Anders och jag

Anders Svensson och jag. Jag vet inte om det är en efterhandskonstruktion som min hjärna har gjort, det blir ju så ibland, men jag vill gärna tro att jag redan då tänkte att jag skulle minnas det där samtalet. Att det verkligen skulle bli något av den där Anders Svensson. Oavsett vilket så måste jag givetvis erkänna att jag inte hade kunnat drömma om att vi skulle stå på varsin sida av ett stålstaket och prata med varandra efter hans landskamp nummer 115.

Dels för att jag då knappast hade kunnat föreställa mig stålstaket på arbetsplatsen, dels för att Anders Svensson inte borde ha nått 115 landskamper. Inte för att han inte är tillräckligt bra, tvärtom, utan för att helt enkelt är för bra. En anledning till att Anders har nått ända hit är givetvis att han kom hem alldeles för tidigt. Han borde ha fått vara kvar ute i den större fotbollsvärlden längre istället för att spela vinterturneringar med blågult.

Samtidigt ska vi väl vara tacksamma över att han ändå kom hem och lyfte statusen på Allsvenskan. Nu är inte Anders Svensson längre någon spektakulär spelare, men när jag ringde det där samtalet för elva år sedan och han stod i den där kön på McDonalds så var han det. Då var han killen som gjorde snurrfinter i straffområdet, som gjorde målet mot Azerbajdzjan och som efter en frispark mot Argentina hade kunnat bli president i Sverige (om vi hade haft republik). Sedan dess har mycket hänt.

Svensson har hånats av Sveriges största tidning, han har ifrågasatts av journalister, experter och vanligt folk för att återfödas som någon som de flesta nu ändå ser som självklar i landslaget och som trippar fram på fortsatt lätta fötter. Han är den defensive mittfältaren många drömde om när den rollen mest handlade om att tugga benskydd och vader. Nu har vi honom där och det känns bra.

Jag och Anders har aldrig haft någon speciell relation och hade det inte varit för Svenssons rekord hade jag givetvis aldrig uppmärksammat det och redaktör ”Pierre Isacsson” hade aldrig fått göra den kanske mest vansinniga bildlösningen som eurosport.se någonsin skådat. Men jag är ändå glad att jag råkade vara den förste som lyfte luren och ringde honom den där dagen när han kommit med i landslaget.

****

Annars då? Tja, när detta skrivs sitter jag och väntar på att startelvan till matchen mot Finland ska släppas. 13.30 får vi veta om Zlatan Ibrahimovic spelar, om han spelar från start, sitter på bänken eller inte är med alls. Jag måste erkänna att jag är lite förvirrad efter de senaste dagarna. Efter Zlatans presskonferens trodde jag inte på spel.

Men igår tränade han för fullt och om inte spelarna i laget kommit överens om att mörka och samtidigt gått någon skådespelarkurs så såg han tydligen väldigt pigg och trygg ut med den där foten. Daniel Majostorovic sa med allvarligt ansikte att han var övertygad om att Zlatan spelar, Mikael Lustig sa samma sak (men kanske inte med lika allvarligt ansikte) och Erik Hamrén kunde ha slagit in spiken, men det gjorde han inte. Han lämnade utrymme för tolkningar och att ingen ”avslöjar” huruvida Zlatan spelar eller inte säger väl det mesta.

Så vi får vänta och se och det är ingen idé att redan nu börja tänka elva och kommentera laguttagningen redan nu.

****

Zlatan är bäst i världen. Tycker tydligen Zlatan. Själv bryr jag mig inte alls. Enda gången jag reagerar är när det ska utmanas om den bäste genom tiderna. Då tänker jag alltid slå på trumman för Diego Armando Maradona. Och Mats Wilander.