min favorit till SM-guldet om de kom till Allsvenskan.

****

Resan är bokad. Nu återstår bara ackrediteringen. Mitt samarbete med Rangers FC har varit rätt uselt. Helt omöjligt att hitta någon information på deras hemsida. Oerhört svårt att komma fram på deras telefonlinje och när man till slut nådde dit så var beskedet att det där ska Malmö FF sköta. Så nu väntar jag.

****

Att googla på till exempel bulgariska sidor innebär att man tvingas vända sig till google translate och den är - som många av er säkert känner till - inte något verktyg av exakthet. Som när en turkisk nyhetssajt meddelade att det enda som återstod för Bursaspor när det gällde att lösa Teteh Bangura var att han skulle ha en krokodil!

Teorierna på redaktionen var flera, men vi landade nog någonstans vid att det måste vara lite som i Gudfadern. Skillnaden är att istället för att hitta ett hästhuvud i sängen kommer Jens Andersson upptäcka en krokodil på sitt kontor med ett köpekontrakt i käften. Det är tufft att förhandla.

****

På plussidan i min kontakt med Rangers. Pausmusiken. Två härliga kampsånger som gick i loop.

****

Alltså, vad är det frågan om? Såg trailern för nya Spiderman-filmen igår. "Nya" Spiderman-filmen. De gör ju för fan om ettan med en ny skådis. Här trodde jag att jag längtade efter den filmen. Det gör jag inte längre. Däremot suktar jag efter nya Batman. Ett år bort.

****

Det gäller att greppa varje halmstrå.

Det är omöjligt att inte tycka synd om Syrianska. Det är omöjligt att inte tycka synd om Suleyman Sleyman. Att slita sig igenom en iskall och lååång försäsong och sedan inte få spela när vädret är som bäst, planerna som vackrast och fotbollen som roligast.

****

Bästa avslöjandet hittills i år annars Sportbladets kanonstory om att Kasper Hämäläinen kan tänka sig att flytta utomlands om han får ett anbud. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det är med andra ord bara att ringa varenda spelare i Allsvenskan och fråga om de kan tänka sig att bli proffs utomlands om de får ett anbud och när de svarar ja så har vi ett avslöjande. Kan bli många avslöjanden framöver.

****

Det är mycket semester just nu och den liiiila redaktionen är nu så liiiiiten så liiiiten att den inte kan bli mindre utan att bli "en kille som pratar med sig själv." Det skulle vara jag i sådana fall. Jag tar ingen semester. På sommaren. Industrisolandet har aldrig varit något för mig.

****

Fast det är klart några nej skulle det säkert bli. AVSLÖJAR: Mattias Jonson - jag vill inte bli utlandsproffs igen.

****

Nu ska jag hitta på lite Silly Season-rykten. Trevlig helg på er.

Vi hörs.

Omgångens lag: Dröjer

Var är omgångens lag, kanske ni tänker? Eller så skiter ni i det fullständigt. I vilket fall som helst. Omgångens lag kommer när omgången är färdigspelad och omgång 17 tar vi i hamn den 13 oktober. Jag har mina anteckningar och har egentligen laget klart för mig redan, men det kan alltid hända saker. Vem vet vad Häcken och Malmö FF hittar på.