Och ikväll möter AIK Örebro på Råsunda

USA, USA, USA! Det är vad jag vaknar till idag. Det är Facebook som först ger mig beskedet att Osama Bin Ladin är död. Mördad? Kanske. Jag tror aldrig att det kommer att kallas det. Jag vet inte. Folk jublar och jag kan förstå det. Jag kan förstå det där hatet och jag kan därmed förstå glädjen över beskedet. Samtidigt finns det något i att jubla över ett mord – eller vad vi nu ska kalla det - som gör att jag känner något som är svårare att sätta fingret på.

Jag är en stark motståndare till dödsstraffet. Av flera skäl. Och är man en motståndare till dödsstraffet kan man inte göra undantag. Antingen tror man på det eller så gör man det inte. I det här fallet var det kanske tekniskt omöjligt att göra något annat än att skjuta för att döda och det tänker jag inte ens försöka funderar över. Det här handlar bara om jublet.

Om vi bara ska hålla oss till hämndmotivet så tror jag inte på döden som den ultimata. Jag tror inte på himmel och helvete och således tror jag att är man död så är man död. Då sover man utan att drömma, utan att vara medveten om någonting. Ingen ångest, ingen smärta. Man bara slutar att finnas. Bin Laden är över. Var han den ondaste mannen i världen? Jag tror inte att det går att tävla.

Ur ett annat perspektiv skulle jag säga att en man som Dick Cheney är precis lika ond, precis lika okänslig och precis lika svart i själen. Men han krigade i kostym från Vita Huset.

Hade han fötts i ett annat land hade det kunnat varit hans död världen jublat över idag. Vilka andra mäktiga män kan man inte säga det om?

Jag har tidigare skrivit om hur jag upplevde 11 september framför tv:n och hur omskakande det var, hur nära det kändes. Samtidigt skämdes jag lite över att känslorna var så starka eftersom som jag läser om hur tusentals människor dör i krig, våld, svält och sjukdomar varje dag utan att jag reagerar över det alls. Just när jag skriver det här gör CNN reklam för ett program som handlar om hur tioåriga flickor säljs till ”helt vanliga män.”

Världen är sjuk på många sätt och många är onda.

I dag jublar den ”civiliserade världen” över att en människa dömts till döden utan rättegång. Jag kan förstå hatet och glädjen, men det sitter lite illa i halsen.

Samtidigt fortsätter mitt liv precis som det alltid har gjort. Jag har spenderat förmiddagen i tvättstugan, jag har tränat och ska – eftersom mitt BankID krånglar – åka förbi Skatteverket med min deklaration innan jag åker till redaktionen och därifrån går till Råsunda.

AIK möter Örebro SK och det är min verklighet.