Griniga gamla gubbar

- Man måste vara försiktig när man pratar med dig.

Tom Prahl lät hård i tonen. Jag visste inte riktigt vad som var fel. Idag kan jag inte minnas exakt varför jag ringde, men troligen handlade det om något ofarligt snack inför en match eller liknande. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att Prahl var förbannad. Det hörde jag och snart skulle jag få reda på varför. Några dagar tidigare hade vi pratat om Yksel Osmanovski. Han var aktuell för en återkomst till Malmö FF - Prahl var tränare där då - och Prahl uttryckte tveksamhet kring Yksel.

Inget konstigt med det. Yksel hade vid det här laget flera jobbiga säsonger bakom sig i Italien, hade lånats ut till Frankrike utan att ha gjort succé. Skador störde dessutom bilden. Prahl sa sanningen, jag skrev den, den plockades upp av all annan media och helt plötsligt var det en grej. Prahl sågar Yksel. Så nu var Tom förbannad. Han ville få det till att han aldrig sagt det han sagt. Jag stod på mig. Vi bråkade. Jag visste att jag hade rätt och jag tror att Tom visste det också. Till slut gav han nämligen med sig och så var det inte mer med det.

Tom var pressad då. Han var pressad för att han tränade ett Malmö FF som krävde guld och att såga en gammal hjälte klingade väl illa trots att allt han sa var sant. Till slut kom ändå Yksel till Malmö FF och Tom Prahl levererade det där guldet. Han brukar göra det, Tom Prahl. Han levererar och ändå känns det som om han är lite underskattad. Om det görs listor på de bästa tränarna i landet hamnar han ofta någonstans i mitten trots att han har meriter som slår alla andra i Allsvenskan. Ingen kan mäta sig med Prahl.

Ändå tittar folk lite snett på en om man säger att Tom Prahl är Allsvenskans bäste tränare. Han är liksom inte tillräckligt sexig. Vi glömmer så fort och vi glömmer så lätt. Ungefär som med Daniel Tjernström. Vi har aldrig bråkat. Det är inte så konstigt. Daniel Tjernström bråkar aldrig med någon och han säger i stort sett aldrig något som ger några rubriker. Då ska vi minnas att han spelar i rubriklaget nummer ett. Men precis som Prahl är det är också Tjerna underskattad. För tillfället hyllas han och det är givetvis omöjligt att låta bli när han spelar som han gör, men inför 2006, 2007, 2008, 2009, 2010 och 2011 har jag läst mängder med artiklar, kommentarer och inlägg om att det är dags att sluta nu. Han är för långsam, han hinner inte med längre.

Hyllas han ändå så är det oftast för jobbet han lägger ner. Ungefär som med Prahl alltså. De är inte så sexiga, (även om Tjerna nog är en av de snyggaste killarna i Allsvenskan vilket gör mig glad eftersom vi är nästan jämngamla och om en 37-åring kan se så bra ut så kan väl en... ni är med va?) och de är inte så roliga. Men Tjernström är en lirare med en underbar blick för spelet och en fantastisk vänsterfot och Tom Prahl är en vinnare som inte alls bara bygger defensiva lag.

I går log jag på Råsundas pressläktare när jag såg bilderna från Vångavallen. Inte för att mitt guldtips återigen gick på pumpen (det gläder mig inte alls) utan på grund av bilderna på en jublande Tom Prahl. Det var helt enkelt underbart att se glädjen hos honom över målen som rasade in i regnet. Lite senare sträckte Daniel Tjernström armarna i skyn och jublade över en seger som bar hans signum.

Snart kommer nog ändå snacket om att han är för långsam. Att han borde sluta och förr eller senare gör han givetvis det, men det blir först när han själv känner att det är dags. Daniel Tjernström vet nog vad som är bäst för Daniel Tjernström. Ungefär som Tom Prahl vet vad som behövs för att vända en negativ trend och återigen leverera som han alltid har gjort oavsett vad omgivningen tror och tänker.