Ett telefonsamtal senare och så var det blogginlägget kört

"Jag är en blödig jävel, det är jag allt. I går blödde mitt hjärta för Jonas Olsson. Han satt där på podiet framför en journalistkår som vädrade tränarblod och det var tydligt att han hade gett upp. Jag kan inte föreställa mig att han är så beräknande att han skulle sitta och ljuga om att han funderar över om han är rätt man att leda laget. Tidigare har han stått bergfast, nu vacklade han så mycket att minsta vindpust hade fällt honom."

Ja, det där var den inledning på det här blogginlägget som jag hade tänkt använda. Den kan vi ju stryka nu. Jag har precis lagt på luren. I andra änden fanns Jonas Olsson och han berättade att han inte tänker lämna sitt uppdrag. Så han var alltså beräknande och satt och ljög. Eller så var han helt ärlig. I går funderade han faktiskt på att avgå, i natt insåg han att ledningen faktiskt fortsatt står bakom honom och han tänker ge det en sista chans.

I inlägget som aldrig kommer att publiceras i sin helhet skrev jag också att: " Jag tror att han skulle älska att få vända det här. Att få visa alla som tvivlar." Nu får han den chansen. Frågan är om han klarar av att ta den? Att IFK Göteborg kan slå Kalmar FF är självklart. De borde ha vunnit mot Helsingborg och med lite tur och en sämre målvakt än Ivan Turina hade de kunnat vinna mot AIK också.

Men IFK har ingen tur just nu. Inget flyt och laget är svältfött på självförtroende. En enda missad passning eller brytning räcker för att man ska börja tvivla och i det läget kan en ny röst vara tillräcklig för att få spelare att tro igen. Men som Stefan Selakovic sa i går efter matchen, en enda positiv händelse i en match kan få motsatt effekt och helt plötsligt kan det lossna. Jonas Olsson får nog hoppas att det blir så för det här är sista chansen.

En förlust mot Kalmar FF och allt är över. Då tror jag till och med att Håkan Mild och Kent Olsson tar sin beskyddande hand från Jonas.

De gamblade med att hålla fast vid sin tränare efter förra säsongen. I mitt allsvenska tips inför årets säsong skrev jag såhär: Det största frågetecknet av alla hänger ändå över Jonas Olsson och det i formen av en bila. Orkar han med kraven? Klarar han av att både förvandla IFK Göteborgs taktik och göra laget till vinnare igen? Jag tror att han kan göra det, men inte redan i år. Inte i konkurrensen från de storsatsande lagen. Han säger själv att målet är SM-guld. Kanske är det helt enkelt så att han vet att det är vad som krävs av honom i en orättvis värld.

Olsson är i samma läge som Peter Swärdh befann sig i inför säsongen 2006. Redan året innan hade fansen skrikit på hans avgång och i premiären mot Hammarby 2006 dröjde det 35 minuter innan ropen började skalla igen. Då hade Björn Runström precis gjort 3-0 till Hammarby. Jag kallade det något slags inofficiellt världsrekord i krav på tränaravgång den gången.

Efter matchen stod jag med dåvarande ordföranden Sten-Inge Fredin och pratade om Swärdhs framtid. Jag minns inte exakt vad som sades, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att HIF gick in i säsongen med en tränare som fansen ville ha bort och då hjälper bara en sak, segrar, segrar, segrar.

Pressen var enorm på Swärdh då och den är enorm på Olsson nu. Jag förstår om han tvivlade igår, men egentligen borde IFK ha förstått det redan inför säsongen och bytt då.

Jag har skrivit det förr, i en text om Magnus Haglund, att supportrarna inte ska ta ut färdriktningen i en klubb. Det är inte folket på läktaren som bestämmer, men deras åsikter är så pass viktiga att de måste tas med i beräkningen. Den psykologiska effekten av buropen mot en tränare kan inte underskattas. Det är en del av verksamheten. En del som IFK Göteborg nu, om inte förr, är oerhört medvetna om.

Det borde spegla valet av näste tränare, men vem det borde bli väntar jag med att spekulera i. För just nu heter han fortfarande Jonas Olsson.

****

Jag måste givetvis nämna AIK i den här texten också och då inte minst Andreas Alm. I går satt AIK-tränaren på ett podium framför massor av journalister. Förutom att han som vanligt fick ge sin syn på matchen sa han ingenting. När frågorna släpptes fria så var Andreas Alm helt ointressant. Det säger en hel del om det jobb han har gjort. AIK är stabila på ett sätt som jag inte trodde att de skulle vara.

Nog såg jag möjligheter till höga berg, men jag trodde också på djupa dalar. Hotet om det sistnämnda lever visserligen alltid i en klubb, men just nu är det stabiliteten som imponerar när det gäller AIK. Alm har hittat tillbaka till forna tiders trygghet. Alla i laget jobbar stenhårt. I går petades Viktor Lundberg till förmån för Kenny Pavey som visade att han vill vara en startman genom att arbeta stenhårt. När Lundberg kom in var han pigg och precis när jag satt och funderade på om det inte var dags att plocka av Teteh Bangura dundrade han in ett mål som hade passat i Eurosports Eurogoals.

Jag livekommenterade matchen igår och fick då frågan om jag trodde att AIK kunde bli ett topplag. Mitt svar, då i något komprimerad form, var att Allsvenskan är så pass jämn att de absolut kan vara det. med en bra start kan nästan alla lag vara en guldkandidat. Även AIK. Men det är tidigt. Skador, försäljningar av Banguror och så vidare och saker och ting kan förändras.

Men just nu är AIK en klubb i sådan harmoni att tränaren inte ens får några frågor på presskonferensen efter matchen. Den harmonin längtar IFK Göteborg och Jonas Olsson efter.