Come on Elisabeth, think outside the box

Hur fotbollsskadad är jag egentligen? Kom inte in till redaktionen förrän vid 14.00 idag. Ska på Hammarby - Brage ikväll. Var sådär lagom sugen faktiskt, men redaktör "Pierre Isacsson" tvingade mig så det var bara att foga sig. Kan i och för sig bli intressant. Det är viss press på Hammarby kan man lugnt konstatera.

Men det där var bara en avstickare för att fortsätta historien om hur fotbollsskadad man ändå är. Eftersom jag började först klockan 14.00 idag så tog jag det lugnt. Stack iväg på en liten löprunda och passade även på att sola lite. Lite för länge visade det sig för när jag kom hem så var klockan mer än jag tänkt. Så jag fick kasta mig in i duschen.

TV:n stod på och när jag klev ur ovan nämnda dusch, luktande som en nyponros - eller australisk mandel, i alla fall något åt det hållet - så var det bröllop på gång. Jag kunde egentligen inte bry mig mindre, jag tycker att kungadömet är en rest från en svunnen tid som luktar illa och som vi alla borde göra oss av med, men i London tänker nog väldigt få på det sättet. I alla fall idag.

Så bröllopet spelades upp i bakgrunden samtidigt som jag fixade håret och gjorde mig vacker. Någon präst babblade på och jag började finfördela vaxet. Då kom plötsligt en välbekant låt smygande ut från vardagsrummet. God save the queen sjöngs vackert av någon kör (gissar jag, tv:n var inte inom synhåll) bestående av väna röster.

När pausen i sången kom väntade jag mig att fotbollsrösterna skulle ta över. Att de engelska fansen med sina kraftfulla stämmor bara skulle dominera. Det är det jag är van vid. Det gjorde de givetvis inte, men det hade varit vackert. Det finns inte många läktarsånger som slår de engelska landslagsfansens framförande av sitt lands nationalsång. Hade drottningen varit lite cool så hade de givetvis bjudit in de stora männen att sjunga sången istället.

****

Är jag synsk eller var det bara så självklart? En jävla röra fruktade jag och en jävla röra är precis vad det har blivit. Sportbladet slog på stora trumman när de presenterade sin film av händelserna på Södertälje Fotbollsarena. Nu slår Syrianska tillbaka och allt sker offentligt. Inget snack om att alla parter anser det viktigt att vinna mediekriget.

Hade inte Earling Carothers Garrison varit död i nio år så undrar jag om inte AIK eller Syrianska hade kallat in honom för att köra The Magic Bullet-teorin. Finns det någon svensk Jim Garrison där ute eller kan Jerry lösa hela grejen?

****

Omgångens lag får anstå lite. Det beror inte på det som hände i Södertälje utan det beror på att jag stressade iväg idag (ju mer tid jag har på mig desto stressigare blir det alltid i slutändan) och glömde alla anteckningar och jag har redan hunnit glömma bort i stort sett hela laget. Jag ska göra mitt bästa för att presentera det i helgen.

****

Dirty Bühlund kom precis ut från kommentatorsbåset. Det är Futsall på Eurosport. Tydligen heter en spelare i det ena laget Deo. Jag hävdar: Med ett sådant namn måste han lukta gott under armarna hela tiden. "Fan vad bra du är på att dra sådana där dåliga skämt", säger Tennis-Hence. Var det beröm eller en sågning?

Jodå, visst är Mourinho jävligt snygg

Ja, det tipset satt ju som en smäck. Nu är det inte över än... jo, det är det ju. Utvisningen är den stora snackisen givetvis. Eller, den stora snackisen är Patrik Sjöberg, men om vi håller oss till fotbollen ett tag så är utvisningen den stora snackisen.

Inför säsongen var jag på två upptaktsträffar. Två för mycket kan jag nästan tycka, men ett nödvändigt ont är det. På båda träffarna talade domarbasen Bo Karlsson om vad som gäller vid röda kort och eftersom svenska domare följer Uefas uppsatta regler kan jag säga att det där var ett rött kort. Sedan är det givetvis som många redan konstaterat andra situationer som liknar den här där det inte blir rött kort.

Den store filosofen Homer Simpson menar att två fel gör ett rätt, men det kan man ju ta med en nypa salt. Nu blev det rätt den här gången. Rött och rätt, en annan gång gult och fel. Sådan är fotbollen, men det är inte utan att jag förstår José Mourinhos frustration och det går ju inte att låta bli att gilla den där tummen upp och minen han gör mot fjärdedomaren i samband med kortet.

Det var en diskussion på Facebook för ett tag sedan om Mourinho är snygg eller inte (jag har för många journalistvänner) och till slut kom vi nog ändå fram till en övervikt för att han är det. Han är aldrig så snygg som när han är arrogant och igår var han på toppen av sin arrogans.

Matchen då? Tja, den var tråkig. Om cupfinalen var ett sprakande fyrverkeri så var det här knappt treörespuffar. (Jo, ni förstår barn. En gång i tiden kunde man använda sig av ören när man betalade, det var mindre än en krona och...) Liknelsen kanske faller i dålig smak i dessa dagar när vi fortfarande minns Södertälje, men då får det vara så. Här smällde det inte alls förutom på det tråkiga sättet.

Spelarna, framförallt Barcelonas, uppträdde som gnälliga småungar som skulle skvallra om än det ena och än det andra till domaren. Bo Karlsson pratade om det där också. Sådana uppträdanden ska också belönas med kort, gula till att börja med, men domaren lät det fortgå.

Leo Messis 0-2-mål var matchens godbit och enda gången jag kände hjärtat slå lite fortare. Så nu har vi två avgjorda semifinaler att se fram emot. Dags för Bachelorette att komma tillbaka till TV3 med andra ord. Förhoppningsvis fortsätter ni att låta bli att titta.

****

Nu ska jag erkänna att jag missade en bra bit av första halvlek och kanske var fotbollen fantastisk då. Jag missade den för att jag tittade på Aktuellt och intervjun med Patrik Sjöberg. Det här är oerhört svårt att skriva och tycka om. En direkt nyhetstext är en sak, men att tycka om människor jag inte känner det allra minsta och varav en är död faller sig inte naturligt för mig så jag lämnar det utan vidare kommentar annat än att jag hoppas att Sjöbergs historia kan hjälpa andra som befinner sig i eller har befunnit sig i en liknande mardröm.

****

Vill ni läsa en bättre analys av den spanska klassikern del 3 så rekommenderar jag givetvis vår egen Kalla. Han har koll på grejerna i sin braiga blogg som ni hittar här.

****

Nu ska jag försöka hämta mig från synen av att se Jesper Blomqvist glida in på planen i Reklamserien i matchen efter vår. Man kan ladda för en karriär i Indonesien på olika sätt tydligen. Tröjan? Tja, ärmarna var lite för korta. Det var antagligen därför jag inte kände igen honom direkt.

Själv skulle jag ha haft straff och har nu ett rött märke på benet som bevis för detta. Om jag gnällde på domaren? Det kan ni ger er fan på.

Jag säger som Håkan, Kom igen Lena

Mitt i all rök och kaos i Södertälje så glömde jag fullständigt bort att jag lovat ett semifinaltips till Champions League. Så hur låter det då nu när jag påstår att jag trodde på Manchester United mot Schalke 04? Rätt logiskt tror jag trots allt. Okej, jag var helt ute och cyklade i kvartsfinalerna, men jag var knappast ensam om att tro på United. Om ni sedan tror på mig är en helt annan sak.

Nu spelar det kanske ingen roll eftersom det är den svåra matchen som återstår. Real Madrid mot Barcelona.

Jag vet att man inte ska tippa emot José Mourinho i Champions League.

Men ska man verkligen tippa emot Peps peppiga pojkar i Barcelona?

Det här känns hur öppet som helst och jag tänker inte ge mig in i några snåriga resonemang om det ena eller det andra. Ingen analys, bara en känsla alltså. Dags för Pep att jaga bort spöket José säger jag då. Barcelona går alltså vidare. Om inte annat så ställer jag mig därmed på motsatt sida av Hertigen av Katalonien och det kan väl aldrig vara fel?

****

Annars handlar dagarna mest om det som hände i Södertälje. I dag kom bilder som påstås visa att knallskottet kom utifrån. Själv har jag svårt att avgöra exakt vad bilderna visar annat än att det inte känns som att den där första smällaren kommer från AIK-klacken. Jag hoppas ändå att de svartgula själarna inte tar detta som en intäkt på att de inte gjort något fel för andra bilder visar precis lika tydligt att det kastas smällare mot sittplatsläktaren från AIK-klacken. Avarterna finns kvar där.

****

Lena Adelshon Liljeroth fortsatte att göra bort sig igår när hon var med Sportnytt och Lars-Åke Lagrell fortsatte att slå hårt från sitt håll. Tänk om hon kunde ställa sig upp och erkänna att hon är ute och cyklar, att hon inte har ett bra grepp om problemet och att man nu tänker ta åt sig av kritiken. Det är det enda rätta, även ur krishanteringssynpunkt. Som Håkan Hellström sjunger, Kom igen, Lena, vad skulle vi annars göra?
****

Andra som har gjort bort sig i den här soppan finns det också. Inte minst de som med bestämdhet slog fast att de visste varifrån det första knallskottet kom trots att det tidigt fanns uppgifter som tydde på att den saken var långt ifrån klar. Att Özcan Melkemichel gjorde det är en sak, han var upprörd, uppspelt, förbannad och känslomässig, men den rollen ska inte journalister ta. Vissa gjorde det.

****

Som jag skrev igår. Det här riskerar att bli en jävla röra och jag är idag ännu gladare att jag inte behöver ta tag i utredningen. När fysiker kallas in för att expertvittna i tidningar så säger det väl allt om hur absurd situationen är.

****

Hann se en kvart av Erik Hamrén i SVT i morse. Ingen nytt framkom under den kvarten. Till och med Hamrens klädsel kändes gammal. Jag tycker att den är snygg, den där gråa kostymen med tillhörande väst, men det känns som om vi har sett den till leda nu. Landslaget "chockade" oss med sitt nya, snygga bortaställ. Dags för Hamrén att slå till på något nytt också.

****

Egentligen borde jag trycka ur mig ett omgångens lag idag. Men det får anstå lite. På fredag kommer det, jag lovar. Sedan vet vi ju inte riktigt om den femte omgången är färdigspelad ännu.

Det här riskerar att bli en jävla soppa

Det här kan bli en jävla soppa. Det känns ända in i fotbollsmärgen att vi har en röra framför oss som kommer att sluta i Kaos. Jag är oerhört tacksam - och det bör alla andra också vara - att jag inte sitter med någon form av utredningsansvar. Har vi riktig tur så finns det klockrena bilder på vem som kastar vad varifrån, men det är inte ens säkert att det hjälper. Det har jag fått klart för mig efter att ha suttit i telefon mest hela dagen och pratat Syrianska-AIK med olika människor.

Jag pratade såklart med Lars-Åke Lagrell och vi samtalade om nyttan av att straffa klubbarna. Lagrell håller fast vid att det är rätt då det är systemet som används i resten av fotbollsvärlden och det resonemanget är lätt att köpa. Ska Sverige verkligen gå emot alla andra och söka sin egen väg? Jag tycker nog att man bör försöka. Åtminstone se till att pengarna går till något som man kan ta på. Nya kameror, fler vakter, en fucking nakenscanner om så krävs.

Jag tror absolut att böterna har haft en effekt. En gång i tiden. För det fanns en tid när fotbollsklubbarna mer eller mindre ryckte på axlarna åt det som hände på och runt arenorna. Det gör de inte längre. De lägger ner stora pengar på att komma till rätta med problemen och mycket har blivit bättre. Problemet är bara när klubbarna gör allt i sin makt och sedan straffas ändå eftersom de inte skött sitt arrangemang. Det blir ett moment 22.

De lär inte slippa undan dessa böter och bestraffningar innan vi får se de lagändringar jag efterlyste redan igår kväll och som så många andra också pratar och skriver om.

Om dessa nu någonsin kommer. Kanske står hoppet till Per Unckel och dennes utredning. Idrottsminister Lena Adelsson Liljeroth gör dock bara bort sig och jag gillar att Lagrell kallar det för vad det är, nämligen skit.

Att Lena Adelsson Liljeroth säger att förbundet själva vet vad de behöver göra när hon får frågan om vad de behöver göra avslöjar tydligt att hon inte har några konkreta förslag.

När frågan debatterades i TV4 för flera månader sedan - inget nytt har hänt sedan dess förövrigt - upprepade okunniga människor återigen att klubbarna måste göra mer utan att kunna precisera vad de menar. Det var då en kvinna - från Folkpartiet tror jag - frågade Patrick Ekwall varför inte damfotbollen har sådana här problem. Det är på den nivån vi befinner oss politiskt.

Så hjälpen från regering och riksdag är antagligen långt bort. I England krävdes det ofattbara händelser innan den berömda handväskan svingades loss inom fotbollen. Nu är det forna svarta fåret föregångslandet för många i den här frågan. Jag ska inte ge mig på den diskussionen här. Det är för lite utrymme för att ta upp alla fördelar och nackdelar med ett mer övervakat samhälle, men något säger mig att vi måste råka riktigt illa ut innan en sådan som Lena Adelsson Liljeroth reagerar.

Jag ska istället avslutningsvis ge mig in på själva problemet med vilka som nu ska straffas. För det är här jag ser ovan nämnda soppa framför mig. Det började redan igår när det kom olika uppgifter om varifrån den första smällaren kom. Domaren Daniel Wärnmark säger att det small till bakom ryggen.

AIK pekar på bilder som visar att han tar sig åt vänster öra vilket enligt deras logik ska tyda på att den kom från sittplats och Syrianskas manager Özcan Melkemichel uttrycker sig istället tvärsäkert om att det var AIK:are som kastade.

Ett vittne kliver fram i Länstidningen och säger så här: "Vi som var där och höll på Syrianska var mest familjer, men i hörnet av långsidan stod även AIK:are. Direkt efter utvisningen såg jag knallskottet som träffade domaren. När jag tittade upp såg jag 5-6 AIK:are som kastade fler knallskott."

Nu har vi ett dilemma, förstår ni. För om detta nu stämmer - vilket vi givetvis inte vet - så var det AIK:are på den läktare som Syrianska har ansvaret för. Så jag ringde upp Khennet Tallinger för andra gånge idag och frågade om vad som gäller.

Han svarade:

- I princip så är hemmalaget ansvarig för hela arenan utom den läktare som bortalagets supportrar tilldelats.

Så Syrianska kan alltså straffas om AIK:are stod på deras läktare och kastade saker?

- Om man kan bevisa att AIK:are klivit in på Syrianskas läktare i lönndom så kan situationen hamna i ett annat läge.

Då kan AIK straffas?

- Ja.

Ni ser. Om vittnet talar sanning och om han i sådana fall har uppfattat situationen korrekt så har vi det läge som jag tidigare mest viftat bort som nonsens, det vill säga, att bortasupportrar missköter sig på hemmalagets sektioner. Men hur bevisar man detta?

Räcker AIK-halsdukar till exempel eller krävs det något ytterligare?

Och hur mycket är det här vittnet eller något annat värt? Man kan med goda skäl givetvis misstänka många för att tala i egen sak, eller i favoritlagets sak. Å andra sidan kan man inte avfärda honom eller någon annan som en lögnare bara för att dennes hjärta slår i svart och gult eller gult och rött. Som Di Leva sjöng, vem ska man tro på?

Jo, det lär nog bli en jävla soppa det här och risken är att det får ett efterspel som känns långt in i säsongen och som kommer att göra väldigt många väldigt missnöjda oavsett hur rätt eller fel det ser ut på papperet.

Sången på Gamla Ullevi drunknade i hatet från Södertälje

I dag såg vi det bästa och det sämsta av svensk fotbollspublik. Jag satt och tittade på IFK Göteborg mot Kalmar FF och funderade på vad jag skulle skriva i min analys i den här bloggen. IFK såg ut att vara på väg mot första segern och jag hade olika vinklar i skallen. Den om hur Jonas Olsson räddade sitt jobb givetvis, men att tråden han hänger i fortfarande är skör. Hur Tobias Hysén alltid tycks näta mot Kalmar FF och att han klev fram och tog ansvar. Hur Sebastian Eriksson var strålande i ”Drugge-rollen” och så vidare och så vidare.

Då slog det mig. Vinkeln skulle givetvis vara publiken. Den blåvita publiken. Hur de sjöng. Hur de hela tiden stöttade och hur de svarade upp när just Seb Eriksson bad om det med sina rörelser. Det har skrivits en del om Blåvitt-klacken på sistone. Mest har det handlat om att de har buat ut sin tränare och krävt hans avgång, men nu stod de upp. De stod upp och sjöng sitt lag till seger på ett imponerande sätt när det hade varit lätt att komma till match med en uppgiven inställning och kanske en önskan om att få bua bort Jonas Olsson en gång för alla.

Så det skulle handla om IFK Göteborg, segern mot Kalmar FF och deras publik.

Men sedan försvann den matchen, glädjen och sången i ett moln av rök och hat från Södertälje.

Den senaste tiden har jag skrivit mycket om svenska supportrar. Om hur de är bäst i världen i förhållande till ligan. Hur de håller världsklass på många sätt. Jag har – och det kommer jag alltid att göra – försvarat ståplatsläktaren och dess kultur. Jag har hånat TV4-reportaget om hur småflickornas fotboll är den sanna passionen. Det kommer jag också fortsätta att göra.

Men ibland känns det som om man har en samling idioter i ryggen som man försöker försvara mot det okunniga etablissemanget samtidigt som dessa idioter spottar en i nacken och skriker hora och fitta om vartannat. Som om de har tagit galenpiller och gett sig fan på att förstöra allt som så många andra vill bygga upp. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så. De många goda supportrarna känner sig än mer uppgivna idag.

Ta ett par minuter och läs på Gnagarforum, AIK-fansens forum på svenskafans.com och du ska få se en majoritet som vänder sig i kraftfulla ordalag mot det som inträffade på Södertälje Fotbollsarena.

Exakt vad som hände i Södertälje återstår att se. I dessa påsktider när så mycket går i kristendomens tecken kan vi konstatera att vi inte vet vem som kastade första smällaren. Det får utredningen visa. Ett hårt straff lär det i vilket fall som helst bli. AIK eller Syrianska kan komma att straffas med poängavdrag och spelarna som har slitit får se sig själva besegrade av krafter bortom deras kontroll.

Vad bryr sig våldsverkarna om det?

Bestraffningen inom fotbollen har blivit hårdare och hårdare, men idioterna rycker på axlarna och vid nästa, bästa tillfälle står de där igen och gör om det. Och varför inte. De slipper ju undan gång på gång samtidigt som klubben får betala.

Tänk att jag sätter mig i en Volvo, bryter mot alla trafikregler som finns, fotograferas med videokamera och rent utav tas av polisen. Sedan skickas räkningen för de skador jag åsamkat samt alla böter jag dragit på mig till Volvo. Det enda straff jag får är att jag inte får köra Volvo igen, men jag gör det givetvis ändå för ingen kan ändå stoppa mig på annat sätt än genom att bötfälla Volvo. Igen.

Nu kommer snart snacket om att klubbarna måste göra mer. Det gör alltid det. Kanske också att straffen måste bli ännu hårdare. Att ståplats måste försvinna och så vidare. Det är bara det att det inte är en lösning. Det är att ge upp, att förstöra det bästa svensk fotboll har och döda sporten för gott.

Det här är fortfarande inte något isolerat fotbollsproblem. Det här är ett samhällsproblem som måste lösas genom att se till att individen straffas för det individen gör. Lagändringar riktade mot fotbollens problem. Jag menar inte att det är enkelt. Lagar ändras inte på en höft och någon expert är jag sannerligen inte, men det har pratats om det så länge nu att man någon gång måste komma fram till en lösning.

Dessutom. Om det nu är så att förbundet ska ge böter till klubbarna så borde dessa böter inte gå till förbundet utan öronmärkas så att den aktuella klubben tvingas använda pengarna till utveckla sitt säkerhetsarbete ytterligare. Om man ska kasta pengar på problemet så kan man väl ändå kasta pengarna PÅ problemet och inte vid sidan om det.

Till sist. Den som kastar smällare mot andra människor är en idiot och i en stor samling finns det alltid många idioter. Men de är inte idioter för att de går på en fotbollsmatch. De är bara idioter. De är precis som männen – för det är nästan alltid bara män - som helt plötsligt får för sig att slå ner en annan människa helt oprovocerat, något som händer i verkligheten utanför fotbollen gång på gång. Ute i det vi kallar samhället.

Omgångens lag: Alltid en Bangura på topp

Jag är skyldig er så mycket och jag känner stressen lika tydligt som svettdroppar rinnande nedför min rygg. Fan vad det är varmt (se där, det dröjde inte länge innan jag glömde bort den där kylan) och det är en ursäkt. Jag har givetvis hur många som helst. Solen, påsken, festen, kvinnan och så vidare. Å andra sidan inser jag ju att ni struntar fullständigt i mina problem eller lyckträffar eller vad det än månne vara. Ni vill ha omgångens lag.

Nu är vi ju inne i omgång fem. Det finns så mycket att skriva om omgång fyra för att inte tala om omgång fem att vi får ta några inlägg till det. Jag måste ju skriva av mig om Elfsborgs uppvisning, Djurgårdens kris och så vidare. Det får dock anstå.

För det här är ett rent och snyggt inlägg som alltså bara ska koncentreras till en enda sak....

Omgångens lag.

Ivan Turina - AIK

Stod för några fantastiska räddningar mot IFK Göteborg. Utan Turina kunde kanske Blåvitt tagit sin första poäng i år. Var i övrigt stabil och plockade ner allt han skulle plocka ner.

Markus Holgersson - Helsingborgs IF

Skötte sig bra på två positioner i matchen mot Syrianska. En lite krånglig match för backlinjen där gästerna kröp ihop och mest kontrade. Stoppade Saleh på ett effektivt sätt.

Bobbie Friberg da Cruz - IFK Norrköping

Tycks ha hittat målformen. Slog till igen mot Halmstad och Friberg da Cruz har varit oerhört nyttig för nykomlingen och en starkt bidragande orsak till att laget har börjat så starkt.

Ivan Ristic - Syrianska FC

Kom in i ett läckande försvar och hjälpte till att täta. Ett oturligt mål förstörde dagen, men Ristics första match från start var ändå lovande. 

Nils-Eric Johansson - AIK

Ofta ifrågasatt av supportrar och media, men gör alltid jobbet. Mot IFK Göteborg syntes han mer än vanligt med ett mål och en mycket bra framspelning till Teteh Banguras fullträff.

Guillermo Molins - Malmö FF

Var långt ifrån briljant i matchen mot Mjällby, men den vackra och behärskade nicken var värd tre poäng och då är man värd en plats i laget. Snygga muskler också såklart.

Alejandro Bedoya - Örebro SK

Instrumental i Örebros seger mot BK Häcken. Bra i spelet, men inte minst bidrog han med den fantastiska framspelningen till Marcus Astvalds segermål.

Marcus Pode - Trelleborgs FF

Kan vara på väg att hitta rätt i den för Trelleborgs FF så tunga Drugge-rollen. Gjorde ett viktigt mål mot Gefle som i förlängningen gav TFF den första trepoängare, ja den första poängen punkt, i årets allsvenska.

Mervan Celi - Gais

En av få som var pigg i Gais i en annars rätt sömnig tillställning mot Djurgården. Helt rätt då att han ordnade segern med sitt 2-1-mål.

Teteh Bangura (2) - AIK

Alltid en Bangura i veckans lag tycks det som. Var ständigt ett hot mot IFK Göteborgs backlinje. Ordnade frisparken som gav 1-0. 2-0... ja, allt är ju redan skrivet. En sensation hittills i Allsvenskan.

Daniel Sobralense - Kalmar FF

Bjöd inte bara på ett tunnelbygge i Anders Svensson-land utan som känt också det viktiga och vackra 2-1-målet som fullbordade vändningen mot guldfavoriterna från Borås.

Stod det verkligen ”Djurgården är bäst” i bucklan?

Har precis sett Helsingborgs IF avsluta den fjärde omgången genom att vinna mot Syrianska FC med 1-0 och ta sin fjärde raka seger, ja, den femte om man räknar Supercupfinalen. Om matchen finns inte så mycket att säga. HIF var det bättre laget utan att för den sakens skull vara bra. Syrianska kom, helt förståeligt, till matchen med inställningen att försvara sig bra och försöka få med sig en poäng hem.

Så blev det inte.

En flipperkula i straffområdet, en Rasmus Jönsson på rätt plats och en lätt touch så var det 1-0 och 81 minuters slit var förgäves. Nu är den fjärde omgången över och jag är skyldig er ett omgångens lag. Det får anstå lite. Precis som allt annat. För nu tänker jag ta påsk.

Jag ska fira på traditionellt vis med ett besök på gymmet, sedan en lättare middag framför tv:n vilket på lördagen följs upp med en utgång. Precis som Jesus menade att det skulle vara gissar jag.

Så jag lämnar er nu med en sista fråga.

Är det sant att det stod "Djurgården är bäst" i bucklan som Sergio Ramos tappade under bussen i samband med cupfirandet i Madrid?

Glad påsk.

Vi hörs.

Ett telefonsamtal senare och så var det blogginlägget kört

"Jag är en blödig jävel, det är jag allt. I går blödde mitt hjärta för Jonas Olsson. Han satt där på podiet framför en journalistkår som vädrade tränarblod och det var tydligt att han hade gett upp. Jag kan inte föreställa mig att han är så beräknande att han skulle sitta och ljuga om att han funderar över om han är rätt man att leda laget. Tidigare har han stått bergfast, nu vacklade han så mycket att minsta vindpust hade fällt honom."

Ja, det där var den inledning på det här blogginlägget som jag hade tänkt använda. Den kan vi ju stryka nu. Jag har precis lagt på luren. I andra änden fanns Jonas Olsson och han berättade att han inte tänker lämna sitt uppdrag. Så han var alltså beräknande och satt och ljög. Eller så var han helt ärlig. I går funderade han faktiskt på att avgå, i natt insåg han att ledningen faktiskt fortsatt står bakom honom och han tänker ge det en sista chans.

I inlägget som aldrig kommer att publiceras i sin helhet skrev jag också att: " Jag tror att han skulle älska att få vända det här. Att få visa alla som tvivlar." Nu får han den chansen. Frågan är om han klarar av att ta den? Att IFK Göteborg kan slå Kalmar FF är självklart. De borde ha vunnit mot Helsingborg och med lite tur och en sämre målvakt än Ivan Turina hade de kunnat vinna mot AIK också.

Men IFK har ingen tur just nu. Inget flyt och laget är svältfött på självförtroende. En enda missad passning eller brytning räcker för att man ska börja tvivla och i det läget kan en ny röst vara tillräcklig för att få spelare att tro igen. Men som Stefan Selakovic sa i går efter matchen, en enda positiv händelse i en match kan få motsatt effekt och helt plötsligt kan det lossna. Jonas Olsson får nog hoppas att det blir så för det här är sista chansen.

En förlust mot Kalmar FF och allt är över. Då tror jag till och med att Håkan Mild och Kent Olsson tar sin beskyddande hand från Jonas.

De gamblade med att hålla fast vid sin tränare efter förra säsongen. I mitt allsvenska tips inför årets säsong skrev jag såhär: Det största frågetecknet av alla hänger ändå över Jonas Olsson och det i formen av en bila. Orkar han med kraven? Klarar han av att både förvandla IFK Göteborgs taktik och göra laget till vinnare igen? Jag tror att han kan göra det, men inte redan i år. Inte i konkurrensen från de storsatsande lagen. Han säger själv att målet är SM-guld. Kanske är det helt enkelt så att han vet att det är vad som krävs av honom i en orättvis värld.

Olsson är i samma läge som Peter Swärdh befann sig i inför säsongen 2006. Redan året innan hade fansen skrikit på hans avgång och i premiären mot Hammarby 2006 dröjde det 35 minuter innan ropen började skalla igen. Då hade Björn Runström precis gjort 3-0 till Hammarby. Jag kallade det något slags inofficiellt världsrekord i krav på tränaravgång den gången.

Efter matchen stod jag med dåvarande ordföranden Sten-Inge Fredin och pratade om Swärdhs framtid. Jag minns inte exakt vad som sades, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att HIF gick in i säsongen med en tränare som fansen ville ha bort och då hjälper bara en sak, segrar, segrar, segrar.

Pressen var enorm på Swärdh då och den är enorm på Olsson nu. Jag förstår om han tvivlade igår, men egentligen borde IFK ha förstått det redan inför säsongen och bytt då.

Jag har skrivit det förr, i en text om Magnus Haglund, att supportrarna inte ska ta ut färdriktningen i en klubb. Det är inte folket på läktaren som bestämmer, men deras åsikter är så pass viktiga att de måste tas med i beräkningen. Den psykologiska effekten av buropen mot en tränare kan inte underskattas. Det är en del av verksamheten. En del som IFK Göteborg nu, om inte förr, är oerhört medvetna om.

Det borde spegla valet av näste tränare, men vem det borde bli väntar jag med att spekulera i. För just nu heter han fortfarande Jonas Olsson.

****

Jag måste givetvis nämna AIK i den här texten också och då inte minst Andreas Alm. I går satt AIK-tränaren på ett podium framför massor av journalister. Förutom att han som vanligt fick ge sin syn på matchen sa han ingenting. När frågorna släpptes fria så var Andreas Alm helt ointressant. Det säger en hel del om det jobb han har gjort. AIK är stabila på ett sätt som jag inte trodde att de skulle vara.

Nog såg jag möjligheter till höga berg, men jag trodde också på djupa dalar. Hotet om det sistnämnda lever visserligen alltid i en klubb, men just nu är det stabiliteten som imponerar när det gäller AIK. Alm har hittat tillbaka till forna tiders trygghet. Alla i laget jobbar stenhårt. I går petades Viktor Lundberg till förmån för Kenny Pavey som visade att han vill vara en startman genom att arbeta stenhårt. När Lundberg kom in var han pigg och precis när jag satt och funderade på om det inte var dags att plocka av Teteh Bangura dundrade han in ett mål som hade passat i Eurosports Eurogoals.

Jag livekommenterade matchen igår och fick då frågan om jag trodde att AIK kunde bli ett topplag. Mitt svar, då i något komprimerad form, var att Allsvenskan är så pass jämn att de absolut kan vara det. med en bra start kan nästan alla lag vara en guldkandidat. Även AIK. Men det är tidigt. Skador, försäljningar av Banguror och så vidare och saker och ting kan förändras.

Men just nu är AIK en klubb i sådan harmoni att tränaren inte ens får några frågor på presskonferensen efter matchen. Den harmonin längtar IFK Göteborg och Jonas Olsson efter.

På söndag kan det vara över för Haglund

Det var det. Ännu ett guldtips åt helvete. Eller? Nej, Elfsborg har en räddningsplanka kvar. Malmö FF hemma på Borås Arena på söndag. Seger där och guldhoppet lever, förlust och allting är över och då borde det vara över för Magnus Haglund också.

Jag har aldrig varit ett fan av att sparka fotbollstränare mitt i säsongen och ännu mindre i början av säsongen. Dels för att jag tycker att man ska ha tålamod – tänk om Malmö FF hade sparkat Roland Nilsson efter ett par misslyckanden till exempel – dels för att man bör vara noggrann när man värvar en tränare och när en sparkad ska ersättas mitt i en pågående säsong blir det ofta ett hafsverk.

Men om Elfsborg är borta från guldstriden efter fem omgångar så kan inte Magnus Haglund sitta kvar. Fansen började ropa på hans avgång redan i fjol. Supportrarna ska inte rita upp den sportsliga vägen, självklart inte. Samtidigt går det inte att ha kvar en tränare som så förlorat läktarnas förtroende. Deras frustration och ilska kommer att sprida sig ner på planen, göra spelarna nervösa och än mer handlingsförlamade och till slut också synas i sällan använda vändkors.

Inför säsongen intervjuade jag Johan Larsson om att mitt guldtips. Han sa att det lät bra och att:. ”Det är bara guld som gäller.” Jag kan garantera att alla inom Elfsborg känner så. Snacket om topp fyra håller inte. Inte efter den satsning som klubben har gjort. Tränaren måste leverera det där guldet i år.

Magnus Haglund har gjort mycket bra i Elfsborg, den som påstår något annat ljuger. SM-guldet kan ingen ta ifrån honom.  Han har utvecklat passningsspelet och därmed fört laget närmare något som fungerar i Europa. Hemma på Borås Arena spelar Elfsborg oftast en fotboll som är fantastiskt njutbar att skåda, men om han trots alla analyser och påståenden om motsatsen inte lyckats hitta de rätta lösningarna på bortaplan så har han misslyckats med att göra det bästa laget till det just det bästa laget.

För så är det. På papperet har Elfsborg en trupp som ingen kan slå. Titta på bänken i matchen mot AIK till exempel. Där satt bland andra: Martin Ericsson, James Keene, Amadou Jawo och Daniel Nordmark. Lägg till att Jon Jönsson och Stefan Ishizaki var borta på grund av skada och sjukdom och ni förstår själva. Bara där har vi sex spelare som skulle gå rätt in i startelvan hos de flesta allsvenska konkurrenter.

Visst, Elfsborg har haft otur med skador i mittförsvaret i inledningen av säsongen, visst har man ett par nya spelare som ska komma på plats, men det räcker inte som ursäkt för att man redan har tappat åtta poäng. Kom också ihåg att segern mot BK Häcken säkrades i sista sekunderna. Det kunde med lite otur ha varit tio tappade poäng.

Elfsborg har också haft en på papperet tuff start och efter matchen mot Malmö FF ser det betydligt lättare ut. Men blir det inte seger är Elfsborg redan frånsprunget med elva poäng och kommer därmed tvingas uppleva ännu en säsong utan guldstrid. Då kan inte Magnus Haglund sitta kvar. Inför säsongen – ja, jag tippade Elfsborg som svenska mästare – så skrev jag att det var sista chansen för Haglund i Elfsborg. Den kom tidigare än jag trodde. En enda match, en enda söndag.

Firar vi då en favorits återuppståndelse eller begraver vi Magnus Haglunds Elfsborg för gott?

Så pratar vi såklart om Malmö FF. Jag är oerhört imponerad av svenska mästarna. Jag tippade laget trea i tabellen. Så kan det fortfarande bli, men den trygghet och hunger de himmelsblå visar upp i match efter match är fantastisk. Mot Djurgården jagade de segern hela vägen in i kaklet och den kom till slut. Mot Mjällby kom fjärde raka trepoängaren och kanske är Malmö FF på väg att bli den stora dominanten som vissa efterfrågat i en förhoppning att det ska ge ett lag i Europa.

Det är givetvis alldeles för tidigt att säga, men jag är som sagt imponerad. Att Roland Nilsson skrivit på för en annan klubb och dessutom tycks längta dit spelar uppenbarligen ingen roll. MFF bara tuggar på. Men precis som Elfsborg har haft en tuff start ska vi minnas att Malmö FF haft en rätt lätt start. Inga direkt tunga motståndare hittills och tre matcher på Swedbank Stadion. På söndag kommer det stora testet.

Tuggar de i sig Elfsborg också så är MFF verkligen på allvar och då kan de dessutom räkna bort i alla fall en allvarlig konkurrent om guldet. Helsingborg lär hänga på betydligt längre.

IFK Norrköping fortsätter att plocka treor. Också imponerande. Jag var en av få som trodde på ”Peking” inför säsongen, men jag trodde nog inte att Janne Andersson skulle få sådan ording på styrkorna så tidigt. Att Pep Clotet Ruiz skulle ha problem i början med HBK var jag däremot säker på. Å andra sidan trodde jag att Elfsborg skulle – inte jogga hem det – men ändå spurta mot guldet från start. Så vem fan kan man lita på egentligen?

När ”Super-Bosse” kallade mig dum i huvudet

Bo Magnus Andersson kallade till presskonferens. Han skulle sluta i Djurgården och Bladet skickade mig. Det var i sig inget spektakulärt som skulle meddelas på presskonferensen. Vi visste att han skulle säga att han skulle sluta. Det hade tjafsats en hel del i Djurgårdsleden. Men han satt ändå där och pratade och hade tårar i ögonen. Det var lite fint. Bosse Andersson var alltid en känslomänniska, som spelare, men även som sportchef.

När Bosse hade pratat klart så var det dags för frågor. De handlade om både det ena och det andra, uppgörelsen med Djurgården, pengar och så vidare. Så frågade jag: "Är det möjligt att du dyker upp i någon annan klubb?"

Bosse tittade på mig... nej, han stirrade på mig och så sa han: "Det var en jävla dum fråga."

Publiken, jo det var en publik där bestående av blårandiga hjärtan som ville höra och se Bosse en sista gång, jublade och skrattade högt och jag kunde känna alla blickar i nacken. Jag ger mig fan på att folk pekade också och tänkte: "vilken dum jävel". Det behövdes kanske mitt i bedrövelsen. Det var skönt att få skratta åt en dum jävel. Jag bjöd i alla fall på det. Jag hade givetvis kunnat påpeka att det där med klubbhjärtan ofta byter färg och att Bosse faktiskt har ett svartgult förflutet. Men jag lät bli.

Sedan dess har det varit rätt tyst om "Super-Bo", men nu berättar han för Fotbollskanalen.se att han ska starta ett konsultbolag. Vi vet redan att han hjälpte Gefle att hitta Zakaria Abdullai och nu ska han tydligen fortsätta på den inslagna vägen genom ett bolag som ska: "Bedriva konsultverksamhet gällande sport och ekonomi riktad mot idrottsklubbar och därmed förenlig verksamhet", enligt Fotbollskanalen.se.

Okej, han kanske inte kommer hjälpa AIK att hitta näste Bangura, men frågan var kanske inte så jävla idiotisk i alla fall, eller vad säger du, Bosse?

****

Skulle vilja lyfta på hatten lite för IFK Göteborg, Jonas Olsson och Kent Olsson. Jag vet att jag sågade Jonas rätt hårt efter intervjun han gjorde i Canal Plus med min vän Cannavaro och det står jag fast vid. Det var osmakligt av Olsson att ta upp Fukushima även om han givetvis inte menade att vara osmaklig.

Men jag vill ändå säga att han har stått upp på ett bra sätt. Han duckar inte för frågorna utan väljer att visa sig utåt som ett ansikte för misslyckandet. Kent Olsson svarade också direkt när jag ringde och svarade utförligt och - som det kändes - ärligt på frågorna.

Nu ser jag fram emot torsdagens match på Råsunda med spänning. IFK Göteborg har vunnit mot AIK på bortaplan förr och en seger där skulle förlåta mycket. Å andra sidan skulle en förlust säkerligen svida ännu mer än den mot Helsingborg hur tung den än var. Hur som helst så blir det en höjdare oavsett spelkvalitet.