Avslöjar: Ikväll håller jag på…

Avspark. Snabbt en boll i djupled ut på högerkanten. Ray Wilkins boll hinns upp av Steve Coppell som vinner ett inkast mitt på den franska plahalvan. Han tar det själv. Kastar långt mot Terry Butcher som vinner duellen och nickar bollen bakåt och där kommer han farande. Bollen är hög, men inte för hög. Den kommer mot vänsterfoten och helt omarkerad trycker Bryan Robson in 1-0 för England mot Frankrike efter 27 sekunders spel.
För fotbollsvärlden ett världsmästerskapsrekord.
För en ung pojke ett minne för livet.

****

Det är nog den vanligaste frågan från läsare. Eller åtminstone det vanligaste påståendet. Du håller på Djurgården, IFK Göteborg, AIK, Helsingborg, Malmö FF, Gefl… nej, ingen har någonsin anklagat mig för att hålla på Gefle. En före detta chef på ett före detta jobb trodde att jag höll på GIF Sundsvall. Han håller på GIF Sundsvall. Man ser det man vill se. Men nu är det dags att avslöja vilket lag jag håller på.

Jag håller på Manchester United.

****

Vilka jag håller på i Allsvenskan får ni försöka lista ut själva. Jag har sagt det vid några tillfällen, men det spelar ingen roll. Jag blir anklagad för att hålla på alla möjliga lag vecka efter vecka i alla fall så det är som det är. När det kommer till mitt jobb är jag neutral. Men jag jobbar inte med Premier League. Jag överlåter det till GB-Kalle. Han gör det så briljant ändå. Läs bara hans senaste inlägg så förstår ni själva. Därmed ger jag mig inte på någon analys på kvällens match. Det har redan gjorts så bra det kan göras på eurosport.se.

****

Ja, jag håller på Manchester United. Jag gör det ikväll. Det är helt enkelt mitt lag och anledningen har ni i början av den här texten. Det kunde alltså lika gärna ha blivit West Bromwich för mig, men innan det första VM-slutspelet jag upplevde på medveten nivå hade Bryan Robson bytt lag. Han gick till Manchester United och när han stal mitt hjärta genom sitt mål i Spanien tog han det med sig till laget som skulle bli mäktigast och störst i England. Det var de inte då.

Jag får ofta höra när jag säger att mitt lag i England är Manchester United:

Hur fan kan du hålla på United. Är du en sådan där medgångssupporter?

Svaret är att det nog snarare är precis tvärtom. När jag började heja på United var det Liverpool som dominerade i vänskapskretsarna. På skolgården. Jag var – i alla fall vad jag kan minnas – den ende som ville vara Bryan Robson när vi spelade fotboll på grusplanen. Det var Liverpool som var den mäktiga dynastin i engelsk fotboll – på många sätt den enda ligafotboll, förutom vår egen Allsvenska, vi hade någon koll på på den tiden – och lag som vann allt.

Jag tvingades vänta till 1993 innan laget tog den första ligatiteln under min livstid. Då hade Robson bytts ut mot nya favoriter. Snart därefter började intresset för United och Premier League i stort att avta mer och mer.

Nuförtiden jublar jag sällan när de röda jävlarna vinner. Senaste gången jag reagerade med knuten näve var när John Terry halkade och sköt i stolpen 2008. Klubben har fortfarande en plats i mitt hjärta och ikväll hoppas jag att de tar revansch och knäcker det vackra Barcelona på något sätt. Men om det inte blir så kommer jag ändå sova gott inatt. Tacka för det, jag tänker nämligen dricka öl ikväll. Oavsett hur det går.