Om kriget kommer

Har ni tänkt på hur fullständigt absurda diskussioner nästan alltid börjar med något alldagligt och sedan tar någon det alltför långt? Jag är ofta någon i just de här situationerna. Därav det här inlägget.

Allting började med att ett kylaggregat eller något i den stilen började krångla i ett rum här på redaktionen där det bara står datorer och finns sladdar. Det är med andra ord ruskigt varmt i det rummet.

Detta i sin tur ledde till att dörren till nämnda rum behövde vara öppen vilket innebär att jag nu sitter med ett konstant och rätt högt brusande till vänster om mig. Det blir aldrig någon paus. Surret i bakgrunden födde  en diskussion om hörsel. Jag nämnde då att jag i samband med mönstringen hade bästa möjliga resultat i hörseltestet. "Du hör ju som en gud", sade han som testade mig.

Nu fanns det då inte - och givetvis ännu mindre nu - något jättebehov av män som lyssnar med örat mot marken för fiender längre fram à la Rödöga eller Hagbard Handfaste (även om det oftast var Ömfot och Tur-Ture som försökte lyssna sig fram till svar) och det blev alltså ingen lump för mig. Lika glad var jag för det.

Diskussionen hade nu ändå kommit så pass långt att vi började prata om krig och hur avlägset det känns. Jag lyfte ändå frågan som väl alla män ställt sig någon gång: Om det blir krig, i vilken försvarsgren skulle du ingå? Innan svaret på denna fråga ges måste dock ett par saker slås fast. Till att börja med. Vilka krigar vi egentligen emot i detta fiktiva, framtida krig?

Vi struntar i de stora för det blir ju bara löjligt - i övrigt känns diskussionen väldigt allvarlig - och koncentrerar oss på våra grannar.

Island? Okej, att de säkert gärna skulle vilja ha rätt mycket av oss, i jämförelse är det ju rena paradisvädret här, men kom igen. Om de inte kan rikta in de där gejsrarna och vulkanerna så har de inte mycket att komma med.

Finland? Nej, så länge de kan slå oss i innebandy eller möjligen håkki så är de nöjda.

Danmark? Tja, det skulle vara om de vill ha Skåne tillbaka och det är väl inte omöjligt, men jag tror ändå att de nöjer sig med Roland Nilsson och alla våra näst bästa fotbollsspelare.

Norge? Japp. Där har vi det. Under skid-VM blev det väldigt tydligt att det finns en aggression mellan oss och Norge har ju dessutom saker som vi vill ha. Oljan är en sak. Grisen från Mossvik tar vi gärna också. Guldmedaljer är ju alltid sköna tänk vad härligt det skulle vara om man kunde slappna av i en sprintuppgörelse för en gångs skull. Dessutom tycker vi att sälungar är gulliga

Att de vill åt oss är ju självklart. Ska vi hålla oss till sportens värld så har vi ju betydligt mer att skryta med. Skidor i all ära, men det händer ju faktiskt saker om somrarna också. Och då har jag inte ens nämnt våra priser på... öl.

Så Norge får det bli.

Den andra saken som måste slås fast är att vi faktiskt får välja försvarsgren. För faktum är att redaktionens erfarenhet av krig, förutom Hertigen av Katalonien som gjorde lumpen på ett kontor, knappast sträcker sig längre än till att - åtminstone undertecknad och säkerligen Tennis-Hence - kan de flesta replikerna ur Repmånad.

Vi skulle således i bästa fall bli kanonmat. Något som norrmännen kan få slösa sina kulor, eller ishackor på. Därför fick fantasin åter flöda fritt och man fick välja själv. Så här utföll det.

Tjönssons: Var ett tag inne på att köra stridsvagn, men valde till slut att bli fallskärmsjägare. Eftersom Tjönsson besitter förmågan att odla ett mäktigt taliban-skägg, vilket känns viktigt för en hård stridsman, känns valet helt rätt. Han landar i någon förort till Oslo och tar sig fram bakom ryggen på norrmännen.

Tennis-Hence: Han ville först putsa gem (eller var det game) på ett kansli någonstans, men eftersom det inte var ett alternativ tvingades till slut välja och tog då den tunga rollen att gå i frontlinjen trots allt, utan lasersvärd. Personligen hade jag kanske trott han skulle välja pansarstyrkorna. Jag kan se honom framför mig i en liten tanks, men okej.

Redaktör "Pierre Isacsson" skulle välja flygvapnet. Där kan han lyssna på då går jag ner i min källare i hörlurarna samtidigt som han jobbar. En strålande lösning.

Hertigen av Katalonien: Funderade länge och väl innan han till slut valde att ingå i en tapper styrka av Kanonerna på Navarone-stuk som utför sabotage bakom ryggen på den lede fi.

Jag själv: Det måste bli flygvapnet. Topgun, Iron Eagle och Memphis Belle gör det omöjligt att välja något annat. Dessutom vet man ju att man skulle gå en hård död till mötes och det är ju... hårt.  

Som tur är är det här bara löjliga fantasier. I dag läste jag i Metro att Sverigedemokrakarna är större än någonsin i tidningens mätning. Nu är det långt till nästa val, men siffrorna är likväl skrämmande. Inte minst i en tid när vi ser en omvärld som brinner. Människor som flyr och som behöver hjälp. I en tid när vi borde öppna upp gränserna och våra hjärtan så verkar som om vissa vill göra precis tvärtom. Det är ju lätt i ett land där krig är så osannolikt att man kan skoja om det i ett blogginlägg.

Vi hörs.