Omgångens lag: Äntligen för Sjölund och Mutumba

Sitter på bussen och läser Metro som så många andra av oss vanliga dödliga. En intervju med Eric Sa-a-aade. Jag är sådär lagom intresserad av honom, men rubriken fångar mitt intresse. Han påpekar att de usla recensionerna som hans skiva har fått inte stör honom. Inte det minsta. Jo, jag tror honom. Inte. Jag kan nästan höra bitterheten i hans röst där han påpekar att en 50+-gubbe inte kan bedöma en modern popskiva eller något i den stilen. Nädå, han bryr sig inte alls.

Precis som fotbollsspelare inte bryr sig om vad chipsätande tjockisar till fotbollsjournalister som aldrig varit i närheten av en fotbollsplan annat än på korpnivå tycker om deras insatser på planen. Ingen kan tro på det där snacket. Visst finns det säkert en och annan unik spelare som faktiskt inte bryr sig det minsta om vad folk tycker och tänker, som inte hör vad publiken skriker och som inte läser vad som skrivs, men de flesta gör det. Så enkelt är det. Googlar ni någonsin er själva? Vad tror ni då att "kändisar" gör??

Hittar en fotbollsspelare sitt namn i omgångens lag blir han säkerligen glad. Det är en ganska naturlig reaktion, att gilla att någon gillar det man gör. Så det är helt enkelt dags att göra någon eller några glada genom att ta ut just omgångens lag.

Pa Dembo Touray - Djurgårdens IF

Snacka om att ge svar på tal. Pa Dembo Touray har kanske inte glänst i de senaste omgångarna, men han har varit stabil och det är framförallt det som kritiken har handlat om. Bristen på stabilitet. Mot BK Häcken var han stabiliteten personifierad.

Martin Lorentzson - AIK (2)

Det är sisådär med defensiven ibland, men Lorentzson är oerhört nyttig för AIK:s offensiv. Mot Trelleborg ordnade han det viktiga 1-1-målet och var dessutom oerhört nära att göra ytterligare ett mål efter en god löpning.

Peter Larsson - Helsingborgs IF

Snyggt att inte jubla efter målen. Jag är alltid svag för sådant. Bara det är ett kraftigt plus, men nu räckte givetvis Larssons spel för att ta in honom i laget. Stark i defensiven och så de där två målen framåt som andades striker.

Tobias Carlsson - Kalmar FF (3)

"Det beror på hur kroppen känns", sa Tobias Carlsson till mig i slutet av förra året på frågan om vad som fick honom att tveka om en fortsättning. Kroppen känns uppenbarligen bra. En ny fantastisk insats mot IFK Norrköping. "Landslagsklass", sa Henrik Rydström. "Carlsson-klass", säger jag.

Jens Portin - Gefle IF (2)

Gefle fortsätter att överraska och Jens Portin är en spelare som verkligen bidrar. Mot IFK Göteborg var han kanske den bäste i ett briljant försvar som just nu tycks ogenomträngligt. Inte minst på vänsterkanten.

Mervan Celik - Gais (3)

Siffran tre är ett ganska tydligt bevis på att det har varit Mervan Celiks vårsäsong. Nu pratas det om en flytt utomlands och det är lätt att förstå. 21-åringen har varit briljant och trots att det bara blev 50 minuter mot MFF hann han med en hel del. Som 1-0-målet.

May Mahlangu - Helsingborgs IF (2)

Det är juni, snart juli, men i Helsingborg är det May som dominerar (sorry). Återigen en oerhört stark insats på det innermittfält som alla just nu hyllar som det bästa i Allsvenskan. Gör i stort sett inga misstag och sliter dessutom hårt för laget. En nyckel till framgången.

Daniel Sjölund - Djurgårdens IF

Det var han som skulle lyfta Djurgården den här säsongen, men så har det inte blivit. Fram till nu vill säga. En tydligare roll under Magnus Pehrssons ledning och helt plötsligt ser det ut som om Sjölund har kul när han spelar fotboll. Målet var matchavgörande och det var lätt att se glädjen och lättnaden hos Sjölund efteråt.

Martin Mutumba - AIK

En annan spelare som tycks vara på gång. Har hittills levt mer på sitt hårda jobb än sina finter och passningar. Mot Trelleborg blev han en matchvinnare med två framspelningar - den första briljant - och hade lagkamraterna bara haft krutet torrt hade det blivit ett par poäng till.

Wanderson do Carmo - Gais (2)

Det var inte en omgång för forwards och målskytte. Wanderson till exempel hittade aldrig nätmaskorna mot Malmö FF, men var ändå planens bäste spelare. Brassen sprutade in mål i inledningen av säsongen, men spelmässigt är han bättre nu än han var då.

Marcus Ekenberg - Mjällby AIF

Säsongen har varit tung för Mjällby i allmänhet och Ekenberg i synnerhet. När det behövdes som mest klev han ändå fram och nickade in det i det närmaste livsvikta 1-0-målet mot Örebro. Kunde ha blivit tvåmålsskytt strax därefter. Lossnar det för Ekenberg nu är det mycket vunnet för Mjällby i deras kamp för allsvensk överlevnad.

****

Jag har bestämt mig för att inte klaga på värmen. Inte efter den vinter vi har haft. Så jag konstaterar bara att det är vackert väder och att det ska regna i Sundbyberg imorgon.

****

Sergio Ramos festar i Stockholm. Ska han träffa Pep möjligen? Nej, visst ja, den spanska revolutionen i Halmstad är över.

Ujah kan vara en Bangura-barometer

Nordin Gerzic till Malmö FF, Alexander Milosevic inte till Werder Bremen, Alexander Gerndt till FC Köpenhamn, Mohamed Bangura till...? Och katten på råttan och råttan på repet.

Ni vet hur man brukar säga när det ska till att tippas Allsvenskan. Till och med förbundskaptenen sa det när han valde Helsingborg som guldkandidat. Man skulle bra gärna vilja vänta till efter hösten och se vilka som vinner och vilka som förlorar på transfermarknaden innan man lägger sitt tips. Men jag kan lova att om vi fick vänta så skulle vi ändå stå där och vifta med brasklapparna för vem vet hur den där nye forwarden kommer att klara sig eller om serieledarna verkligen kommer att sakna sin skyttekung och så vidare.

I år skulle ju Helsingborg sakna Marcus Lantz så det stod härliga till och vissa kunde inte förstå hur Jesper Jansson och kompani kunde släppa iväg veteranen. Uppenbarligen visste sportchefen och de andra precis vad de gjorde för nu hyllas HIF:s innermittfält som det bästa samtidigt som Lantz knappast har fått någon vidare fart på Landskrona BoIS. Med det sagt så är givetvis fönstergluttandet viktig. Att göra bra affärer är nödvändigt för de svenska klubbarna som inte klarar av att leva endast på inkomster från publik, sponsorer och annan försäljning. Här måste det cashas in och då helst tillräckligt så att man både kan rita med svarta siffror i bokslutet samt köpa in en hyfsad ersättare för miljonspelaren som lämnat.

Samtidigt vill man köra något av ett chickenrace mot agenter, spelare och köpande klubbar och visa att man står på sig, att kontrakt gäller och att man inte säljer förrän budet som inkommit är tillräckligt bra vilket hänger på så många olika faktorer att det skulle ta en blogg till för att räkna upp dem. Jag passar ändå på att gå igenom några av överst nämnda namn och eventuella affärer.

Nordin Gerzic till Malmö FF.

 Ur spelarens perspektiv: Nordin fyller 28 i år. Ska han utomlands så är det nu han ska gå och då kan han inte skriva kontrakt med Malmö FF för då lär det inte ske. Om han nu inte går in och gör succé i Champions League förstås, men det är inte många klubbar som betalar dyrt för en 28-åring från Allsvenskan. Samtidigt hänger det såklart på om det finns något intresse för Nordin. Om jag bara ser till Nordins bästa här, och det är ju det jag ska göra, så borde han vänta. Kommer det inget bud nu så kan det komma i vinter. Känner han att det aldrig kommer att komma borde han nog ändå hoppa på MFF-tåget. Det är en större utmaning trots allt även om det skulle svida i hans ÖSK-hjärta.

Ur ÖSK:s perspektiv: Om Lennart Sjögren lyckas förlänga med Nordin är det givetvis det bästa. Näst bäst är en försäljning utomlands och det sämsta är en försäljning till MFF eftersom det cementerar klyftan mellan lagen som ÖSK så desperat vill fylla. Det säger, vi är ingenting jämfört med er, ta vår bästa spelare och så fortsätter vi att drömma verklighetsfrånvänt om en roll som en klubb att räkna med. Sjögren säger att båda parter vill förlänga, men vill och göra är två vitt skilda saker.

Ur MFF:s perspektiv. Mumma.

Alexander Gerndt till FC Köpenhamn.

Ur spelarens perspektiv: Faktum är att Gerndt med sina snart 25 år inte heller är direkt purung och tar han vägen via FCK kan det bli svårt att hinna med en större klubb och en större liga. Där blir han dyrare att köpa loss om han gör succé. Å andra sidan finns möjligheten att tjäna rätt stora pengar även där och han får säkerligen visa upp sig i Europa. Steget kan också vara lagom stort för en spelare som är på gränsen till en plats i landslagets startelva och som inte har råd att sitta på bänken. Gå, säger jag.

Ur klubbens perspektiv: Helsingborgs IF sitter i en bra sits. Man har sportsligt råd att sälja Gerndt med tanke på den offensiva uppställning som man har vid sidan av landslagsmannen. Man har ett långt kontrakt och kan därför tvinga fram en bra slant och FCK är ändå en klubb som är utom räckhåll för de svenska mästarna rent ekonomiskt (vilka som än är svenska mästare) och kan därför betraktas som en storklubb. Det är inte en förlust att sälja till FCK. Får man dessutom behålla Peter Larsson så känns det rätt.

Ur FCK:s perspektiv: Jag skiter väl i danskjävlarna.

Mohamed Bangura till Lokomotiv Moskva.

Ur spelarens perspektiv: Det är omöjligt för en medelklasskille i medelåldern från Tyresö att sätta sig in i hur livet har varit och är för en ung fotbollsstjärna från Sierra Leone. Han tjänar givetvis helt okej i AIK - i alla fall i jämförelse med en medelklasskille från Tyresö (som bor i Bromma) - men han har bara fotbollen. Han måste tjäna de stora pengarna och det kan han göra i Ryssland. Om jag ändå lägger mina två cent i det här så känns det som lite av ett slöseri, att han borde kunna komma till en bättre liga. Det skulle vara tråkigt att (inte) se honom i Ryssland.

Ur klubbens perspektiv: Till skillnad från HIF sitter AIK inte i en god sits. Vare sig sportsligt eller ekonomiskt. Liemannen levererar bokslutet om AIK inte säljer dyrt och stort. Ändå kör klubben just ett chicken race tycks det som. Spelaren vill flytta och om summorna som Miggey Blue nämner i sin text i Expressen idag, 25 miljoner, stämmer så börjar det närma sig gränsen för vad AIK kan säga nej till. Jag förstår viljan att ha mer, men Bangura har inte varit lika dominerande i år som i fjol. Som jämförelse lämnar 20-årige nigerianen Anthony Ujah Lilleström för tyska Mainz för 27,5 miljoner. Ujah har gjort 27 mål på 36 matcher för Lilleström. Kan AIK verkligen hoppas på mer för Bangura?

Ur klubbens perspektiv: Men snälla. Om jag inte bryr mig om danskarna, tror ni då att jag bryr mig om ryssarna?

****

Om alla, någon eller inte en enda av dessa affärer blir verklighet återstår att se och vi har några spännande veckor framför sig. Ännu en anledning att inte ta semester med andra ord. För det är den fråga jag får oftast just nu känns det som. När ska du ha semester? Som jag skrev igår. Bloggen bara går och går. Lita på det.

En gång på ett tåg

En gång satt bloggen på ett tåg söderut. Det var innan bloggen blev bloggen. Det var innan Daniel Sjöberg började skriva om fotboll. Det kan till och med ha varit innan Internet fanns bortom Tim Berners-Lee och de andra nördarnas medvetande. Det är egentligen inte viktigt annat än att för att påpeka hur länge sedan det var. På tåget satt en äldre man som alltså redan då hunnit upp i en aktningsvärd ålder. Han pratade med oss och vi pratade tillbaka. Eller lyssnade mest. Åtminstone gjorde jag det.

I vagnen satt även en man yngre än Daniel Sjöberg var då och han lyssnade inte på den äldre mannen. Han lyssnade på musik. Typ. Det dunkade genom hörlurarna och till slut kände den äldre mannen att han var tvungen att ställa frågan till oss andra.

"Är det samma låt han har lyssnat på i en timme nu?"

Vi skrattade. Det var ju lite kul, men så där vansinnigt kul var det inte. Men det var den äldre mannen som sa det och eftersom jag och alla andra på det där tåget, vi var ett sorts fotbollslag som egentligen var ett företag, som var på väg till Ystad för att spela någon sorts turnering, hade skrattat åt det mesta den där äldre mannen gjort genom åren så skrattade vi nu också.

Hur det gick i den där fotbollsturnering minns jag inte alls. Jag har ett vagt minne av något disco inne i Ystad, men det är mötet med den äldre mannen som jag minns och - förhoppningsvis - alltid kommer att minnas. Min farfar skrattade åt honom, farsan skrattade åt honom, och jag har skrattat åt honom. Det gör jag fortfarande.

Så idag när han fyller 80 år känns det helt rätt att bloggen trots allt uppmärksammar det, bugar och bockar och tackar för alla höjdpunkter, säger grattis och önskar att han åtminstone får ett glas öl. Om ni undrar vad sjutton det här har med fotboll att göra så känns det inte mer än rätt att påpeka att det här är bloggen som skriver om allt.

Och om ni fortfarande inte köper det så: Håll till godo!

Särskilt ni som håller på HBK.

****

Philip Haglund till IFK Göteborg. Alltid kul när nyheter tickar in och alltid kul när något händer på värvningsfronten som inte känns som business as usual. Exakt vad Haglund har gjort där nere i Holland är ju svårt att veta, men jag tror att Håkan Mild har rätt när han säger att mittfältaren har utvecklats. Rimligtvis har han blivit tuffare, fått en bättre bollbehandling och skaffat sig ett nytt fotbollstänk.

Han var en skicklig spelare i Brommapojkarna och det faktum att Mild har velat ha honom i ett och ett halvt år och nu äntligen får honom tyder på att Blåvitt-generalen verkligen vet vad det är han gör här. Nu dröjer det till - antagligen - fjärde augusti och hemmamatchen mot AIK innan vi får se Haglund in action, men det betyder bara att han har tid på sig att anpassa sig till sitt nya lag.

Viktigast för IFK Göteborgs framtid är dock inte den här värvningen utan vad som händer med Tobias Hysén. Det har varit tyst där ett tag.

****

Det är varmt idag. Känns som om man skulle behöva lite semester, men ni behöver inte vara oroliga. Bloggen fortsätter att leva och leverera sommaren igenom. Möjligtvis blir det någon kortare tripp framöver. Kanske till Säffle.

Måndagsbloggen: Two wrongs make a right, Lisa

Dam-VM har börjat. Vill ni läsa om det ska ni läsa en annan blogg. Jag skriver inte om damfotboll. Inte av något förakt för sporten. Snarare tvärtom. Jag kan ingenting om den. Det är inte trovärdigt om jag helt plötsligt skulle börja tycka och tänka om saker som jag inte följer till vardags. Det om något vore ett förakt. Men jag tänker ändå passa på att låta Måndagsbloggen reagera över den där gamla klyschan som framförs på olika håll nu - vilket alltid sker i Damfotbollsmästerskapstider - av olika krönikörer, bloggare och tyckare.

Ni vet hur det är. Det är dam-VM och grottmännen börjar grymta om att de inte tycker om damfotboll. Det är gott så, men ofta räcker det inte med att konstatera att man inte gillar det utan man måste också berätta varför man inte gillar det genom att börja jämföra med herrfotboll och det är givetvis galet och snett på så många sätt. Jag vet att Stefan Holm i stort sett saxar sig över de höjder som Emma Green Tregaro sliter ihjäl sig för att komma över. Jag tittar ändå på damernas höjdhopp med stort nöje. Det gör säkerligen många av grottmännen också. Utan att börja jämföra.

Men grottmännen måste berätta ingående och trycka ner damfotbollen lite extra och då följer nästa jämförelse som ett automatic reply. "Ni tittar ju på Allsvenskan. Ni tittar på Champions League och ni tittar på Allsvenskan. Det är också som två olika sporter", säger tyckarna, experterna, krönikörerna och bloggarna. Nädå, det är inga problem att göra det. Ingen kommer att hoppa på dig och kalla dig för allsvenskfientlig för att du säger så.

Men det är precis vad det är. Ta världsmästarna i dam-VM och ställ det laget mot Allsvenskans sämsta och vi skulle få se en match sluta med gigantiska siffror. Jodå, Allsvenskans sämste skulle få storstryk mot Barcelona och bli totalt utspelade (ungefär som Manchester United blev), men det skulle inte bli några 30/40-0 som i det första exempelmötet. Ja, Allsvenskan är betydligt sämre än Champions League, men att säga att skillnaden är lika stor som den mellan Allsvenskan och damfotbollen är så löjlig att den egentligen inte borde kommenteras. Jag kan bara inte låta bli. Allsvenskan är min serie och när någon eller några försöker förlöjliga den känner jag att jag måste kliva fram till dess försvar. Andra försvarar damfotbollen och gör det mycket bättre än jag någonsin skulle kunna.

Dam-VM ska ses utifrån sina egna förutsättningar. Utifrån damfotbollens förutsättningar. Är man inte intresserad så tittar man inte, är man intresserad så tittar man. Svårare är det inte. Samma sak med Allsvenskan. Därifrån får vi försöka ta stegen för att bli bättre och bättre. Både på herr och dam-sidan. Men oavsett vad Homer Simpson tycker - två fel gör inte ett rätt.

****

Den här videon är ju kul och får en att börja fundera, men det handlar ju inte bara om media, eller hur. Förbundet har sagt att bengaler inte är tillåtna och om spelarna går in och sedan måste marschera av så är det såklart tråkigt. Att jag sedan tycker att bengaler borde tillåtas och att jag skrev hur mycket jag gillade hur Stockholmsderbyt ramades in är en annan sak.

Henrik Larssons uttalande om de egna fansen var nedlåtande. Även om den officiella supporterorganisationen inte stod bakom banderollerna så var de knappast uppseendeväckande på något sätt. Tvärtom kändes de ganska snälla med tanke på hur svagt BoIS har gått. Löjigt att Larsson inte kunde ta det utan att gnälla och förlöjliga banderolljärerna (Japp, jag uppfann precis ytterligare ett nytt ord).

****

Accrington Stanley

****

Man måste tycka synd om Guillermo Molins. Vilken jäkla start på utlandsäventyret. Jag förstår att han inte ville prata när Sportbladet ringde upp, men bara för det så behöver ju tidningen inte håna honom genom att kalla skadan för dråplig.

****

Accrington Stanley? Nä, inget särskilt. Jag tycker bara att det var ett oerhört coolt namn på ett fotbollslag.

****

Alexander Milosevic verkar stå kvar med fötterna på jorden och jag tror att såväl han som AIK gör helt rätt i att nobba de bud som det nu talas om. Att han har tagit det kliv han gjort är imponerande, men han behöver inte stressa fram nästa. Han har gjort mycket bra, men är långt ifrån färdig ännu. Speltid är var han behöver och det får han i AIK. Han sitter med andra ord rätt bra i sin båt.

****

Det verkar Emil Krafth göra också. 16 år och ordinarie i ett A-lag i näst högsta ligan. Det ska man inte underskatta utvecklingsmöjligheterna i. Han bör gå vidare så småningom, men när han är så ung behöver han knappast ha bråttom ifrån Öster. En startplats kan aldrig garanteras, men han kan i alla fall få veta om tränaren ser honom som ett förstaval eller ej. Som en spelare som har råd att misslyckas eller som någon som måste ta chansen så fort han får den. Men det ska bli spännande att se var han tar vägen när han väl flyttar.

****

Mattias Hugosson är inte på väg till någon ny klubb. Han känns Gefle rakt igenom, men han är i alla fall på väg någonstans. Nämligen på väg att skriva in sig i historieböckerna. Det har han väl redan gjort i och för sig. Gefle-böckerna alltså. Han är drygt, 1,7 allsvenska matcher ifrån att skriva in sig i den svenska fotbollshistorien, men även om han gör det så kommer buden inte regna in på kansliet på Kungsbacksvägen. Har du tillhört Gefle hela ditt vuxna fotbollsliv och är 37 så blir du kvar där och jag tror nog att han trivs rätt bra med det.

Och ingen kan ta ifrån Hugosson eller hans lagkamrater det de har gjort under den första halvan av säsongen och mitt allsvenska fotbollshjärta gläds med miniklubben. Egentligen är det för sent att uppmärksamma Gefle nu, men vi är ju lite korttänkta ibland i det här yrket. För visst har Gefle gjort en fantastisk prestation bara genom att hålla sig kvar i Allsvenskan alla dessa år.

****

Det finns en hel del att säga om riksdagens senaste utspel i huliganfrågan och jag lovar att återkomma inom kort (det känns som om jag lovat det tidigare), men det blir nog ett ämne för Fredagsbloggen. Det jag kan lova och konstatera redan nu är i alla fall att bloggen är tillbaka med full kraft.

Omgångens lag: Kraftig HIF-dominans efter 7-k derbymatch

Så hur har ni haft det? Allt har varit bra hoppas jag. Kanske har det varit sill, kanske nubbarnas mångfald, kanske lugn och ro framför tv:n med en chipspåse, kanske något som inte ens är i närheten. Några av er har säkert jobbat. När man kopplar ner, kopplar ur, kopplar av och sätter sig i något som närmast kan beskrivas som radioskugga blir vardagen lite mer avlägsen. Man söker desperat efter en stapel till genom att flytta telefonen en centimeter hit och en centimeter dit.

Så hittar den något nät och i efter att ha snurrat i evigheter kommer man fram till världen utanför och inser att Sven "Plex" Pettersson är död och det enda man gör är att man vb:ar informationen till sina vänner och sin familj och så går man vidare samtidigt som allting rasar för någon annan. Nästa gång man orkar får man reda på att (Frank?) Columbu är död och så fortsätter det till dess att verkligheten kallar och nu, bara ett par dagar efter att man lämnat sitter man på redaktionen igen.

I går rullade Allsvenskan vidare och Gefle fortsätter sin jakt på SM-guld och... Ja, det finns mycket att säga om vår helt fantastiska serie, men jag lämnar det tills vidare. Det är egentligen dags för Måndagsbloggen, men den får också vänta lite.

Omgångens lag måste ut först och det har ni här:

Mattias Hugosson - Gefle IF

Rekordnollan är fortfarande en bra bit bort. Å andra sidan verkar inte Mattias Hugosson bry sig särskilt mycket. Han bara gör sitt jobb, som resten av Gefle, som han alltid har gjort, och det räcker oftast väldigt långt. Mot Malmö FF tog det laget hela vägen till ännu en överraskande poäng.

Mattias Johansson - Kalmar FF (2)

Kan ännu bättre än han visade mot Gais, men var ändå den bäste på sin position. Bjöd på en av sina patenterade ruscher och i defensiven finns det inget att klaga på.

Paulus Arajuuri - Kalmar FF

När han äntligen fick chansen igen så tog han den verkligen. Snacka om succé. Defensivt stark, men det är givetvis insatsen i offensiven som ändå sticker ut. Med sina två mål såg han till att KFF återigen hittade vinnarspåret hemma på Guldfågeln Arena. Var omgångens mest oväntade matchvinnare.

Joona Toivio - Djurgårdens IF

Bloggen gillar allt mittbackar som kliver fram och avgör matcher. Nu är givetvis defensiven den viktigaste uppgiften att sköta och det gjorde Toivio med den äran när ÖSK tryckte på som hårdast under inledningen av matchen. Han höll laget kvar i matchen och såg sedan till att ta laget in i densamma med sin vackra kvittering.

Erik Wahlstedt - Helsingborgs IF

Nej, den tidigare så stabila backlinjen imponerade inte mot Trelleborg. Ja, förutom Erik Wahlstedt då. Var den som bäst hanterade situationen i en match som blev jobbig för backlinjen med endast kontringsspel från motståndarna. Bidrog även till offensiven.

Kenny Pavey - AIK

Visade mot IFK Norrköping vad han bidrar med till årets AIK. Samma saker som alltid, visst, men han är numera ganska ensam om det. Farten, rakt-på-tänket djupledslöpandet från mittfältet. Två assist lyfter givetvis betyget, men det är inte poängen som är poängen med Pavey.

Abgar Barsom - Syrianska FC

När det var som viktigast, ja, jag skulle vilja påstå att när det var helt nödvändigt, då klev Abgar Barsom fram och levererade för sitt Syrianska. Mot Mjällby visade han vad han kan göra när ett ont knä inte hindrar honom. Bidrog till målen och då inte minst det som avgjorde matchen. Lyfter Barsom nu, så lyfter Syrianska.

May Mahlangu - Helsingborgs IF

Han var strålande mot Gais, men fick ingen plats i omgångens lag. Nu gör han debut och den är välförtjänt. May Mahlangu har varit stark i stort sett hela säsongen och mot Trelleborg var han fantastisk åt båda hållen. 2-1-målet var dessutom klass rakt igenom. Iskall avslutning mot en riktigt bra målvakt.

Rachid Bouaouzan - Helsingborgs IF

Vokal-mannen med efternamnet jag aldrig lär mig utantill hade roligt mot Trelleborgs IF. Det var finter åt både höger och vänster. Framförallt är han en spelare som hela tiden fortsätter att sätta press på motståndarförsvaret med sina försök. Inte perfekt rakt igenom på något sätt, men en av nycklarna till HIF:s storseger.

Alexander Gerndt - Helsingborgs IF

Nyckelknippan höll dock den här mannen i sin hand. Nej, det har inte varit Gerndts vår. Han har haft det tungt och Conny Karlsson ska inte ha kritik för att han bänkat en iskall målskytt. Han ska ha beröm för att han nu tycks ha fått igång honom. Gerndt var fantastisk mot TFF och hela omgångens store lirare med sina två mål och fyra framspelningar.

Mathias Ranegie - BK Häcken (2)

Har smugit lite i medieskuggan - som man ofta gör ute på Hisingen - men nu skiner strålkastarljuset på Ranegie. Det tycks inte störa honom. Han fortsätter att leverera. Ett mål och två assist mot Halmstads BK och snart torde BK Häcken få ett anbud de inte kan tacka nej till. Hinner han avgöra skytteligan innan han flyttar?

****

Jaha, där har ni det. Som vanligt går det att komma med invändningar. Jag kämpade främst med Teteh Bangura vs Ranegie. Bangura gjorde två mål och en assist senast, men ska man in i laget för fjärde gången så känns det som om det krävs att man är betydligt bättre än den som ska in för andra gången. Så Teteh får vänta på den där platsen.

Att HIF dominerar laget känns helt rätt. Det är serieledarna vi pratar om och dessutom ett lag som var fantastiskt att skåda senast mot Trelleborg. Defensivt fanns det en hel del att gnälla över, men herregud så kul de hade det i offensiven.

Nu är vi som bekant redan inne i omgång 14 som avslutas ikväll så snart är det dags för omgångens elva igen. De som inte kom med den här gången kanske är med nästa. Håll också utkik efter Måndagsbloggen. Midsommar är över. Back to reality.

Fredagsblogg? Ni måste skämta

Sitter ni och väntar er en Fredagsblogg? Ni måste skämta. Solen är äntligen tillbaka även om den leker kurragömma bakom molnen. Det är midsommar och ni måste ut. Jag tänker i alla fall inte skriva någonting. Jag tänker inte kommentera riksdagens beslut, Henkes galna attack mot sina egna fans eller det faktum att Neil Patrick Harris spelar huvudrollen i en film om Mupparna.

Nej, nu väntar snapsarnas glada tid för mig och den borde vänta på er också. Så jag önskar er en härlig helg utan nät och måsten och om ni känner att ni måste ha ett nät så jobbar kollegorna vidare stenhårt på eurosport.se.

Själv är jag tillbaka på måndag och det får bli en Måndagsblogg istället för Fredagsblogg med frågorna ovan.

Inte den sortens segrar som HIF behöver

Det mulnar på utanför fönstret och jag funderar på vad molnen förebådar?

För nu ser det ju så ljust ut för Djurgården.

Det måste handla om hoten mot Helsingborg.

Jag har precis avslutat en så kallad multi-lajv. Det är vad vi kallar det. Jag har skrivit och kommenterat fem matcher. Jag har främst haft ögonen på två, Örebro mot Djurgården och Helsingborg mot Trelleborg. Måste dock erkänna att det var svårt att slita ögonen från den sistnämnda. Inför den här matchen har mycket handlat om Helsingborgs fantastiska försvarssiffror. Det är lätt att förstå. Till att börja med kom siffrorn från Roland Pool utan att vi behövde anstränga oss.

Det är han och hans Infostrada Sports som skickar ut statistik inför varje allsvensk omgång och det är i den som det står att: " HIF har i snitt släppt in 0,50 mål/match. 1989 satte MFF allsvenskt rekord med 0,50 insläppta mål/match." Ni förstår själva varför många valde att plocka upp den pucken när det nu var dags för derby.

Så bjuder HIF på 0-1 det första de gör, men jag är ändå säkert på att HIF ska vända matchen och det är bara att gå in och läsa min lajvning så får ni det svart på vitt så att säga. Nu krävdes det inte särskilt fotbollsöga för att inse att det skulle bli så. Det räckte faktiskt med ett halvt för HIF startade i ett ursinnigt tempo. Det dröjde ungefär en halvminut innan Alexander Gerndt kom till sitt första avslut och det blev många fler som bekant. Gerndt var matchens store lirare tillsammans med Rasmus Jönsson och det är kanske här jag ser hoten mot HIF och den sportsliga framgång laget jagar och som jag ska förklara nu innan ni börjar fundera på om jag gått för tidigt på midsommarsnapsen.

De där 1-0-segrarna där försvaret är nyckeln är kanske inte så roliga, men de har det goda med sig att fokus inte hamnar på spelare som Gerndt och Jönsson. Som gör att klubbarna kanske vänder blickarna åt annat håll i sommar och som gör att HIF får behålla sitt lag relativt intakt fram till dess att guldet är på plats. Någonting säger mig att klubben snart måste ställa sig frågan om de ska sälja och riskera det där mästerskapet.

Visst, de stora pengarna som borde komma in gör det möjligt att köpa nytt, men det är inte så enkelt att man bara plockar in nytt och så flyter allt på. Spelarna ska komma in i det och oavsett om Helsingborg får stora pengar så är de inte tillräckligt stora för att man ska kunna köpa garanterad succé.

Att vinna SM-guld är dyrt på många sätt. Och det behöver inte bara vara det för att man har glömt att budgetera med bonusar utan även för att man måste tacka nej till att sälja. AIK valde den vägen 2009. Det gav ett guld, men klubben har betalat för det sedan dess. Vilken väg väljer HIF?

Rent resultatmässigt var omgång 13 i alla fall en framgång för de vice mästarna. Elfsborg tappade poäng. Malmö FF tappade poäng och det blev ett miniryck. Vi har kommit halvvägs och de rödblåa sitter i förarsätet. Samtidigt spricker molnen upp utanför mitt fönster och kanske är det så att jag målar fan på väggen helt i onödan. Kanske vet Jesper Jansson och de andra precis vad de ska göra och när de ska göra det. I sådana fall kan Allsvenskan redan vara avgjord.

****

Men det är alltid farligt att ta ut en seger i förskott eller räkna ut ett lag alltför snabbt. Som Djurgården. Jag har aldrig sagt att de åker ut, men historien talade för det. Den usla starten skulle bli svår att komma tillbaka ifrån och ännu är de inte på trygg mark, men nu är jag beredd att säga att Magnus Pehrsson har vänt på det här.

Jag tyckte mig se det redan mot Syrianska, men det billiga och enkla sätt som Djurgården fick sina mål på gjorde resan lite för enkel för att jag skulle lita fullt ut på mina ögon. Mot Örebro fick de ingenting gratis. Okej, hemmalaget saknade några riktigt tunga pjäser och utan Alejandro Bedoya och Nordin Gerzic är Örebro ett sämre lag, men hemma är de ändå starka och de fick också 1-0. Djurgården fick slita för sina poäng och det gjorde de.

De vände på matchen och när Sixten Boströms mannar satsade allt framåt så stod blåränderna återigen pall på ett imponerande sätt. Magnus Pehrssons Djurgården är verkligen Magnus Pehrssons Djurgården. Det är enkelt att se skillnaderna på det här laget och det som Carlos Banda coachade. Ambitionsnivån var kanske högre hos Banda, men också naiviteten. Det här är ett Djurgården som vet vad som gäller, som har spelare som vet vad de ska göra i varje situation. Ett Djurgården på väg uppåt.

****

Såg inget av de övriga matcherna, men resultaten är ändå värda att kommentera. Som Syrianskas blytunga seger hemma mot Mjällby. Det är imponerande av ett lag som har haft det så tungt och som har åkt på så många smällar i form av skador och avstängningar och som nu hamnade i ett tidigt underläge. Och vilket mål av Peter Ijeh. Vilket jävla mål.

Men Mjällby? Herregud. Tror ni att de längtar till att transferfönstret öppnar så att de kan sätta sprätt på El-Kabir-pengarna?

****

Gefle. Sex raka nollor nu. "Då har du tippat oss högre än de flesta", sa Pelle Olsson när jag berättade att jag tippade de tolva. Det hade han rätt i, men det verkar alltmer som om jag tippade laget alltför lågt. Vilken stabilitet.

****

Sådär. När jag nu har klappat mig själv på tipsaxeln kan jag väl avsluta med att citera mig själv: Mycket hänger på den där första matchen. Att det blir en fest innan är det inget snack om, men blir det en baksmälla är det inte säkert att Guldfågeln lyfter.

Det var vad jag skrev i mitt Kalmar FF-tips där jag konstaterade att motståndarna skulle tycka att det var kul att komma till Guldfågeln Arena. Jag tror inte att de tycker det längre.

Ett mittenlag i år, men AIK:s framtid är ljus

Jag ser AIK besegra IFK Norrköping med 3-0.
Jag ser The Banguras göra mål och jag ser ett ungt mittfält.
Ja, jag ser alltså den svartgula framtiden. Den ekonomiska och den sportsliga.

Det blev aldrig någon match av det här. Det blev aldrig spännande. Jodå, IFK Norrköping kom till Råsunda med bröstet spänt och med mod i blicken. I 28 minuter var de väl så bra som hemmalaget och skapade också ett par riktigt heta chanser. Jag hade förväntat mig ett defensivt IFK, men så var det inte alls och med lite tur hade de tagit ledningen och så hade den här matchen kunna bli en mardröm för AIK lik den mot Gefle, men IFK är inte lika skickliga som Pelle Olssons mannar defensivt och man gör alltför många misstag. Som under de där åtta minuterna som avgjorde all. Detbörjade med två hörnor.

Tecknen fanns i skyn ganska precis fem minuter tidigare. Det var då Daniel Tjernström slog en hörna mot Teteh Bangura som kom springande från bortre delen av straffområdet innan han gick upp i fritt läge. Han missade bollen, Daniel Tjernström gick ut och kanske var det därför IFK Norrköpings spelare helt glömde bort situationen. Fem minuter senare kom nästa chans från samma hörn. Kenny Pavey den här gången.
Ytterligare lite bättre kvalitet och Teteh Bangura kom perfekt. 1-0. Det dröjde sex minuter och IFK:s spelare borde inte ha hunnit glömma, men det de gjorde det och så var det 2-0. Den här gången räddade Abbas Hassan, men det hjälpte föga då Pavey fick en andraserve, satte den perfekt och så smashade Teteh in 2-0. IFK var i chock och hann knappt andas ut innan Mohamed Bangura hade rullat in 3-0 och så var det över för gästerna och hemmalaget kunde ha trevligt och kul tillsammans med en glad, men lite väl snålt tilltagen publik.

IFK:s manager Janne Andersson talade om ett lag som har stolpe ut just nu och det råder ingen tvekan om att det är så, men slarvar man så mycket i försvaret som nykomlingen gör så blir det inte bättre än så här. Förklaringen till hörnfadäserna var att Marcus Falk Olander skulle ha den ytan vid första målet, men det förklarar ändå inte missarna som följde innan och efter.

"Du har rätt. Det gäller att alla spelare löser sin uppgift. Just vid målet är han som ska lösa den inte där. Vid det andra så spelar vi inte färidgt situationen och det är riktigt dåligt. Det kostar oss. Det är dåligt försvarsspel." sa Andersson när jag frågade honom.

För AIK blev alltså en behaglig resa och återigen gör man en stark insats på Råsunda. Om känslan som nationalarenan ger det här laget kunde buteljeras och ta med på bortaresorna skulle AIK bli ett topplag, men så länge man tappar fokus så fort bussen lämnar stadsgränsen så kommer aldrig det där lyftet. Det blir en tråkig och stabil säsong, ser det ut som i just nu, men än så länge är tabellen så pass jämn att ett ryck även för gästerna AIK kan ge den där toppstriden som spelarna fortsätter att prata om.

Men det här är inte säsongen som AIK ska göra det. Det här är säsongen när AIK ska börja om och sällan har väl laget haft ett bättre läge att göra det. Guldklimparna från Sierra Leone kommer att ge en ekonomisk styrka som klubben inte besuttit sedan tiden i Champions League och då slarvades den bort med dyra spelare, dyra tjänstemän och kockar. Den här gången har man chansen att hålla i plånboken och satsa eget.

Mot IFK Norrköping avslutade AIK med Niklas Maripuu, född 1992 och Viktor Lundberg, född 1991 på innermittfältet. In kom också Kwame Karikari (1992) och i backlinjen äger Niklas Backman (1988) och Alexander Milosevic (1992). Det är en centrallinje att bygga på och säljer man en eller två Banguras dyrt så har man råd att hålla fast vid den tillräckligt länge för att få såväl sportslig som ekonomisk utdelning. Framtiden ser trots allt rätt ljus ut för AIK.
Men allt kan inte byggas på framtid och ungdom. Under min lajvning av matchen fick jag en fråga från en läsare om vem som var min "matchens lirare." Det givna svaret hade givetvis varit Teteh Bangura eller möjligen Mohamed Bangura, men för mig var det Kenny Pavey. Nu när han fick chansen från start igen visade han hur viktig han är för det svartgula laget med sitt hjärta, sitt slit och sin förmåga att komma i djupled. Att han dessutom låg bakom såväl 1-0 som 2-0 med sin underskattade högerfot säger också en hel del.

Det är bra att Jens Andersson håller i pengarna och inte gör om misstag från förr, men om man vågar tro på att The Banguras ska ge ekonomisk utdelning borde man kanske redan nu satsa en del av pengar man inte har på att behålla Pavey. Det vore också en investering för en ljusnande framtid.

Omgångens lag: Västkusten dominerar fullständigt

Här har alltså omgång 13 redan inletts och så är det dags för omgångens lag i bloggen. Ja, det kommer att bli såhär fler gånger, det är helt klart. Herregud, på fredag är det midsommar. Någon som tror att jag tänker sätta mig med omgångens lag då för att kneta ihop nummer 13? Nej, här får det bli lite hipp som happ helt enkelt. Tycker ändå att förra omgången borde vara färsk i ert huvud. Det var omgången som dominerades av Göteborg med omnejd.

Omgången innan tillhörde i mångt och mycket Stockholm. Nu är det alltså västerut vi drar oss för att hitta spelarna och vi börjar med en spelare som jag nog aldrig trodde skulle ta plats i det här laget. Faktum är att jag inte hade någon koll på honom alls, åtminstone kunde jag inget av värde.

Henri Sillanpää - Gais

Tala om att sakna nerver. Han gick in i den här matchen mot AIK som om han hade spelat över 220 allsvenska matcher. Grejen är bara att det är Dime Jankulovski som har gjort det. Med sin nolla senast dubblade Sillanpää (ett passande namn i midsommartider) sitt facit med en mycket god insats.

Christian Järdler - Halmstads BK

Efter en emotsedd comeback får Christian Järdler ta rollen som högerback i omgångens lag. Mot Örebro var han felfri och det var svårt att tro att han har varit borta i nästan ett halvår. HBK var det bättre laget, men fick ingen utdelning och även om man har haft en del problem defensivt så är det bristerna i offensiven som knäcker laget i första hand.

Ragnar Sigurdsson - IFK Göteborg

Det här borde kanske ha sparats till omgång 13 då Sigurdsson gör sin sista allsvenska match för IFK Göteborg (i alla fall för den här gången). Men det går inte att bortse ifrån hur han och resten av Blåvitt reste sig efter stjärnsmällen senast, täppte igen hålen bakåt och bidrog till segern genom att säkert sätta 1-0 på straff.

Daniel Theorin - Gefle IF (2)

Någon som är förvånad över att Daniel Theorin jagas av utländska klubbar? Någon som är förvånad över att Gefle hemskt gärna ville behålla honom? Någon som är förvånad över att jag beskrev att man lyckades med detta som en nyckel? Hur stor nyckel hade jag dock inte anat. Stark, säker, trygg och strålande mot Elfsborg. Någon som tror att det är viktigt för Gefle att Theorin blir kvar?

Petter Gustafsson - Djurgårdens IF

Hjälpgubben som kom in i ett tidigt läge vilket alltid är otacksamt då tempot är högt och man knappast är uppvärmd. Det märktes inte. Gustafsson tog de långa löpningarna varje gång korridoren var öppen, gjorde ett gott jobb i defensiven och bjöd på matchens mål när han definitivt sänkte Syrianska.

Eric Bassombeng - Gais (2)

Inför matchen hade Alexander Axén stora förhoppningar på att Bassombeng skulle kunna ställa till problem för AIK:s vänsterkant. Det gjorde han och blev till slut också matchavgörande när han kom loss från Nils-Eric Johansson och slog inlägget som Alvaro Santos kunde förvalta till det matchavgörande 1-0-målet.

Ruben Ayarna - Gais

Helt plötsligt slog han en felpassning och jag reagerade. Det var det yttersta beviset på hur bra han var i matchen mot AIK. Ruben Ayarna var stark i defensiven och ändå tillräckligt bra för att vara en katalysator i offensiven. Förlorade knappt en duell och vann innermittfältet tillsammans med Johan Mårtensson och i slutändan därmed matchen.

Sharbel Touma - Syrianska

Va? Vad snackar han om? Han är galen? Nädå, inte alls. Sharbel Touma var mycket bra mot Djurgården. Han hämtade boll, fördelade boll centralt och ut på kanterna, han kom till avslut. Problemet var bara att lagkamraterna inte ville vara med och leka. Hade det bara hängt på Touma så hade Syrianska vunnit matchen mot Djurgården.

Christer Youseff - Djurgårdens IF

Men det gjorde de alltså inte och det berodde inte bara på Toumas lagkamraters ovilja. Det berodde också på Youseff. Först fick han en smäll, reste sig och slog in 1-0. Sedan gick han tufft in i ytterligare en duell, fick en smäll, men ordnade straffen och utvisningen som avgjorde matchen. Youseff var den verklige matchvinnaren i det viktiga bottenmötet och även om han var det som forward får han här vänsterplatsen.

Mathias Ranegie - BK Häcken (2)

Bara två platser i omgångens lag? Forwardskonkurrensen har varit hård, men kanske har jag också varit orättvis mot Ranegie. Nu gick det dock inte att hålla honom utanför elvan. Han var fantastiskt bra mot Trelleborg. Det räcker väl att säga tre mål för att alla ska förstå varför. Vi behöver inte gå djupare än så i analysen.

Alvaro Santos - Gais

Som en sådan där klassisk målskytt ska vara. Osynlig, nästan dålig, och sedan dödligt giftig när möjligheterna väl dyker upp. Sådan var Alvaro mot AIK. Första målet är han på millimeternivå när han undviker offsiden och dyknickar in 1-0. När han gör tvåan är det styrka och kyla kombinerat med förmågan att sticka i rätt läge. Tänk om Gais får igång Santos också.

Jaha, det var det. Omgång 13 är som sagt redan igång och Mathias Ranegie fortsätter att övertyga. Det blev visst "bara" ett mål mot Halmstad, men å andra sidan låg han bakom de två andra målen så kanske blir det inteckning nummer tre redan i nästa avsnitt av omgångens lag. När det dyker upp? Inte en jäkla aning. Håll utkik.

Positiv läktarkultur ett initiativ att applådera

Jag läser signaturen Justuscjohansson välskrivna kommentar under ett av mina blogginlägg. Han vill att jag ska skriva om sajten Positiv läktarkultur

Jag lovar att jag ska läsa den och gör det. Det är dagen efter att jag varit på Råsunda ännu en gång för ännu en match.

Djurgården besegrar Syrianska i ett bottenmöte i Allsvenskan, den 28:e bästa ligan i Europa och allt inför lite drygt 8 100 personer. Jag har suttit på pressläktaren och liverapporterat matchen för eurosport.se och fått frågor om hur Emil Bergström sköter sig och om det verkligen blev mål på den där straffen. Nu är matchen slut. 3-0. Jag lämnar Råsundas yttre och beger mig ner i dess inre. Jag sätter mig och ner och hetsskriver en "krönika/blogginlägg" som, när det väl läggs ut, blir hur konstigt som helst på grund av någon teknisk detalj jag inte förstår.

Så sätter jag mig och väntar tillsammans med alla kollegor. Vi väntar på att lagens tränare, eller i det här fallet, managers ska komma till podiet så att vi kan ställa våra frågor. Första raden är full. Några står och bakom sitter ytterligare några kollegor. Om jag söker i minnet nu så kanske det är 20 journalister där. Kan vara fler. Då har jag inte räknat sändande tv-bolag, radio eller fotograferna.

Vi blir sittande ganska så länge. Magnus Pehrsson är fast i en tv-intervju. Efteråt visar det sig att han blir kvar där så länge att Özcan Melkemichel går och sätter sig i spelarbussen. Han kommer inte till presskonferens som är sen. Jag känner mig lätt stressad, men än värre är det för kollegorna från morgonpressen. Kvällstidningsmänniskorna känner också en stress. De vet att risken för att spelarna försvinner innan de hinner ut i spelarkorridoren innan presskonferensen är stor.

Till slut kommer Pehrsson. Ensam. Özcan sitter i bussen. Han pratar, vi frågar och så får vi till slut komma ut i korridoren. Jag hinner fånga Sharbel Touma åtminstone och så blir det snack med Christer Youseff. Totalt sett lämnar jag tre texter. Tjena Malena gör ytterligare en hemifrån. Fyra texter bara på eurosport.se från den här matchen.

Dagen efter läser jag fyra texter i Sportbladet, lika många i Expressen, två i SvD, en i DN och jag skulle kunna läsa många fler. Vad har det här med något att göra? Vad har det här med positiv läktarkultur att göra? Tja, jag läser ju på sajten och applåderar initiativet. Jag önskar att så många som möjligt orkar engagera sig i just positiv läktarkultur. Sedan om det är via den här sajten, andra sajter eller bara genom att dyka upp på matcherna och sjunga och skrika och nöja sig med det må spela mindre roll.

Samtidigt så tycker jag att man ibland tar på sig lite väl billiga glasögon, inköpta på en mack någonstans i Sverige, när man tolkar media. Ja, media har ett ansvar. Ja, media har en tendens att ta saker alldeles för långt och visst skrattar man ibland åt rubriker som målar upp en avbruten match som helvetet på jorden. Om inte annat så för att man knappt orkar göra annat. Men titta på min text om matchen igår igen. Ser ni? Förstår ni?

Vad är ett mord värt i jämförelse med ett inkastat smällskott på en fotbollsarena om valutan är trycksvärta? Inte mycket kan man tycka. Men om vi skulle devalvera fotbollen till vad den egentligen är värd så skulle givetvis inte heller en match mellan Djurgården och Syrianska i den 28:e bästa ligan i Europa inför drygt 8 100 personer vara värd särskilt mycket den heller.

Vi får och ger mycket för pengarna och nästan allt handlar om fotbollen. Att fotbollen i år har fått många mörka rubriker är sant, men det beror inte bara på hur vi skriver om den, det beror också på vad vissa gör med den.

Ni som läser den här bloggen känner till vid det här laget att jag brinner för ståplatsen och att jag på allvar tror att dess överlevnad är avgörande för svensk fotbolls framtid. Att jag vill se en utveckling och utökning av den snarare än tvärtom - vilket tycks vara vissa fotbollsöverhuvudens önskan i en utopisk dröm om stillatigande barnfamiljer som applåderar avmätt på läktarna och välbärgade herrar och damer i viplogerna - men jag begär också att ståplatspubliken ger något tillbaka för detta "stöd" eller vad man nu än vill kalla det.

Det jag vill ha tillbaka är just en positiv läktarkultur. Jag kan bara tala för mig själv här, men jag hatar verkligen att skriva om avbrutna matcher, om hur poäng delas ut bakom skrivbord och om en allsvenska vars sportsliga resultat i slutändan riskerar att bli en fars. Visst har vi ett ansvar och visst kan vi göra ett bättre jobb, men det kan ni också göra. Jag applåderar initiativet och hoppas på en god dialog framöver.