Jag är lika viktig eller oviktig idag som jag var igår

Har sett att ett antal sportbloggare har ett stort behov av att förklara hur oviktigt det de gör känns just nu med tanke på det som drabbat Japan. Det är någon sorts kollektiv bikt, som om vi vill be om syndernas förlåtelse för att vi bara lever våra liv som vi alltid gör. Det är lätt att förstå den känslan och även behovet att uttrycka den i skrift.

För det är klart att det här är oviktigt, men inte bara nu. Det här är alltid oviktigt i jämförelse med den verklighet som plågar så stora delar av världen.

Herregud, jag skriver om fotboll och kallar landslagets skadesituation för kris (nej, det gör jag inte, men jag skulle kunna göra det och jag har gjort det). Skador är katastrof, måltorka är panik och så vidare och så vidare.

Allt detta gör jag samtidigt som så många människor dör att själva siffran blir en mardröm, omöjlig att greppa. Just nu, i denna sekund, dör människor av hunger, av aids och andra sjukdomar. De mördas, de våldtas, de utsätts för övergrepp så fruktansvärda att man blir galen av att bara tänka på det. Det sker samtidigt som vi andra bara lever våra liv som vi alltid har gjort och funderar på om vi ska äta soppa eller sallad till lunch.

Världen är fruktansvärt orättvis. I morse stod jag och duschade i tio minuter i vatten så rent att jag kan dricka det samtidigt som människor i andra delar av världen dricker vatten som är så smutsigt att jag inte ens skulle kunna tänka mig att tvätta händerna i det.

Nyligen såg jag en intervju med en ung japanska som beskrev hur hon var tvungen att gå i tre timmar i kylan eftersom inga tåg eller andra transporter fungerade efter jordbävningen och den efterföljande tsunamin. Min tanke var att människorna som jag såg för ytterligare ett tag sedan som från Libyen släpade med sig hela sina trasiga liv på trötta axlar genom en öken på väg mot ett flyktingläger gärna hade bytt med den här japanskan.

Det följdes av dåligt samvete över att jag själv satt i soffan och gnällde över att hon gnällde. För det gjorde hon givetvis inte. Hon var sig själv närmast och hon hade rätt att berätta om sin situation. Hur fruktansvärd den var för henne. Och så mindes jag hur jag själv gnällde över att tvingas vänta på bagaget i två timmar och på en taxi i tre timmar ute på Arlanda för ytterligare ett tag sedan.

Då var jag mig själv närmast och det var fruktansvärt jobbigt. Men jag kom hem till min lägenhet som jag har råd att betala för eftersom jag har ett jobb och så vidare och så vidare igen. För vissa handlar drömmen om att bli smalare, för någon om att bli rik, för andra om att få ett jobb. Vi är olika, våra förutsättningar skiljer sig åt. Som jag brukar säga (och jag har såklart stulit det från någon), när jag är frisk önskar jag mig hela världen, när jag är sjuk önskar jag bara att jag var frisk.

Och egentligen är det jag gör lika viktigt eller oviktigt idag som det var innan jorden skakade och döden svepte in över Japan.